När hon steg ut från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, stötte Ellinor ihop med en man vid dörren.
Ursäkta, sa han och vilade blicken på henne.
I nästa ögonblick blev hans blick kallt överlägsen, han vände bort blicken från Ellinor och verkade genast ha glömt hennes existens.
Hur många sådana blickar hade hon inte fått genom åren? Slanka, långbenta tjejer blev betraktade annorlunda. Mäns ögon fylldes av begär när de såg en smal skönhet, medan hon själv blev bemött med likgiltighet eller förakt. Orättvisan stack till i bröstet varje gång. Hur kunde det vara hennes fel att hon var född så här?
När hon var liten fyllde alla Ellinors kinder, ben och mjuka former med glada skratt och komplimanger. Men på gymnastiklektionerna hamnade hon alltid längst fram i kön bland flickornaoch med det kom smeknamn som tjockis, flodhäst, “Peppa Gris” från barnprogrammet, pumpa. De värsta öknamnen ville hon inte ens tänka på. Barn är grymma ibland. Lärarna såg att Ellinor blev retad, men gjorde ingenting.
Hon försökte alla möjliga dieter, men hungern vann alltid och de kilon hon tappade kom snabbt tillbaka. Hon var rätt söt, men vikten förstörde helhetsintrycket.
Ellinor drömde om att bli lärare, men gav upp den drömmenrädd att barnen ändå skulle viska elaka saker bakom hennes rygg. Så hon började läsa till undersköterska på en folkhögskola. När människor har ont bryr de sig inte om hur den som hjälper dem ser ut, bara om smärtan försvinner.
Det fanns inga killar i gruppen, och de andra tjejerna var upptagna med sig själva, förälskelser och bröllop. Ellinor stod alltid lite vid sidan av. På lektionerna bad de andra henne sitta längst framdå kunde de själv gömma sig bakom hennes breda rygg och undvika lärarens blick.
När Ellinor såg de vackra klänningarna i klädbutiker drabbades hon av vemod. Sådana plagg var inte för henne, tänkte hon. Hon höll sig till vida tröjor och långa kjolar för att gömma sin kroppsform. Däremot var hon duktig i skolan och uppskattad av äldre patienter för sina varma händer och smärtfria injektioner.
En gång följde hon med några kollegor till Ullevi isbana. En grupp tonårspojkar skrattade rått åt henne. “Kolla, Scan lastar in nytt fläsk”, ropade en av dem. Skammen brände tårarna bakom ögonlocken.
Hennes mamma försökte para ihop henne med vänners söner, men det gick illa. En kille låtsades demonstrativt inte känna igen henne när de träffades; en annan började tafsa innan de ens hälsat. Ellinor knuffade bort honom, han ramlade baklänges i en vattenpöl och skrek efter henne: “Vad är du så märkvärdig för? Jag kunde gjort dig lycklig, vem annan vill ha dig?” Tårarna hotade att kväva henne. Efter det gick hon aldrig på några fler dejter och avböjde alla försök till nya bekantskaper. Ensam var bättre.
På Facebook bytte hon sin profilbild till Fiona från “Shrek”. När någon frågade hur hon såg ut i verkligheten, svarade Ellinor att hon såg ut precis så bara inte grön. Killen trodde hon skämtade. “Du försöker väl hålla borta stalkers med den bilden,” skrev han och föreslog att de skulle ses. Ellinor avslutade konversationen direkt.
En dag rusade en liten kille, kanske sex år, rätt in i henne ute i sjukhusets korridor.
Vart ska du springa? Här ligger sjuka människor, man får inte väsnas, sa hon och tog hennes hand.
Jag ville prova glida på linoleumgolvet, svarade pojken ärligt.
Vem är du här med?
Pappa. Vi hälsar på farmor. Vet du var toaletten är? frågade han blygt.
Kom, sa Ellinor och gick med honom till korridorens slut. Klarar du dig själv?
