Suspected Infidelity but Couldn’t Prove It

I suspected him of infidelity, yet never could prove it.
Jealousy? Are you serious? John chuckled. Mary! Arent you tired?
Tired? Tired of what? Mary replied, her tone wounded.
Well, if you love me as much as you did on the first day of our marriage, then alright, John laughed again, but weve lived together for so many years now, jealous fits seem rather pointless, dont you think?
I just dont believe department meetings ever go on until midnight! declared Mary.
John stopped laughing, his expression darkening, irritation creeping in.
Fine! He nodded deliberately, slow and stern. Why dont you check up? Ring up Thompson! We left the university together! Or better yet, call Mr. Baker! Hes still there, working through the night. And notice, his wife doesnt give him these sorts of scenes!
Thats because your Mr. Baker is seventy, Mary snapped. Hes not much use anywhere except your department!
So, Im useful, am I? John grinned slyly. Mary, my love eternal! Wont you escort your husband into the bedroom? Lets relive the old days!
Youll fall apart, Mary grumbled.
Shall we see? His grin grew slyer still.
Or have you spent yourself on your young female students? Mary dodged his arms.
Mary! he barked. Honestly! How much longer? Weve been married thirty-three years!
And for thirty-three years youve suspected me of cheating not once could you prove a thing!
Just because I couldnt prove it, doesnt mean nothing happened! Mary shot back. Youre good at hiding the evidence!
Mary, I had one single romance with a student. One! John stated emphatically. And then I married that student. You, Mary!
You took the familiar path, just without the weddings after, Mary replied. A leopard never changes its spots! You act just like you did back then, every word, every gesturealways flirting!
Politeness! John protested. Just pure, ordinary politeness! Women appreciate it when theyre treated politely! And the department, the studentsalmost entirely women! Its just us three men holding the fort!
Three dogs in a flower garden, Mary turned away.
Its flattering, but a bit hurtful too, replied John. Were all respectable family men! Work and home, nothing else. I could swear on my doctorate!
Youd say anything to paint yourself in a good light! I know your lotall the same! gestured Mary.
Perhaps, but Im not the same. Anyone in the department would vouch for me. Everyone might be, but not me!
Lucky you, eh? John smiled broadly. Youve got such a fine husband! He burst out laughing again.
Chatterbox! Mary snapped. Youll spin tales tall as the sky just to save yourself! And Im sure
Mary, enough! John shouted. Dont drive me to sin! Our children have their own families, weve grandchildren now, and youre still jealous!
Romances between lecturer and student had long become common nothing shocking about it now. The reasons were many, and varied.
Good grades, deeper understanding of the subject, the teachers authorityall played a part. Sometimes, a student sought a paternal figure, solid and wise. Older lecturers liked to feel invigorated, a surge of energy in their veins.
It could be amusing, sometimes foolish. Not all, not always, had affairssometimes desire sparked only on one side. Then came the trouble.
John and Maryin many ways, fortune smiled on them.
They met just as John was beginning his teaching career. Only his third year at the front of the lecture hall. Mary had transferred from a regional branch to the main campus.
The age gap was perfectly respectable, enough for romance to kindle.
And not only could itit did! And what a one it was!
John was criticized, scrutinized, even threatened with the sack. Back then, the old guard still ran things, unable to accept that the country had changed.
But John wasnt dismissed for one simple reason. At a meeting, he was grilled, and nearly torn apart. Then he blurted out:
Yes, I love her! Is that so hard to understand?
His outburst received an answer:
If you love hermarry her!
How about accommodation? Im not taking my young wife to a bedsit! John argued.
When you wed, Ill sign the order and hand you the keys to a flat! The head of the university challenged him.
Not a problem! John answered.
The whole university celebrated the birth of the young family. The head kept his promise, granting them a two-bedroom flat from somewhere in his reserves. Thus, a spontaneous romance became the start of a new family.
It all looked almost idyllic. For every affair to end in marriage was rare, more an exception.
Jealous chatter filled the corridors:
Just look! He married a student, got a flat, and has a reputation for being a man of his word. Good old Johnny! Young, but hell go far! If only we could do the samebut without wedding bells and wives finding out!
