«Den främmande gästen»
Det var i mobiltelefonernas första tidevarv och vi var nygifta. Vi hade flyttat in i ett nytt hus i ett svagt glimmande Malmö. Lägenheterna där var otroliga. Planlösningarna var som något ur en dröm vidsträckta och förunderliga. Allt var till belåtenhet, men grannarna i trappuppgången kändes direkt osympatiska. Själv var jag ung men bestämd av mig, hade en ansvarsfull tjänst och var van vid respekt. Min man kallade mig lite skämtsamt för “Fru Birgitta”, nästan som om jag vore chef över hela Storgatan.
En morgon när jag steg ut i det bleka gryningsljuset mötte jag vår nya granne, en yngre kvinna med korrekt pagefrisyr. Hon sa inte hej, inte farväl smög bara förbi som om jag var en osynlig ande. “Då ska jag minsann också sluta hälsa!” bestämde jag envist och föll in i frostigt ointresse, som om jag var drottningen i mitt eget lilla kungarike.
Så blev det dags för inflyttningsfest. Vänner och släkt samlades och huset fylldes av värme, röster ekade mot väggarna och kaffekoppar klirrade mot svensk blått porslin. Vi firade lite längre än vad som egentligen är brukligt klockan var möjligen halv tolv när det ringde på dörren. Grannen stod där med rynkad panna. “Nu är det sent,” sade han snipigt. HAN, säger så till MIG! Tänka sig. Det var ju bara lördagsnatt, och klockan var inte ens midnatt! Han hänvisade till att hans fru hade så huvudvärk och gärna ville sova. Den där självgodheten!
Från den dagen vek jag inte ens blicken åt deras håll om vi möttes vid dörren eller gick runt i porten. Maken min däremot, hälsade artigt som vanligt, men jag höll stolt på min linje. Jag ansåg nog att folk borde veta hur man beter sig mot ordentligt folk. Stolt och strikt!
Tiden gick och vi såg dem knappt. Så en kväll, när snön yrde runt de gamla trähusen, stod det en ung kvinna och hukade under taket vid porten. När vi närmade oss log hon försiktigt: “Jag heter Alva, är syster till er granne och har rest hela vägen från Sundsvall. Har väntat i tre timmar nu. Får jag stå här inne i trapphuset? Det är så isande kallt på gatan.” Ute pep stormen så trädens kronor bågnade. Vi släppte in henne. Strängt frågade jag: “Varifrån sa du att du kom? Och var har du väskorna?” “Jag lämnade bagaget på Centralen,” förklarade hon. “Tänkte att svågern kunde hjälpa mig imorgon det var för tungt nu när snön blåser så.”
Jag gick in och muttrade: “Man vet ju aldrig, hon kanske inte är någon syster alls! Tänk om hon är någon skojare?” Min misstänksamhet var lika kall som vinterdimman.
Vi skulle strax äta middag, men tanken på den där okända kvinnan utanför gnagde. Jag smög till dörren, kikade ut genom kikhålet. Där satt hon, hopkurad mot tegelväggen, blickande ut i luften. “Kom, vi ska äta nu,” ropade min man från köket. Men aptiten var försvunnen. Det var bara Alva som fanns i mitt huvud. Maken föreslog att vi kanske skulle bjuda in henne till bordet. Men så långt ville jag inte gå! Jag langade i alla fall ut en stol till henne med en butter min och sa vresigt: “Hur kommer det sig att din syster inte mötte dig?” Alva log vänligt: “Jag ville överraska henne. Hon är gravid och har det riktigt tungt, så jag har kommit för att hjälpa till med allt som behövs.” Jag betraktade henne misstänksamt. Gravid? Det hade jag aldrig lagt märke till!
Var femte minut smög jag ut och tittade. Den unga kvinnan satt stilla, väntade tyst. Min make snarkade snart, men jag låg vaken och stirrade mot taket, tänkte på snöstormarna, hennes långa resa och de kalla timmarna. Minnet av henne gnagde i sömnen, det blev som ett inslag i drömmen sällsamt och ologiskt.
Tiden gick, klockan närmade sig midnatt. Jag slängde av mig täcket, drog på mig morgonrocken och marscherade ut. “Så, nu räcker det! Du får komma in och sova hos oss.” Hon började protestera, men jag var obönhörlig. Hon fick en ren handduk och badrock, tog en varm dusch, fick kvällsmacka och sedan bäddade jag åt henne i gästrummet. “God natt,” sade jag och kände mig förunderligt mild.
Innan jag lade mig skrev jag en kort lapp och stack under grannarnas dörr: “Er syster sover hos oss väck ej före 6:00.”
Vid åtta ringde det på dörren. Grannen stod där, kinderna röda av glädje. Hans fru hade fött, just under snöstormens värsta timmar en pojke! “Förstår du, vi har fått en son!” utropade han, som om hela världen gått i blom. Lycka blänkte mot mig som gnistrande snöflingor, och jag kände plötsligt att glädjen var lika mycket min. Det var en konstig känsla något nytt, milt och drömlikt hade hänt!
Mamman och nyfödda sonen kom hem samma dag. Grannen var så innerligt tacksam för att jag tagit hand om hennes syster den natten. Hon lyste av tacksamhet.
Vi människor går ofta omkring och tror att vi känner oss själva och kan läsa andra. Dömer, gnatar, bråkar och så plötsligt en dag upplöses irritationen. Då blir det tydligt att livet bara kan kännas med ett öppet hjärta. Den känslan lärde mig den främmande gästen.
