När jag gick i skolan fanns det en flicka där en föräldralös. Hon bodde med sin farmor, mycket gammal och djupt religiös. Varje söndag gick de förbi vårt hus på väg till kyrkan, båda spinkiga och ömtåliga, med snövita sjalar knutna om huvudet. Det gick rykten om att farmorn förbjöd henne att titta på tv, äta godis och att skratta högt för att inte släppa in djävulens andar samt att hon måste tvätta ansiktet i iskallt vatten.
Vi retade henne ofta. Men hon mötte oss med sina grå, vuxna ögon och sade: Gud förlåt dem, de förstår inte vad de gör. Ingen var vän med henne, folk tyckte hon var konstig. Hennes namn var Elin. Bara Elin; inget internationellt, utan typiskt svenskt.
På den tiden smakade maten i skolmatsalen oftast inget vidare. Men på fredagar fanns det piroger med te eller korv med bröd och varm choklad, tillsammans med en liten bit mörk Marabou. En gång, när vi retade Elin, knuffade någon henne så hon föll mot mig, och jag slog till bordet där brickan stod med glas fyllda med choklad. Hela denna chokladflod rann över två äldre elever.
Jaha, sade en av killarna.
Spring! sade jag, grep Elin i handen och vi sprang tillbaka till vår klass.
Jag såg framför mig ett gäng vilda vikingar och en flock älgar som jagade oss, så rädd var jag. De två sista lektionerna var matte. Utanför glasdörren syntes två stora skuggor. Ibland dörren öppnades lite och två huvuden kikade in, sedan mumlade de med varandra. Jag förstod att vi väntade på vad klassikerna skulle kalla: utredning, dom och avrättning.
Om vi bara smyger ut osynligt, så vet jag en väg till vinden; där kan vi gömma oss tills det blir mörkt innan vi går hem, sade jag.
Nej, svarade Elin, vi gör som flickor ska. Hem innan det blir mörkt, och med värdighet.
Men Elin, de där killarna kommer ju…
Vad då? Vad gör de? Häller fil på oss? Säger elaka saker? Slår två femteklassare? Vad?
Ja… kanske…
Om vi får stryk så är det bara en gång. Om vi inte går, då kommer vi vara rädda varje dag.
Så vi gick ut tillsammans med de andra. Precis som flickor bör. Två killar från nian stod lutade mot väggen.
Hej småttingar, vem av er tappade detta? sa ena killen. Han höll min plånbok, med Pippi Långstrump och en tio-kronorssedel (för simhallen och målarkursen).
Varsågod, han lade plånboken i min hand, och spring inte iväg så där igen.
På väg hem svingade jag min ryggsäck och tänkte: det är skönt att leva. Allting löste sig så bra. Och jag hade fått en ny vän.
Ska jag ringa mamma så hon ringer din farmor och frågar om du får följa med hem och se på barnprogram? Eller får du inte?
Elin himlade med ögonen.
Kom, vi hämtar lite våfflor med sötad kondenserad mjölk hos farmor; hon bakade idag.
Vi var vänner i många år till. Tills livet tog oss till olika kontinenter.
Men jag minns det där ena tillfället.
Att hoppa från hopptornet rakt ned i det blå spegelblanka vattnet känns skrämmande. Men det är bara skrämmande en gång.
Det är alltid läskigt att göra någonting nytt. Vad är egentligen det värsta som händer? Någon säger att jag är dum? De säger det en gång. Men annars kommer jag säga det till mig själv varje dag.
Det är skrämmande en gång. Eller varje dag.
Du kan besegra rädslan en gång. Eller låta den leva för dig varje dag.
Det är ditt val.
