Vem vet vart ödet tar oss
Den senaste månaden hade Erik gått omkring och varit ovanligt tyst och inåtvänd mot sin fru Maja. Hon såg på honom och tänkte för sig själv:
Han är nog sjuk, säkert är det något fel. Han fyller ju snart fyrtiofem och vi hade tänkt fira det på en trevlig restaurang. Jag borde ta honom i handen och släpa honom till vårdcentralen, känner ju en läkare där. Han borde ta lite prover, det skadar ju inte…
Maja pratade med sin nära väninna Ylva om sina misstankar och bekymmer. Då säger Ylva plötsligt:
Min Viktor, när han blev kär i någon annan, gick han också omkring som en skugga.
Men snälla du, Ylva, du kan ju inte jämföra din Viktor med min Erik, skrattade Maja och viftade bort det.
Vad är det som är så speciellt med din Erik då? Min Viktor är ju stilig, charmig, alltid uppmärksam mot damerna, eller hur? Din Erik är tyst som en mus, jag fick nästan fria till honom själv när vi var unga! Om jag inte flyttat hem till honom själv hade han nog fortfarande varit ungkarl.
Förra året visade det sig att Ylva hade fått nog av sin Viktor när hon tog honom på bar gärning med en annan. Maja tröstade henne.
Släpp honom bara, börja tänka lite på dig själv, sluta gråta och släng ut honom!
Ylva gick då all-in i livet, kastade ut Viktor ur lägenheten, började gå på barer, flirta hej vilt, klippte sig kort och sa till alla att hon bytt stil. Maja tittade lite skrämt på sin väninna, det var inte så hon hade menat att börja leva lite för sig själv. Hon hade snarare tänkt på någon kurs, en danskurs kanske, lite självutveckling, träning och sådant där.
Viktor blev dock förlåten efter ett tag. Men Maja kunde inte förstå det.
Jag skulle aldrig kunna förlåta Erik, tänkte hon.
Hon och Erik hade varit gifta i evigheter, snart tjugosex år. De kände varandra utan och innan, hade gått igenom så mycket tillsammans och uppfostrat två söner. Snart var det dags att slå sig in på de lugnare, äldre åren. Fast än var de ju inte gamla, och snart skulle Eriks stora jubileum firas. Hon hade redan pratat med släkten om det, resten skulle Erik få veta efteråt.
De hade gift sig just innan de var klara med universitetet. Lärt känna varandra på en hajk. De pluggade på olika institutioner, men bodde i samma stad, Uppsala. Under fjärde året ordnades en gemensam hajk för båda institutionerna, inte alla hängde med såklart. Vid lägerelden var det Maja som först lade märke till den lite tillbakadragne Erik. Först vågade hon inget säga, men sen gled de långsamt ihop. Hon tog faktiskt hand om honom, lagade till och med hans skjorta efter att han fastnat i en gren.
Erik bar hennes tunga ryggsäck, och på så sätt växte deras vänskap till kärlek. Det var hon som tog initiativet det var också hon som sa först att hon älskade honom. Sen sa han, lite tyst för sig själv:
Maja, jag tror jag älskar dig med.
Bra, då måste vi ju flytta ihop, jag tar mina saker och så går vi till Skatteverket och fixar pappersarbetet! sa hon och han protesterade inte.
Så flyttade hon in till honom och hans gamla mormor, Greta. Eriks pappa blev överlycklig, för mormor Greta var ju hans mamma, och Eriks mamma hade inte pratat med svärmor sen unga dar. Hon ville inte ta hand om tanten, så den omtänksamma Erik flyttade in till henne. När Maja kom in i bilden tog hon över omsorgen.
Erik, sa mormor Greta, jag tycker väldigt mycket om din Maja. Hon har energi och koll på allt. Du ska vara rädd om henne. När ni gifter er, då skriver jag lägenheten på er.
De gifte sig snabbt därpå. Sen gick mormor bort. Killarna kom, med två års mellanrum. Nu var den äldsta tjugotre, den yngsta tjugoett. Livet rullade på: semestrar ihop varje sommar, barnen var alltid med, inget att klaga på. Men på sistone hade något förändrats, Erik var inte sig själv längre. Och häromdagen säger han:
Maja, ärligt talat, livet har ju redan gått, men vi har aldrig egentligen fått uppleva något riktigt kul ihop.
Erik, vad säger du? Vi har ju aldrig suttit hemma och ugglat på semestern! Vi har ju varit i fjällen, badat i Västkusten, till och med åkt till Gotland och Grekland ett par gånger! Barnen är vuxna, snart får vi barnbarn.
Det är inte det, sa han bara och tystnade. Gav henne en konstig blick, men Maja lade inte så stor vikt vid det.
Hon hade redan planerat hans födelsedagskalas.
Erik, ska vi bjuda Max och Ingela på din fest? De är ändå våra vänner även om de bor i Malmö.
Vilken fest? undrade Erik.
Din födelsedag förstås, du fyller ju snart fyrtiofem och det ska vi så klart fira!
Jaså, hade ingen aning om att du bestämt det, sa han och gav henne åter den där märkliga blicken.