Marys first suspicions of Johns faithlessness surfaced near the end of her first pregnancy.
John once used to come home straight after work. Now, he lingereddepartment meetings, conferences, symposiums, tutorials, grading, retakes.
It seemed as though he was the only one who worked at the university!
Marys hormones made keeping quiet impossible.
So John recounted what happened, in detailwhat was discussed, how it ended, his take and opinions. It sounded convincing, sprinkled with facts, but Mary still doubted.
Some of it, yes! But not allIm sure, not all!
She tried to catch him out on mistakes, but John always wriggled free. Mary started to doubt herself:
Maybe hes telling the truth? Or just remembers exactly what he told me?
After the birth, she could have relaxed. John was delighted with their firstborn, involved from the start. He was home more, just as warm and tender as ever.
But friends, especially close ones, had other ideas.
Are you going to finish your degree, or stick to being a housewife? asked Susan.
Ill finish maternity leave, then John and I will decide, Mary replied.
Hmm, Susan considered. I bet hell tell you people manage without degrees, and you dont need one!
Why? Mary was surprised.
Why would your lovely husband want his wife among his students? Susan laughed. A wifes place is at homechildren and cooking! No need for her to see how he instructs young minds!
What are you getting at? Mary grew wary.
Youre stagnating at home! Susan said. How did John become your husband? Had an affair with a student! Do you think marriage stopped him enjoying that?
Mary froze.
These days, no one cares who he has affairs with! As long as no complaints or frowns, everyone turns a blind eye! And no one forces him to marry again! Everyone wants high grades, easy credits!
Susan stirred fear in Marys heart. Real worry. If John had affairs, that was bad enough.
But worsehe might leave her and their son for some young student. Mary didnt even have a degree to get a job!
Her return to university was postponed by another maternity leave. The suspicions multiplied, though always without proof.
Marys classmates had graduatedshe had no eyes and ears at university to shed light on her doubts. She had no choice but to carry on, hoping for the best.
After the second maternity leave, Mary suggested she resume her studies, but John simply gave her new program notes and materials.
Go on!
Six years passed. So much had changed, so much was new, Mary could start first year all over. Many new subjects, laws. At homea husband, two children, and endless chores.
John graciously let Mary stay focused on children and home, while he provided for the family.
Mary knew she was vulnerable, but couldnt see how to change it. Any rash action might only make things worse.
Yet, truth be told, life was good! Only one thing upset herher suspicions. Unproven doubts. They gnawed at her soul.
Books, films, series, friends stories, the internetall hammered the idea that lecturers had affairs with students, who brought illegitimate children to their wives, or sought money and inheritance.
As if there are no other topics! Mary grumbled.
The psychologist she visited explained:
Thats your greatest fear. It echoes in your heart, so you notice and react more. It appears just as often as other topics.
So, Im working myself up? Mary asked.
More or less, the psychologist agreed. If you have no proof, maybe its time to let go?
You mean, wait for proof?
Rather, keep your finger on the pulse, replied the psychologist. Be attentive: let your husband know you wont tolerate infidelity.
You can even test the waters, so he stays wary, knowing youre watching. Hell think twice before straying, for fear of being caught!
Theory and practice are worlds apart. What works in books and guides often fails in real life.
In practice, Marys psychologists advice became endless suspicions. And periodic cross-examinationswas he really at a meeting?
But John always wriggled outnot with excuses, but clever evasions. He made Mary seem the jealous one, convinced her there was no cause for suspicion.
Time passed. Thirty-three years of marriagetheyd celebrated, raised their children, enjoyed their grandchildren. Yet Marys doubts never left her.
John, no longer young, nor was Marybut she didnt want to be a deceived wife. So she grilled him whenever he was late, and tried to catch him in a lie if he travelled.
John wriggled through, as always. Hed made it a habit. Mary accused, he deftly made her doubt herself.
But it became tiresome. Not youngsters anymore, to be always drowning in jealousy. It was time to settle down.
***
Yes! Mary began, her voice trembling. Weve lived a whole life together, raised our childrenand Im left only dreaming of your faithfulness!
