Av någon anledning verkar många kvinnor tro att när de passerat fyrtio och dragit sig igenom ett eller två äktenskap, då är livet färdigstämplat. Själv befinner jag mig i den märkliga stationen. Jag har varit gift två gånger. Första gången i tonåren ur det äventyret har jag en dotter. Andra gången när jag var trettio. Inget av äktenskapen höll längre än två vintrar och en halvt glömd vår. Alltid var det något skav med männen som en strumpa som viker sig i stöveln när man går på frostig asfalt.
Visst har jag träffat män även efter den andra skilsmässan, men det har bara blivit flyktiga möten under gamla ekar eller vid någon sjö där himlen lutar. Aldrig ringklockor, aldrig gemensam postadress. Nu är jag fyrtiofem år och trots höstens kvällar tror jag fortfarande att lycka är möjlig att någonstans bland snötäckta villatomter finns min andra hälft.
För att göra det drömlikt kort: för bara en månad sedan mötte jag en man på ett sådant där suddigt, vintergrått sätt. Han heter Lennart och är fyrtionio år. Jag gick långsamt genom Humlegården, välklädd och ytterst noga med att mössan satt rätt, och bestämde mig för att slå mig ner på ett kafé. Kaffedoften påminnde om gamla skolböcker.
Lennart kom fram med ett ostämt leende inte drömprinsen, men välstruken och med händer som visste hur man höll en mugg. Vi hälsade, han bjöd på en kopp brygg. Jag frågade, i direkt svensk stil, om han hade fru eller sambo. Svaret gled undan som gryningsdimma någon slags relation fanns där nog.
Ändå bjöd jag hem honom till min lägenhet på Södermalm, för att dricka te och äta sockerkaka som jag bakat dagen före. Ja, visst låter det lite galet, men flera vänner hade sett oss på kaféet så rädslan försvann som tappad handske i tunnelbanan. Och Lennart kändes oväntat harmlös.
Vi steg in i min hall drömmen böljade vidare. Han skrattade plötsligt till och sa:
Vilken rymlig lägenhet! Ser ut som om sista renoveringen gjordes när Palme fortfarande levde.
Jag låtsades som om jag inte förstod. Sanningen var: det var tio år sedan jag bytte tapet, men varför lägga pengar på väggar när man kan investera i sig själv? Är det en felsyn på världen?
Jag dukade fram te och sockerkaka, vi åt, men Lennart kunde inte låta bli att klaga lite över mitt hem. Till slut sade jag, helt ärligt vid andra koppen:
Vad spelar det för roll hur min lägenhet ser ut? Varför bjuder du inte hem mig istället?
Han blev tyst. När samtalet dog ut promenerade han hem, lovade att höra av sig veckan därpå. Inga nya samtal, inget sms förrän lördag natt då det plingade till:
Jag kommer över.
Jag svarade att den här gången får han hjälpa till att tapetsera om han ändå kommer. Plötsligt mindes Lennart något akut ärende, och såg sig nödgad att ringa nästa vecka istället.
Kanske är han gift och letar efter äventyr med en kvinna som bor bättre än genomsnittet på Vasastan. Men det är inte jag och det gör ingenting. Drömmen fortsätter flyta. För oss återstod bara sällskapet. Och jag är säker på att kärleken väntar någonstans, kanske bakom nästa knarriga ytterdörr eller i ett dunkelt kök med kokkaffe. Jag vill bara påminna alla kvinnor: om en man inte lyfter ett finger för dig, varför hålla hans hand?