Så nu satt Maja i soffan, redan i tredje timmen, ensam och stirrade ner i golvet. Tårarna kom inte.
Jag trodde aldrig att sånt här skulle hända mig, tänkte hon.
Idag kom Erik hem tidigt från jobbet, något som varit ovanligt på senaste året. Vanligtvis jobbade han sent.
Hej, sa han och satte sig i köket, även med skinnjackan på.
Hej, ta av dig jackan nu, tvätta händerna så äter vi, sa Maja med sin vanliga ton.
Men Erik bara satt där med blicken i bordet.
Maja, jag går nu. Förlåt, sa han tyst.
Vadå går? Vart ska du gå? Kom igen, ta av dig, har du blivit sjuk eller? Jag har faktiskt misstänkt något… Vi får kolla upp dig.
Erik tittade upp på henne rakt i ögonen.
Nej, jag är helt frisk, det är inte det… Förstår du, jag har blivit kär, jag har träffat en kollega från jobbet i två år nu.
Jaha, har du hittat dig en yngre flicka? frågade Maja lite vasst.
Nej, hon är inte yngre, men hon är… hon är bara kvinna, en riktig kvinna…
Och vad är jag? frågade Maja häpen.
Du? han skakade på huvudet, som om han försökte ruska av sig något. Du är… du är min chef, Maja, och jag är som din jycke i koppel. Jag får inte ta ett steg utan ditt tillstånd. Du styr mig, bestämmer allt: vart vi åker, vad jag har på mig, vad vi ska äta, till och med om jag får gå på fotboll med grabbarna. Jag älskar ju fotboll, men nej, du bestämmer.
Men Erik, jag gör ju det för vår skull, jag vill bara det bästa för dig försökte Maja, men han avbröt henne.
Alla pengar jag tjänar ger jag till dig. Jag får veckopeng till cigaretter och kaffe. Maja, har du någonsin tänkt på hur förnedrande det är för en man? Jag kan inte ens ta en öl med kollegorna efter jobbet för jag har inte ens pengar för en öl. Han talade lugnt och sakligt som vanligt.
Maja satte sig på huk framför honom, tittade honom i ögonen.
Men Erik, det har ju alltid varit såhär mellan oss. Om du vill så kan jag börja lägga undan till dina grabbkvällar, och vi kan visst gå på fotboll ibland! Och vi ska åka till köpcentrumet och du väljer själv vad du vill ha.
Erik såg återigen märkligt på henne.
Du förstår verkligen inte, Maja nu höjde han rösten, hon blev förvånad. Jag vill leva, andas själv, fatta mina egna beslut, äta det jag gillar, vara nånstans utan dig, ha mitt eget space. Du lägger på mig dina tankar och önskemål, och jag kan inte säga emot. Men någon gång får det räcka. Du kontrollerar hela mitt liv som om du vore min förmyndare.
Men Erik, är hon inte likadan då? sa Maja hårt och nästan viskade.
Nej, hon är verkligen inte det. Hon låter mig ta hand om henne, låter mig vara man. Förstår du?
Maja hade aldrig sett honom såhär. Det var som om Erik hade vaknat till liv. Som när de var unga.
Så där får man bara inte göra, tänkte hon. I vår ålder? Vad håller han på med? Herregud Men hon sa högt: Erik, för en liten förälskelse ödelägger du vår familj. Men vad ska folk säga? Alla tror vi är det perfekta paret!
Vad folk säger, Maja… Vad spelar det för roll?
Nu förstod Maja. Erik startade en revolt, vände upp och ner på hennes värld. Och det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Hon började gråta, vilket hon nästan aldrig gjort förr.
Gråter du, Maja? frågade han oväntat.
Hon försökte krama honom. Men Erik var obeveklig. Han tog bort hennes händer, gick in i sovrummet, packade ner några saker, och gick ut med resväskan. Maja blev ensam i tystnaden.
Vem hade kunnat tro att livet plötsligt skulle svänga så här? En lyckligt gift kvinna som nu blivit ensam, och ålderdomen väntar runt hörnet. Ska jag verkligen bli ensam när jag blir gammal…
Maja ringde Ylva, som rusade över för att trösta henne.
Men Maja, du är ju fortfarande ung! Kom igen nu, kom ihåg vad du sa till mig om alla kurser du ville att jag skulle gå Men det behövdes ju inte, Viktor bad om ursäkt och älskar mig ändå, var skulle han annars hitta en sån som mig? Och din Erik kanske kommer tillbaka, fast innerst inne trodde Ylva inte på det, Erik var inte som hennes Viktor.
Nej Ylva, min Erik kommer aldrig tillbaka. Han sa saker som… nej, han kommer inte tillbaka. Sån är han.
När väninnan gått satt Maja länge och stirrade i golvet. Hon visste inte vart hon skulle göra av sig själv, vad hon skulle ta sig för. Vem skulle hon nu ta hand om, styra och ställa med? Hon skulle få lära sig leva ensam. Men vem vet kanske väntar något annat längre fram. Livets ström kan vända, och plötsligt står man vid en ny strand.
