Jag har bott i mitt gula lilla hus vid Vänerns strand i över tjugo år nu, och min granne Klara, i sitt eget rödmålade hus, inte mycket mindre. Hon började bygga sitt när jag själv slipade de sista plankorna i mitt kök.
Vi känner varandra väl, har bytt många ord över häcken och ibland bjudit in varandra på kaffe med kanelbullar. Men riktig vänskap har aldrig funnits mellan oss, bara en stilla närhet.
En vinter bodde jag hos min dotter Ingrid inne i Karlstad, eftersom kroppen värkte och huset kändes övermäktigt. När våren kom och björkarna blev gröna, ville jag återvända hem.
Precis när april smälte bort sin sista snö, kom jag tillbaka. Allt verkade vara i sin ordning med huset, fast en oro låg kvar kring mig. Jag började genast att pyssla i rabatten och bland potatislanden. Allt blev prydligt framför huset, och jag rensade min lilla trädgård med ivrig hand.
Jag har två små växthus i glas där jag satte in gurka och paprika, och i det tredje växthuset planterade jag tomater. I landen slog jag ned jordgubbsplantor, morötter, lök och dill, och längs staketet mot Klaras tomt växte vinbärsbuskar och krusbär. Jag var sysselsatt, men våren fick en märklig glans ibland lyste det plötsligt bak min rygg utan att jag visste varför. Ingrid for med mig till staden igen, och när sommaren varit som ljusast skickade hon mig till ett sanatorium på Gotland för att vila en hel månad.
När september kom, mådde jag äntligen bättre och flyttade hem. Men när jag gick ut på tomten såg jag att vårt gamla trästaket mot Klara hade rämnat så att man kunde gå rakt in från hennes sida in till mina potatisland.
Det var tydligt att Klara använde mina växthus och bäddar utan att ringa först, trots att hon hade mitt nummer. Det kändes inte bra alls. Så jag frågade henne om staketet. Hon erkände med ett leende att det var enklare att gå över här, och tomaterna och jordgubbarna låg ju så lockande nära.
Jag sa till henne, med lugn röst, att jag inte ville ha obehöriga i min trädgård. Samtidigt bad jag henne reparera staketet ordentligt och föreslog att kanske delar av skörden borde delas, som en symbol för eftertanke. Jag ville att hon skulle minnas detta inte för min skull, utan för sin egen.