Mmm, John grunted. Lets try logic, though youre not usually given to that! All your suspicions are worth nothinglet me prove it!
Well? Mary replied.
When do men stray? When everything at home is wrong! He starts looking for something better. If homes miserable, he wont stayhell leave!
Weweve been together thirty-three years! Even with your constant pettiness, I never thought of leaving. I love you, our children, our home! What infidelity could there be?
Mary fell silent, shamed.
Im still working hard! Just a few years till retirement. I want to earn a promotion, my old age title. To help our children, to support our grandchildren!
So I work like mad, and you accuse me of nonsense! Oh, Mary
He went off to bed. Mary sat thinking for ages. Maybe shed been wrong, suspecting him all these years? In all those decades, not one shred of proof.
He did work hard, did care. Friends talked, acquaintances hintedbut they never had evidence. Only spiteful remarks.
John was always a good husband, devoted father, respected lecturerawarded, promoted.
Perhaps I was wrong, Mary whispered as dawn neared. He must have felt hurt by my doubts. Though he never showed it! Without proof, what was I thinking wrong, so wrong.
With a peaceful heart, Mary went to bed. But it was nearly her last peaceful night. For evidenceswift, relentlesswas on its way, ready to burst through her door.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Suspected Infidelity but Couldn’t Prove It
Innan det är för sent När Natalia balanserade en påse mediciner i ena handen och en mapp med vårdintyg i den andra, försökte hon inte tappa nycklarna medan hon låste dörren till mammas lägenhet. Mamma stod envist i hallen och vägrade slå sig ner på pallen, trots att benen skakade. — Jag klarar det själv, sa mamma och greppade efter påsen. Natalia vek undan henne mjukt, som man flyttar ett barn bort från spisen. — Du sätter dig nu. Inga diskussioner. Hon kände igen tonen i sin egen röst – den brukade komma fram när allt höll på att rasa och åtminstone ordningen måste samlas ihop: var papper låg, när tabletter skulle tas, vem som skulle ringas. Mamma brukade bli sårad av den där tonen, men var tyst – och idag var tystnaden ännu tyngre. I rummet satt pappa vid fönstret, i sin hemmaskjorta, fjärrkontrollen i handen, men TV:n var avstängd. Han såg inte ut mot gården utan in i glaset, som om en annan kanal sändes där. — Pappa, sade Natalia och gick fram. — Jag har med det läkaren skrev ut. Och här är remissen för datortomografi. Vi åker imorgon bitti. Pappa nickade, prydligt som en namnteckning i slutet på ett brev. — Du behöver inte köra mig, sade han. — Jag klarar det själv. — Klarar själv, muttrade mamma, men mjukare nu – nästan rädd för sin egen röst. — Jag följer med. Natalia ville säga att mamma inte skulle orka köerna, att hon har högt blodtryck, att hon säkert skulle bli liggande efteråt men ändå aldrig erkänna det själv. Hon sa inget. Irritationen rörde sig inom henne. Varför var det alltid hon som måste hålla ihop, varför kan ingen bara göra som man säger? Hon lade ut pappren på bordet, kollade datum, häftade ihop provsvaren från förra veckan, och kände den där tröttheten igen: den som hörde till rollen som “den ansvariga”. Fyrtiosju år var hon, med egen familj, jobb, sonens bolån – och ändå blev hon huvudpersonen när det gällde föräldrarna, utan att någon hade bett om det. Telefonen ringde – numret till vårdcentralen. Hon gick ut i köket och stängde dörren. — Natalia Sjunnesson? Den unga rösten var artigt formell. — Det är onkologen från mottagningen. Angående biopsin… Ordet “biopsi” var bekant men kändes ändå främmande, som