Han gav henne en lillgammal och uppfodrande blick. Den lilla mannen kunde hon inte bli arg på. Snart hördes spolningen, och pojken kom ut igen.
Nu går vi. Kan du visa vilket rum din farmor ligger i?
Pojken suckade och släpade sig efter. Han stannade vid en dörr, gjorde en allvarsam min och lade fingret mot munnen.
Jag tror det är denna, sa han och pekade på fjärde dörren.
Tror? Såg du inte vilket nummer det var? Eller kan du inga siffror? undrade Ellinor, för det var herrsalens dörr.
Jag kan allt. Jag kan även bokstäver! Där är hennes dörr, sa han och pekade på femman.
Din lilla busunge, låtsades Ellinor vara arg.
Killen skrattade högljutt. Vad heter du?
Ivar, hann han svara innan dörren till sal fem öppnades och en lång, stilig man stod i dörren.
Han såg strängt på Ivar.
Ivar, varför tog det så lång tid? Sedan såg han på Ellinor och med en snabb blick över hennes kropp förlorade han intresset.
Har han busat? frågade mannen.
Ellinor kände den där kyliga, avfärdande manliga blicken så väl.
Det har han inte. Skäll inte på honom, sa hon tillrättavisande och vände sig om för att gå.
Kom, säg hejdå till farmor, nu ska vi hem, hörde hon efter sig.
Nästa dag kom Ivar med sin pappa igen. Mannen gick förbi Ellinor utan att se på henne. Hon räckte ut tungan åt honom bakom ryggen. Och just då vände Ivar sig om, skrattade och visade tummen upp. Ellinor log och vinkade till honom.
Efter lunchvilan kikade hon in hos Anna Kristiansson i sal fem.
Vad fin du är idag, Anna. Fick du besök av barnbarnet? frågade Ellinor.
Såg du honom? Visst är han underbar. Jag skulle ge allt för att få se honom växa upp.
Det är långt kvar till döden för dig, Anna. Du kommer få barnbarnsbarn med tid, sa Ellinor uppmuntrande.
Låt oss hoppas. Men mitt hjärta blöder för honom. Han växer ju upp utan mamma, suckade Anna.
Hans mamma har…
Nej, hon är inte död. Hon stack. Lämnade sin son till oss.
Du sa “sin” son… förvånades Ellinor.
Ivar är inte mitt biologiska barnbarn. Men vi älskar honom som om han vore det. Min son gifte sig med en riktig skönhet. Strax efter giftermålet berättade hon att hon redan hade en son. Kan man börja ett äktenskap med en lögn? Min man fick nästan hjärtinfarkt, och nu ligger jag här.
Två år sen fick Ivars mamma ett toppjobb utomlands, som modell. Barnet passade inte in i livet hon drömde om. Kvinnorna min son träffar nu är av samma typ: vackra men egocentriska. Ivar vill inte veta av dem.
Den dagen gick Ellinor runt, rörd av Annas berättelse. När hon kom in för att ge ett stick hörde hon Anna snörvla.
Anna, du får inte ta åt dig så, minns du? sa Ellinor allvarligt.
Jag är inte så upprörd. Titta här bara, sa Anna, och räckte över ett tecknat papper.
En pojke höll mamma och pappa i handen. Det var självklart Ivar och hans föräldrar.
Ivar letar efter en mamma. Jag tror att han har ritat dig, Ellinor.
Nej, nej. Han har ritat sin mamma, invände Ellinor.
Han minns henne inte ens. Hon var tunn och liten. Men här har han ritat en stor mamma, till och med större än pappan. Det är du. Se själv, sa Anna och snyftade till.
Ellinor såg det genastmamman på bilden var kraftigare än pappan. “Inte ens barn missar hur stor jag är. En så attraktiv man som Ivars pappa skulle aldrig vilja ha mig. Sluta dröm”, tänkte hon bestämt.
Efter det pratade Anna och Ellinor varje dag, några ord över ett stick eller prov.
Nästa gång Ivar hälsade på sprang han direkt fram till Ellinor.
