Josefine hade snubblat hem genom ett dis av trötthet, famlande med tunga matkassar i händerna. I stället för att mötas av sin make hörde hon skränande skratt, öronbedövande jubel från vardagsrummet rösterna ekade som om de studsade mellan väggarna i ett ishotell.
Hon klev in där och såg att maken och hans bror, Mats, satt djupt försjunkna i ett fotbollsmatch på tv:n, burkar Falcon halvfulla i deras grepp. Josefine blev irriterad och påminde sin man om att de hade planer för kvällen. Han såg oskyldigt upp mot henne och sa att Mats blivit utslängd av sin fru och nu måste bo hos dem en vecka.
När gryningen kom, väcktes Josefine av att schlager dunkade ur TV:n, så högt att fönstren skälvde. Mats, arbetslös sedan fabriken i Borås stängt, zappade mellan kanalerna. Hennes man försökte hitta någon liten tjänst åt honom på sitt kontor i Uppsala, men allt gick trögt. De dagar Josefine var ledig, föll hela tyngden av hemmet på henne: tvätt, sopor, dammtussar som slingrade sig mot hennes fötter. Maken slutade hjälpa till och mumlade saker om att riktiga män gör inte sådant.
Det kändes som tiden förvrängdes. Josefine snubblade hem en kväll, utmattad, och bostaden såg ut som om ett luciatåg med leriga stövlar dragit fram. Hon kände en tagg av bitterhet i halsen och konfronterade männen, berättade hur osynlig och utnyttjad hon kände sig som en hushållerska istället för någon de älskade. Det var nu mer än en månad sedan Mats skulle stanna där en vecka.
Det blev gräl, röster ekade, ord upprepades som i en konstig spegelvärld. Männen stormade ut i den blå juninatten utan att komma tillbaka. Josefine gick genom veckan som i en dimma, och visste inte var maken hade hamnat.
En morgon kom han slutligen tillbaka, nedslagen. Han erkände att Mats hade dragit in honom i trubbel på jobbet de hade båda blivit av med sina jobb i en förvirrande spiral av missförstånd och konstigheter. Efter ett sista gräl insåg han att Josefine haft rätt om Mats hela tiden.
Maken barrikaderade sig i vardagsrummet i flera dagar, gömd under filtar och tystnad, som om han gömde sig för midvintermörkret självt. Trots sin egen sorg valde Josefine att förlåta kanske för att kärleken ibland är ett videhjärta, villigt att svälla ut och slå rot på nytt. Händelsen blev en väderklocka för deras relation, och de började sakta bygga upp förståelse och värme, som att elda försiktigt i en gammal braskamin tills lågan åter tog sig.