om det gällde någon annans liv. — …vi misstänker en elakartad process. Vi behöver utreda vidare omgående. Jag förstår att det är tungt, men tiden är viktig. Natalia höll sig i bordskanten för att inte sjunka ner. Bilder hon inte bad om brände till i huvudet: sjukhuskorridorer, dropp, främmande ansikten, mammas rygg under en sjal. Hon hörde hur pappa hostade i rummet, och plötsligt kändes hostan som ett bevis. — Misstanke…? viskade hon. — Så det är inte helt säkert, men… — Hög sannolikhet. Jag rekommenderar att ni inte drar ut på det. Kom imorgon med papperen, ni får tid direkt. Natalia tackade, lade på och stod kvar några sekunder och stirrade på spisen, som om bruksanvisningen skulle stå där. När hon kom tillbaka hade mamma redan vänt sig mot henne. — Vad sa de? Tala nu. Orden kom torrt. — De misstänker cancer. Det måste gå fort nu. Mamma satte sig. Pappa rörde inte en min, men knogarna vitnade kring fjärrkontrollen. — Så var det, sa han tyst. — Dit har man kommit. Natalia ville säga att det inte var avgjort än, men klumpen i halsen gick inte att svälja. Hon insåg hur mycket i familjen som vilade på att inte uttala de farliga orden högt. Nu hade de gjort det, och väggarna blev tunnare. På kvällen gick hon hem, men kunde inte sova. Mannen sov, sonen sms:ade i rummet – Natalia satt i köket och gjorde en lista: vilka papper behövs, vilka prover ska tas om, vilka ska kontaktas? Hon ringde sin bror. — Alexander, höll rösten jämn. — Det är misstanke. Vi åker till onkologen imorgon. — Misstanke om vad? — Cancer. Han var tyst länge. — Jag kan inte imorgon, sa han till sist. — Jag jobbar. Natalia slöt ögonen. Hon visste att han faktiskt jobbade, att han inte kunde bara gå. Men ilskan steg: Han kan aldrig – och hon kan alltid. — Alexander, sa hon och rösten brast. — Det handlar inte om din skift. Det handlar om pappa. — Jag kommer på kvällen, mumlade han snabbt. — Du vet ju… — Jag vet, skar Natalia av. — Jag vet att du alltid försvinner när det blir svårt. Hon ångrade genast men orden var redan ute. Brodern sa inget, drog efter andan. — Börja inte nu, sa han. — Du ska alltid ha kontrollen och sedan gnälla. Natalia lade på. Kände tomheten breda ut sig i bröstet. Kylskåpet brusade, hon visste att nu var det inte läge att diskutera rätt och fel – men just när rädslan tog över, kom allt upp. Dagen därpå åkte de till kliniken: Natalia körde, mamma bredvid, pappa tyst där bak. Han höll mappen som om den kunde tappas bort för alltid. Natalia fyllde i papper och visade legitimation. Mamma försökte hjälpa men förväxlade namn och datum. Pappa stod lite avsides, såg på alla i väntrummet: på huvuddukar, på grå ansikten – och i blicken fanns igenkänning, inte medlidande. — Natalia Sjunnesson, kom in! Vården gick igenom pappren snabbt, påtagligt. Natalia försökte läsa av ansiktet – hur illa var det? Orden fastnade: “aggressivitet”, “stadieindelning”, “behöver kollas”. Pappa satt stadigt, nästan som på styrelsemöte. — Vi tar om några prover, sade läkaren. — Vi gör en ny biopsi, ibland är materialet otillräckligt. — Så ni är inte säkra? — Sällan är man helt säker förrän det finns bevis. Men vi måste agera som om det är allvar. Den meningen tog mer än själva misstanken – att agera som om tiden var knapp. Natalia la i högsta växeln. Allt annat – jobb, planer, trötthet – blev sekundärt. Dagarna smälte ihop: morgnar med samtal, bokningar, resor; dagar med köer, lappar, underskrifter; kvällar vid föräldrarnas köksbord, där de låtsades prata logistik. — Jag tar semester, sade Natalia den andra kvällen medan hon skedade soppa. — De klarar sig på jobbet. — Du behöver inte, sa pappa. — Du har ditt eget