Hej! Har du trygga händer? frågade han.
Det hoppas jag, svarade Ellinor förvånat.
Farmor säger att hon är i trygga händer, sa han och såg lurigt på henne. Hon blir utskriven snart, eller hur? Och om en vecka fyller jag år!
Då tror jag att farmor verkligen hinner bli frisk. Hur gammal blir du?
Sex! svarade han stolt. Och du är bjuden på mitt kalas!
Det vore kul! Men det är bäst att fråga din pappa först, svarade Ellinor.
Jag gör det nu! Ivar sprang in till avdelningen.
Ellinor missade när han och pappan gick. Men nästa dag väntade Ivan och Ivar på henne vid expeditionen.
Pappa, du lovade! sa Ivar ivrigt när Ellinor närmade sig.
Jag minns, svarade Ivan och vände sig mot Ellinor. Jag bjuder in dig till min sons sexårsdag. Här är adressen och mitt nummer. Vi börjar ett, på lördag. Om du inte har andra planer…
Era kontaktuppgifter finns redan i patientjournalen, sa Ellinor, rodnande. Och nej, jag har inga planer i helgen.
Tänkte inte på det Ivar hoppas du kommer. Och annars blir han ledsenoch det blir min mamma också, och du har ju sagt att hon inte får bli upprörd.
“En hel vecka! Nu måste jag försöka tappa några kilo till”, tänkte Ellinor där hon gick hemåt.
Hon berättade allt för mamma.
Självklart ska du gå. Barn ser mer än vuxna märker. Vem vet, kanske funkar det med hans pappa också? Och titta inte så skeptiskten liten pojke söker en mamma.
Hans pappa ser mig inte ens, sa Ellinor uppgivet.
Du överskattar det där. Jag tror att han är klok nog att förstå att känslor betyder mer än ytlighet. Annars hade han gift sig med nästa bästa modell för länge sedan.
På lördagen la Ellinor tid på att ordna håret, valde klänning och målade lite mascara. Men i spegeln såg hon bara… samma kropp, samma former, inget smink kunde ändra det.
Hon hade köpt presenten redan veckan innan. “Ivar väntar. Måste gå”, suckade hon, steg ut genom dörren.
Så fort hon tryckte på ringklockan hördes ett klick i låset någon sekund senare. Hjärtat slog hårt.
Ellinor! ropade Ivar. Han sprang emot henne, slängde armarna runt hennes midja.
Hon smekte honom över det kortklippta håret och räckte honom paketet.
Hans ögon tindrade över presenten.
I vardagsrummet stod redan ett festdukat bord. Ivan satt där, bredvid honom en vacker blond kvinna. På andra sidan satt en äldre herre”Ivars farfar”, gissade Ellinor.
Den blonda kvinnan med modellutseende såg på Ellinor med höjt ögonbryn och granskade henne uppifrån och ner.
Får jag presentera. Det här är min räddare i nöden, Ellinor. Och det här är Börje Kristiansson, min make. Och vår son känner du också. Och det här… är Ivans bekanta, Siv, sa Anna och undvek att möta blondinens blick.
Siv höjde missnöjt sitt tunna ögonbryn. Anna sträckte sig för att lägga sallad på Ellinors tallrik, men råkade riva omkull ett glas vin, vars innehåll flög över Sivs knän. Hon for upp, stolen vält bakom henne, tumult utbröt.
Trots alla ursäkter samlade sig Siv snabbt ihop för att gå, och ingen hindrade henne. Ellinor tänkte smita iväg också.
Ta inte illa upp, började Ivan.
Ni spillde inte på mig. Inget att ta illa vid sig av, sa Ellinor. Det är nog dags för mig också.
Mamma har bakat sin legendariska äppelkaka. Gör henne inte ledsen. Sen kör jag dig hem.
I bilen satt de tysta länge.
Jag bad dig inte följa mig hem. Jag klarade det själv, sa Ellinor och bröt till sist tystnaden.
