Efter att min biologiska mamma gick bort i cancer, bestämde sig min pappa för att bjuda in en ny kvinna till vårt hem för att vara en moderlig närvaro för mig och mina syskon. Lång tid vägrade jag kalla henne mamma, men allt eftersom åren gick blev det tydligt för mig att hon faktiskt förtjänade den titeln.
När mamma dog var jag bara ett litet barn och pappa stod plötsligt ensam med ansvaret för tre små barn. Han förstod snart att vi behövde någon som kunde ge oss den omsorg och närhet vi saknade. Han kontaktade då en kvinna han kände, som hette Solveig, och frågade henne om hon ville bli vår nya mamma. Solveig accepterade genast, och tog sig an uppgiften med värme och engagemang. Hon tog hand om hushållet, såg till att det alltid var ordning och reda, och använde till och med sina egna pengar för att sy nya skolkläder åt mig och mina syskon.
Mina äldre syskon tog henne snabbt till sig och började genast att kalla henne för mamma, men jag kämpade länge med det. Jag behövde mer tid för att vänja mig vid tanken och att kunna säga det ordet till henne. Som liten var det svårt att uttrycka mig, men en dag lyckades jag förklara att min biologiska mamma alltid haft håret i en låg knut. Efter det började Solveig göra likadant med håret, som ett sätt att hedra min mamma.
Trots att hon verkligen brydde sig om oss och gjorde allt för oss kunde jag ändå inte förmå mig att säga mamma till henne. Så min pappa kom på en lite ovanlig idé för att bryta isen. Han ordnade en liten familjeträff där Solveig bakade min favoritpaj. Villkoret för att jag skulle få en bit var att jag kallade henne mamma. Till slut gjorde jag det, och från den stunden blev hon verkligen en del av vår familj.
Livet fortsatte att pröva oss. Pappa och Solveig gick igenom många svårigheter och sjukdomsperioder. Solveig kämpade själv mot samma sjukdom som tagit min biologiska mamma, men hon klarade sig. Vi drabbades av sorg igen när vårt första syskon, deras äldste son, försvann kvällen före sitt bröllop och senare hittades och begravdes. Trots dessa hjärtskärande erfarenheter stod Solveig stadigt kvar och gav oss alla styrka med sin mildhet, värme och oändliga kärlek.
Trots alla motgångar och tunga förluster har hon uppfostrat fem barn, tagit hand om barnbarnen, och nu älskar hon sina barnbarnsbarn över allt annat. Hon går upp i gryningen, städar huset tyst och stickar små mjuka saker till de yngsta i vår familj. Trots hennes ålder är hon fortfarande full av berättelser och kärlek, och tiden med henne ger oss glädje. Hennes förmåga att älska verkar aldrig ta slut, och både vi och den utökade familjen är verkligen lyckligt lottade över att hon finns i våra liv.