liv. — Pappa, nu är inte tid för stolthet. Mamma såg på dem, och underläppen darrade. Hon hade alltid hållit ihop, när pappa blev arbetslös på 90-talet, när Natalia skilde sig, när brodern ställde till det – alltid så att ingen frågade hur hon själv hade det. — Jag vill inte att ni… började hon, men tystnade. — Att vi vadå? — Att ni sedan inte kan förlåta varandra. Natalia ville säga att de redan hade mycket som inte var förlåtet, de bara nämnde det aldrig. Hon sa inget. Natten var sömnlös. I lägenheten hemma, medan maken andades bredvid, tänkte hon på pappans åldrande. Minnet kom till henne: han som lärde henne cykla, höll i sadeln tills hon själv kunde, orädd eftersom han fanns där. Nu var rollen hennes – och det kändes som hon försökte hålla i hela huset, inte bara cykelsadeln. På tredje dagen dök brodern upp. Han kom till föräldrarnas dörr med en påse frukt och en ursäktande leende. — Hej, sade han. — Hej, svarade hon torrt. De satt i köket. Mamma skalade äpplen, pappa var tyst. Brodern började prata arbete, som för att fylla tystnaden med något ofarligt. — Alexander, brast Natalia. — Förstår du vad som händer? — Ja, jag är inte dum, snäste han. — Varför kom du inte igår då? Varför väljer du alltid att ta den lätta vägen? Han såg blek ut. — Någon måste jobba, sa han. — Du har ju alltid rätt, du har din plan – jag… — Ja, vadå? Du är en vuxen man, Alexander. Inte en tonåring. Pappa reste handen. — Nu räcker det, sa han lågmält. Men Natalia kunde inte hejda sig. Rädslan för pappan, gammal bitterhet mot broder, mor, sig själv, bröt igenom. — Du stack alltid när det blev svårt – när mamma var dålig, när pappa… när han drack, minns du? Du försvann. Jag stannade. Mamma lade kniven på brädan. — Inte det där nu, sa hon. — Det var länge sen. — Länge sen – men det har aldrig försvunnit! Brodern slog i bordet. — Tror du det var lättare för mig att stanna? Du gillar att vara den viktiga, att vi andra ska vara beroende – och sedan skäller du på oss för det! Orden träffade henne där hon alltid vek undan. Hon gillade faktiskt att vara behövd, det var bitterljuvt – att vara oumbärlig, det gav en rätt. — Jag hatar er inte, sade hon, men trodde det knappt själv. Pappa reste sig långsamt, som om varje rörelse krävde beslut. — Tror ni jag inte ser vad ni gör? Ni sliter i mig, som om jag var en sak. Som om… Han tystnade. Mamma tog hans hand. — Säg inget, viskade hon. Nu såg Natalia honom som människa, inte som pappa – en man som sitter i väntrum och försöker inte visa skräcken. Hon skämdes. Telefonen surrade mot bordet. Numret till labbet som tagit proverna. — Ja, det är Natalia. — Natalia Sjunnesson? Rösten lät trött, inte medicinsk. — Från laboratoriet. Vi har tyvärr gjort fel med märkningen. Vi undersöker, men er pappas prov kan ha blivit förväxlat. Natalia fattade inte direkt. Orden “fel” och “förväxlat” gick inte ihop. — Vad betyder det? — Vi upptäckte missmatch i streckkoderna. Du och pappa får komma imorgon och ta om proven, kostnadsfritt. Biopsin ska också granskas igen. Vi ber om ursäkt. Hon la på och stirrade på skärmen. — Vad är det? undrade brodern. Natalia mötte hans blick. Tyst – till och med kylskåpet verkade ha stannat. — De… de kan ha blandat ihop proverna. Mamma höll händerna för munnen. Pappa sjönk ner på stolen. — Alltså… suckade brodern. — Alltså kanske det inte är… Natalia nickade. Ingen glädje, bara tomhet, som om någon stängt av ett larm och allting hördes igen. Nästa dag åkte de igen. Natalia körde föräldrarna, brodern tog bussen. Ingen talade om vädret. De höll sina nummerlappar i tystnad. Pappa gav blod utan ord. Natalia såg nålen stickas in, tänkte: det här är inte