Tidigt en morgon för länge sedan samlades nära och avlägsna släktingar vid en advokatbyrå i Stockholm. Alla hoppades att den avlidne skulle ha lämnat dem ett generöst arv. Advokaten var försenad och de flesta satt och trampade nervöst. Hur länge ska vi egentligen vänta? Undrar om pappa lämnade något till mig, så jag kan åka hem, sa Adams äldsta dotter, Svea, otåligt.
“Moster Emma, du borde vara lite mer återhållsam. Du borde sörja,” sa Mike. “Sluta kalla mig det där. Jag är fortfarande ung säg mitt namn!” svarade Emma irriterat, typiskt för hennes temperament. “Hur mycket du än sminkar dig och går på behandlingar blir du inte yngre,” svarade den unge mannen bistert.
Till slut kom advokaten in i rummet, granskade alla med sin gamla blick och tog fram en pärm från skrivbordet.
“Är ni alla redo att höra testamentet?” frågade han. Samtliga nickade spända. Advokaten öppnade pärmen, log finurligt och började läsa Adams sista vilja:
“Jag har lämnat er ett arv. För att få det måste ni hitta det själva. Som barn bodde jag med mina föräldrar i en liten by i Småland. Vi hade inte mycket, men vi hade varandra och var lyckliga. I vår gamla stuga finns ett kassaskåp, där finns allting, men för att öppna det måste ni hitta nyckeln. Advokaten ger er en karta och ser till att ni följer reglerna. Lycka till, kära släktingar!”
Alla satt tysta en stund. Ingen kunde tro att den gamle Adam hittat på ett till bus, även efter sin bortgång. Svea talade först:
“Jag och min man åker till byn nu vem följer med oss?”
“Mike och jag avstår från att försöka. Far älskade att skämta, det känns som det finns en hake vi behöver inte pengarna,” svarade Adams yngsta dotter, Ingrid.
Svea, hennes man och de nyfikna släktingarna reste mot Småland. De fick lösa uppgifter, söka ledtrådar bland får och höns, rota bland halmbalar, och kravla genom leran på bondgården. Gamla bybor tittade på med glädje medan stockholmarna kämpade. Sveas eleganta klänning var snart förvandlad till trasor och jord.
Till sist hittade de nyckeln och öppnade kassaskåpet och tappade hakan. Där fanns ett brev, och en hög med kolor.
“Pengarna gick till välgörenhet och ni fick precis det ni förtjänar. Tack för att ni gjorde mina bybor glada,” stod det på lappen.
Så minns vi den gamle Adams sista upptåg.