Mamma hade aldrig förlåtit mig annars. Du tycks ofta dyka upp i mitt liv. Skulle inte förvåna mig om hon tänkt gifta bort oss.
Vi älskar inte varandra, varken du eller jag. Jag har inga sådana planer, sa Ellinor med darrande röst. Oron behövs inte, jag ska hålla mig undan i fortsättningen.
De stannade utanför hennes hus. Hon försökte öppna dörren, men den var låst.
Släpp ut mig. Genast, sa hon högt.
Plötsligt lutade sig Ivan fram och kysste henne. Ellinor knuffade honom hårt ifrån sig.
Vad håller du på med? Har du tröttnat på vackra blondiner och vill ha omväxling med någon som mig? Tänkte du roa dig lite? Ah, du menar att jag borde vara tacksam för din uppmärksamhet? Hennes ögon blixtrade av ilska, ansiktet brann.
I det ögonblicket anade hon inte hur vacker hon var. Ivan blev överväldigad. Blondiner var alltid kalla, självsäkra. Hon var… något helt annat.
Ursäkta, jag vet inte vad som kom över mig. Ville inte såra dig. Men jag trodde att du…
Ja. Ingen har någonsin kysst mig, förutom de gånger någon “ville göra mig lycklig” så där. De flesta vänder bort blicken, tycker synd om mig, utan att ens försöka lära känna mig, pressade hon ur sig och steg ilsket ur bilen.
I slutet av augusti slog hösten till med regn och vindar. Löven rasade ner från träden. Tre veckor hade gått sedan Ivars kalas. Under dessa veckor hade Ellinor inte sett Ivan.
Hon kom hem från jobbet och sparkade av sig de regnvåta skorna.
En ung, trevlig man har varit här och sökt dig, sa hennes mamma när hon kom ut i hallen.
Vem då?
Väldigt stilig, artig. Han verkade orolig. Bad dig ringa.
Ellinor slog genast Ivans nummer och gick in på köket.
Det var jag som sökte dig. Ivar har blivit sjuk. Kan du komma hit? Han behöver injektioner
Jag kommer direkt! Hon var redan i hallen och tog på sig ytterkläderna.
På vägen köpte hon sprutor och spritservetter på Apoteket.
Ivar lyste upp när hon kom. Hans blöta, svettiga hår fäste vid pannan.
Ellinor tvättade händerna och förberedde injektion. Ivar behövde antibiotika och vitaminer.
Du minns väl att jag har trygga händer? sa hon när hon märkte oron i hans ögon.
Pojken knep ihop ögonen. Sen sken han upp och sa att det gjorde knappt ont alls.
Ivan såg på Ellinor med en blick hon aldrig mött. Hon rodnade, blev ännu vackrare. Hennes hjärta bultade vilt.
Ivan erbjöd sig köra hem henne igen.
Ellinor, vill du följa med till ett café någon dag? Vi har aldrig fått prata ordentligt.
Gör du det bara för Ivars skull? Låt bli. Jag vill inte hoppas på något du aldrig kan känna för mig. Mig kan man inte bli kär i. Jag är tjock.
Vadå tjock? Du är varm, mjuk, godhjärtad. Barn känner sådant, de kan inte luras. Ivar gillar dig. Och jag. Jag tror vi kan skapa något fint ihop.
Men om Ivars mamma kommer tillbaka?
Det gör hon inte. Hon har skickat skilsmässopapper, skrivit över vårdnaden på mig. Hon har gift om sig utomlands. Ivar är min nu. Så, vill du gå på en dejt med mig?
Ja, svarade Ellinor enkelt.
Det finns någon för alla, en själ som gör hela livet bättreoch utan den själen, sämreoavsett hur man ser ut. Ibland möts vi aldrig, ibland missar vi varann, för vi letar på fel ställe. Men kärleken är det som låter oss se en svan i den lilla, utskällda ankaneller en ömsint kärleksfull själ i ett stort, vänligt hjärta. Din enda, den bara för dig.