TV, inte undervisning – det är vårt liv, där ett streckkodsfel kan vända flera dagar upp och ner. Resultat om två dagar. Och då var det annorlunda: ingen panik, men mycket osäkerhet. Mamma pysslade, ville bjuda på te, frågade om Natalia var trött. Pappa var tystare. Brodern ringde kort: “Hur är det?” Natalia märkte att hon väntade på att någon skulle säga förlåt. Men ingen sa – inte ens hon; hon visste inte vad hon i så fall skulle be om ursäkt för först. När samtalet kom från kliniken satt Natalia fast i Essingeledens rusning. Resultatet från omgranskningen visade ingen cancer – det handlade om ett märkningsfel och för lite vävnad. Uppföljning om ett halvår. — Så ingen cancer? frågade Natalia, rösten brast. — Inga tecken nu, men kontroll behövs. Hon la på. Bilar tutade utanför, någon ville byta fil, men hon märkte först när tårarna rann. Inte av lycka, utan för att trycket släppte. På kvällen samlades alla hos föräldrarna. Natalia köpte paj i bageriet; händerna darrade för mycket för att baka. Brodern hade blommor till mamma. Pappa satt i fåtöljen, såg på dem som efter en lång resa. — Så, försökte brodern skoja, nu kan vi slappna av. — Slappna av… men hur andas man in igen? svarade pappa. Natalia såg på honom. Ingen förebråelse, bara trötthet. — Pappa… Jag… Hon stannade. Insåg att om hon började förklara nu, skulle allt bli som vanligt: “Jag gjorde mitt bästa”, “Jag var stressad”. Hon måste göra annorlunda. — Jag blev rädd, sa hon till sist. — Och så började jag bestämma, som alltid. Gick hårt åt Alexander. Förlåt. Brodern såg ner. — Jag med. Jag blev också rädd och flydde in i jobbet. Förlåt. Mamma snyftade tyst men grät inte. Hon satte sig bredvid pappa, tog hans hand. — Och jag… jag har alltid låtsats att allt funkar. För att ni inte skulle bråka. Eller för att jag själv blev rädd. Men det gjorde bara att ni kom längre ifrån varandra. Pappa kramade hennes hand. — Jag vill inte att ni ska vara perfekta – bara att ni finns här. Att ni inte gör mig till en ursäkt för era gräl. Natalia nickade. Det smärtade – dagarna skulle lämna spår. Orden om att försvinna, eller vilja ha kontroll, skulle inte försvinna med ett förlåt. Men någonting hade ändrats. De hade nu sagt det högt. — Så här, sa Natalia. — Jag ska inte besluta åt alla. Jag kan hjälpa, men jag måste veta att ni också tar ansvar. Alexander, kan du komma och kolla till pappa en gång i veckan när kontroller börjar? Inte “om du kan”, utan verkligen – kan du? Brodern nickade efter en stund. — Onsdagar är jag ledig. Jag kommer. — Och jag, sade mamma, ska sluta låtsas att jag orkar allt. Är jag dålig, ska jag säga det – inte ta ut det på er efteråt. Pappa såg på dem, log svagt. — Och jag går till läkaren tillsammans med er. Så slipper vi gissningar sen. Ett försiktigt lugn spred sig i Natalia. Inget gapskratt, ingen glädjefest – men en möjlighet, ändå. Efter maten hjälpte hon mamma med disken. När köket var tyst, torkade Natalia händerna och stannade till vid dörren. — Mamma… Jag vill inte vara chefen. Jag är bara rädd – låter jag gå, så rasar allt. Mamma såg henne länge. — Testa att släppa lite i taget, svarade hon. Inte allt. Vi får också öva. Natalia nickade. Hon kollade lampan, låste dörren. På trappavsatsen blev hon stående och lyssnade efter rösterna där inne. Inga rop, inget smällande – bara dämpade röster. Hon gick ut till bilen och visste: “innan det är för sent” är inte en fråga om ett läskigt telefonsamtal. Det handlar om att våga säga saker – innan rädslan gör oss främmande för varandra. Och det måste bevisas, inte med ord, utan med onsdagar, besök, små erkännanden som kostar på men håller bättre än kontroll.