Pappa! Kom och titta på det här. Vippe har tagit med sig hela familjen hem
Vippe, eller som vi kallade honom Vippe, var en klassisk svensk marquis i kattvärlden: djupblå rygg, samma nyans på öron och svans, och så den vita bringan, kinderna, små strumpor på tassarna, magen och den vita lilla triangeln i pannan som nästan glänste mot solen. Tillsammans med kattens naturliga elegans blev han som ett uttryck för ordspråket graciös som ett piano. Hans ögon var gröna, melankoliska ett värdigt uttryck för en respekterad nattlig serenad-mästare under Stockholms fönster.
Han var ovanligt väluppfostrad för att vara en katt. Han hoppade aldrig upp på bordet, rev inte möbler med klorna och hade aldrig den där nyfiket allvarliga Newtonblicken när han drev saker från kommoden för att testa gravitationen. Om hans kattungeår hade varit vilda, med julgranens fall eller gardiner som lekplats, kan man bara gissa men till oss kom han redan vuxen, med ett tydligt formad kattpersonlighet. Han hade dessutom aldrig bott i lägenhet innan.
Innan han kom till oss levde Vippe i en garagebyggnad hos fiskekollektivet på andra sidan Mälaren. Men plötsligt blev han där en angelägenhet: garagets nya chef var galen i hundar och intolerant mot katter. Det avgjorde Vippes framtid. Min svåger, som arbetade som svetsare där, tog honom till oss.
Chefens stövare kommer slita sönder katten, det är klart. Kan ni ta hand om honom? frågade han hoppfullt.
Så vi sa ja. Vippe, som en ung svensk kavaljer, började snabbt förbättra katt-genpoolen bland kvarterets katter.
Snälla, kasta inte era tofflor på mig för att katten rörde sig fritt ute det var sent 80-tal, ute på landet strax utanför Uppsala Veterinärvård för katter och kastrering hörde man knappt talas om då. Om någon ens hade nämnt kastrering för den halvturadiske veterinären från byns gård skulle han bara se på en som om man vore tokig.
Trots alla hans hjärtligheter blev ingen av de andra honorna särskilt viktig för honom. Vippe verkade lika med alla tills hon dök upp Maja.
Efter mitt nattskift kom jag hem, duschade och somnade hårt. Vid lunch väckte min dotter mig försiktigt hon hade kommit hem från skolan.
Pappa, du måste se det här. Vippe har tagit hem sin familj!
Jag släpade mig ut i hallen, svängde in i köket och där stod jag som förstenad. Vippe satt stolt, med rygg som ett hjul, tassarna prydligt under sig, svansen virad, öron och morrhår rakt fram
Framför honom kravlade tre kattungar med samma mörka ryggar, samma vita sockar på tassarna, samma vita bröstfläckar och vita toppar på svarta svansar. Jag tog några steg till och mötte ett ännu större chockmoment.
Vid Vippes matskål stod en mager, sliten tabbyfjäll, Maja grårandig, ärr på öronen, med ett jagat uttryck och bara ett öga i ansiktet.
Jag skulle precis öppna dörren, började min dotter ursäkta sig, och där satt alla fem på dörrmattan, Vippe först. Jag tänkte mota ut dem men sen såg jag att hon saknade ett öga
Du gjorde rätt som släppte in dem! sa jag bestämt.
Jag försökte smyga mig nära Maja, men hon spärrade genast upp sig, drog sig undan och fräste. Det syntes att hon inte längre litade på människor säkerligen hade hon mött fel folk i livet. Det var skrämmande att tänka på vad som kunde ha hänt om hon och ungarna stött på någon av byns stenhårda jakthundar. Och det faktum att hon bara hade ett öga sa allt om hennes historia.
Till slut behöll vi hela familjen. Och där vände allt katten blev plötsligt exemplariskt hemmakatt! Tidigare hade han bråkat ute för honornas hjärtan, nu handlade det bara om att skydda reviret. Sliten efter slagsmål kom han alltid hem till sin lilla enögda vän.
På kvällarna låg de tillsammans i sitt stora bo kartongen under köksbordet och där tvättade Vippe sin Maja med extra omsorg kring ögat.
Efter ett tag lyckades jag övertala byns djurexpert att behandla henne. Det var svårt, krävde både fixering vid rockskragen och muta med en flaska brännvin och det under den svenska nykterhetslagen var ingen enkel match.
Kattungarna fick snabbt nya hem fiskargubbarna i kollektivet tog dem direkt, som om de var av ädel svensk kattät och resten ställde sig i kö, övertygade om att Maja snart skulle få nya ungar.
Och så blev det: gråa Maja fick kull två gånger till. Men sen vandrade hon iväg och kom aldrig tillbaka hon var aldrig särskilt trogen mot Vippe, det blev vi smärtsamt tydligt med.
Vi letade dagar efter henne ropade under fönstren, gick genom kvarteren, kikade i övergivna skjul och genomsökte buskaget vid bergknallen bortom huset. Men allt resultatlös. Tack och lov var de sista ungarna redan utflugna vid det laget.
Vippe blev mer dyster. Han kunde sitta på fönsterbrädan i timmar, stirra ut över gatan som om han väntade på någon. Eller gå runt på gården, ibland hamna i slagsmål om revir men han tog aldrig hem någon ny hona till oss igen.
Hans forna manliga ära syntes bara i de unga katter som vår och höst dök upp med typisk marquislook som levande bevis på att Vippe, även som veterankatt, fortfarande höll standarden.
Till riktig pensionär blev Vippe runt 1998. Han slutade gå ut, sov hela dagar, åt lite. Det syntes att han åldrades på djupet, både i kropp och själ.
I juli 1999 hände något märkligt: han började klaga vid dörren, klösa på tröskeln och bad enträget om att få komma ut. Jag gick efter honom visste att det betydde något, även om jag oroade mig för hundarna som lurade.
Vippe tog sig ner från tredje våningen med besvär, snubblade på varje steg, gick runt huset och vidare mot den branta åsen intill. Jag försökte bära honom, men han stretade emot det här måste jag göra själv, sa han med hela sin kropp.
På platån uppe på fjällåsen stannade han, vände sig mot mig och såg mig rakt i ögonen som om han ville säga något eller för alltid memorera mig. Hans gröna blick gick rätt in i själen. Sedan smet han snabbt ner i ett jordhål och försvann i mörkret.
Jag ropade efter honom, kröp in och försökte leta men fick bara lera i nacken och stack in handen i någon rävspillning. Kom hem, hämtade ficklampa och torrfoder och letade igen, men katten kom inte tillbaka. Det var sista gången jag såg honom.
Kanske är det sant äldre svenska katter söker sig ut för att dö. Det är något att tro på, eller åtminstone hoppas på när den där nyponbusken med purpurröda blommor slog ut på åsens sydsida nästa sommar, kändes det som mer än bara en planta. Kanske var det Vippe själv, i ny svensk prakt.
Jag lärde mig att även bland det enkla, och de med bakgrund i misären, kan det finnas ett stort hjärta. Och att trofasthet, respekt och kärlek ibland kommer från oväntat håll men att man alltid ska stå upp för den som behöver det, oavsett vem det är.
