I tre månader nu har min bror pressat mig om mamma. Hon har inte varit sig själv sedan hon fick sin stroke. Hon är ofta helt frånvarande och måste ha sällskap hela tiden. Faktum är att hon behöver vård. Det är som att ha ett spädbarn hemma. Men jag har jobb, hem och egen familj. Hur ska man orka? Jag har föreslagit ett äldreboende, men min bror blir helt rasande och anklagar mig för att sakna hjärta. Samtidigt vägrar han själv ta hem henne till sig. Han bor ju i sin frus lägenhet i Malmö.
Vi var en gång en riktig svensk kärnfamilj i Lundvi fyra. Min bror och jag, bara ett år isär, båda födda sent i mammas och pappas liv. Jag fyller 36 i år, han är 35 och mamma är nu 72. Tills pappa dog för ett par år sedan var allting som det skulle.
Sedan stack min bror till Uppsala för att plugga och blev kvar, gifte sig där. Jag själv blev kvar här i Lund, bodde först hemma men när jag gifte mig med min man valde vi att hyra något eget. Vi drömde om att köpa litet och skaffa barn. Sådana var planerna.
Men för två år sedan dog pappa. Mamma blev så ensam, saknaden åt henne inifrån. Hon åldrades över en natt. Sjukdomen slog till, och halvåret senare kom stroken. Vi trodde vi skulle förlora henne. Läkarna i Lund gjorde underverk. Först kunde hon knappt prata, armen och benet var svaga. Sakta blev det bättre, men hennes sinne förändrades för alltid.
Läkarna sa att vissa saker aldrig skulle återvända. Jag var tvungen att ta hand om mamma. Min man och jag flyttade in i hennes lägenhet på Klostergården. Jag bytte till frilansjobb för att kunna vara nära. Det gick inte att lämna henne ensam. När hon hade fått tillbaka rörelseförmågan blev det inte lättare.
Hon pratade osammanhängande, virrade bort sig, vi fick springa efter henne genom S:t Hans, och hon grät, ropade ibland på pappa som vore han i nästa rum. Jag sov aldrig ordentligt. Jag oroade mig att hon skulle försvinna bort. Jobbet blev lidande. Jag kunde inte fokusera på något mer än några minuter. Till slut sa min man: Ska vi inte titta på ett äldreboende?
Det är dyrt, minst 30 000 kronor i månaden, men om vi båda jobbar och min bror hjälper till går det. Det är rättvist.
Det tog tid för mig att bestämma mig, men hur länge kan man orka så här? På boendet finns både omvårdnad och sjukvård. Jag besökte ett och tog reda på allt. Det var dyrt, men vad gör man?
När jag ringde min bror och lade fram allting hoppades jag att han förstod. Istället fick han ett utbrott.
Är du tokig? Sätta mamma på hem? Hon känner ju ingen där! Hur vet du att de tar hand om henne? Du har inget hjärta! skrek han i mobilen. Eller vill du bara ha bort henne ur vägen?
Jag försökte förklara, men han lyssnade inte. Jag bet ihop, men all min ork är slut. Vi pratade igen, men han gav sig inte.
Jag tänker inte sätta min egen mamma på hem. Hon har uppfostrat oss, tagit hand om oss när vi var små. Klart vi ska ta hand om henne nu! Vi bodde ju hemma, aldrig på barnhem. Hon klagade aldrig när vi var små och stökiga.
Jag är den enda som får ta hela ansvaret. Jag blev arg: Om du inte gillar mitt förslag, ta då hem mamma själv och visa hur omtänksam du är!
Du vet att jag bor hos min fru, i hennes lägenhet i Malmö. Hur ska jag få henne att ta hand om sin svärmor? svarade han. Så din man kan ta hand om mamma men inte min fru?
Jag sa att om jag lämnade mamma nu fick han själv lösa det. Han tvekade, sa att han jobbar för mycket och inte kan ta ledigt. Sedan påstod han att jag bara ville slippa undan.
Jag lever som i en mardröm. Å ena sidan vet jag att äldreboendet är rätt beslut, för allas skull. Men jag är rädd för att ses som en otacksam dotter. Min man står på min sida och vill också att mamma ska få hjälp och omsorg där. Vi måste få ha vårt eget liv. Inte bara hennes.
Jag har bestämt att ge det en vecka till. Kommer inte min bror hit, så gör jag det jag måste. Då placerar jag mamma på hem. Alltför lätt är det att ge råd åt andra. Den verkliga tyngdenden bär jag. Min bror får förklara sig för sina vänner bäst han vill, för nu orkar jag inte mer.
