Pappa! Kom och titta på den här synen. Venne har tagit med sig sin familj hem…
Vennemin var en katt med den klassiska “marquise”-färgen: ryggen skimrade mörkblå, samma nyans på öronen och svansen, medan bröstet med krage, kinderna, prydliga “sockor” på tassarna, magen, svanstippen och en vit trekant på pannan lyste nästan bländande ljusa. Allt detta, tillsammans med kattens typiska smidighet, fick mig att tänka på uttrycket “graciös som ett piano”. Ögonen hos Venne var gröna och fundersamma en blick värdig en respekterad nattlig katt-sångare under fönstren i ett klassiskt katt-country-stil.
Katten var en ovanligt väluppfostrad typ. Han hoppade aldrig upp på bordet, förstörde inga möbler med klorna, och försökte heller inte som en nyfiken Isaac Newton putta saker från kommoden för att undersöka gravitationen. Hur han varit som kattunge kunde man bara gissa: kanske klättrade han i gardiner, välte julgranar eller jagade leksaker. Men när han kom till oss var han vuxen och hade redan sitt temperament etablerad som katt. Han hade till och med bott någon annanstans innan.
Innan Vennemin flyttade in hos oss bodde han i ett garage som tillhörde ett fiskarlag på andra sidan älven. Men en dag förändrades allt: chefen för garaget byttes ut och den nya var en hängiven hundälskare och lika stark motståndare till katter. Det avgjorde Vennes öde. Katten kom till oss via min svåger, som jobbade där som svetsare.
Chefen har ju sina hundar, de kommer att slita katten i stycken. Kan ni ta hand om honom? bad han.
Så vi gick med på det. Vennemin, som en ung charmör, satte omedelbart igång med att “förbättra kattgenetiken” bland alla grannkatter.
Förresten, släng nu inte era innetofflor på mig för “fria kattpromenader” och risken. Det var sent åttiotal, ute på landet, typ Norrland då visste ingen mycket om veterinärvård, än mindre om kastrering. Om någon ens vågade nämna saken för den lokala halvdruckna djurdoktorn från lantbruket, skulle han högst titta på personen som på en galning.
Trots Vennes flitiga utflykter “i kärlekens tjänst” blev ingen av de katter han träffade särskilt viktig för honom. Han bemötte dem alla lika utan att särskilt favorisera någon. Så var det tills hon dök upp… Maja.
Den dagen kom jag hem efter ett nattpass, duschade och däckade i sängen. När lunch närmade sig väckte min dotter mig varsamt hon hade just kommit hem från skolan.
Pappa, du måste se det här. Venne har tagit hem en familj…
Jag stapplade ut i hallen, svängde in i köket och stannade som om jag blivit avstängd. Vennemin satt där i en väldigt seriös kattposition: ryggen som en båge, tassarna prydligt instoppade, svansen virad runt de främre tassarna, öron och morrhår pekade framåt…
Framför honom på golvet kravlade tre kattungar. Deras utseende ropade om ursprung: samma mörka ryggar, samma vita tassar, identiska krage på bröstet, och på toppen av deras mörka svansar vita tofsar. Jag tog några steg, och blev återigen stående. Det jag såg nu, gav mig en ny chock.
Ur Vennemins skål, inte bara åt, utan slukade fisk blandat med gröt, en mager och sliten katt med “tabby”-färg: grå-randig, tuggad på öronen och med en plågad blick.
När hon lyfte huvudet och såg på mig stod jag helt still: hon hade bara ett öga.
Jag kom bara fram till dörren, började min dotter förklara, och där satt de fem ihop på dörrmattan, Venne först. Tänkte jaga ut dem men när jag såg hennes öga…
Och du gjorde rätt i att släppa in dem! svarade jag snabbt.
Jag försökte försiktigt röra katten, men hon spände sig genast, backade och väste. Man såg att hon sedan länge slutat lita på människor. Troligen hade hon inte haft samma tur som Vennemin med oss. Och det är skrämmande att tänka på vad som kunde hänt om hon och kattungarna stött på någon av ortens hard-core, halvvilda jakthundar. Att hon var enögd sade redan mycket om hennes tidigare liv.
Vi behöll hela familjen. Det ledde till en oväntad vändning: katten blev plötsligt exemplarisk hemlik! Tidigare slogs han på vår trevånings innergård om kattdamer, nu var intresset annat slagsmål endast om revir, inte för kärlek. Sliten och luggad efter dueller återvände han alltid hem till sin enögda partner.
På kvällarna låg de båda i sitt gemensamma bo en stor kartong under köksbordet. Där satt Vennemin och slickade omsorgsfullt sin starkare Maja, med särskild uppmärksamhet på den skadade ögonvrån.
Med tiden fick jag den lokala “djurexperten” att hjälpa till med hennes behandling. Det var inte helt lätt: fick rycka tag i hans rock och bjuda på en flaska brännvin. Och det, med tanke på dåtidens “spritförbud”, var ingen enkel sak.
Kattungarna hittade nya hem snabbt fiskarlagets gubbar spred på sig, så fort de fick veta att de var Vennes avkommor, som om det var renrasiga kattungar. Resten ställde sig i kö, övertygade om att Maja skulle få fler kullar i framtiden.
Allt utvecklades så: den lilla grå vännen till vår “marquise” fick ännu två kullar. Men en dag försvann hon, gick ut på äventyr och kom aldrig tillbaka. Och trogen sin partner var hon aldrig det förstod vi.
Vi letade länge: ropade under fönster, gick runt gården, letade i öde vedbodar, undersökte snår vid berget nära huset. Men allt var förgäves. Tur var i alla fall att de sista kattungarna både lika och olik Venne redan hunnit bli stora. Alla adopterades snabbt av dem som stod i kö.
Men Venne blev sorgsen. Ibland satt han timmar på fönsterbrädan och stirrade ut, som om han väntade på någon. Eller han strövade långsamt genom gården och ibland tog sig an våldsamma slagsmål mot andra katter. Men de nyvunna kvinnliga bekantskaperna gjorde honom aldrig glad inte en enda förde han hem till oss igen.
Det enda som vittnade om hans tidigare “manliga ära” var de nyfödda kattungarna som dök upp då och då, på våren eller hösten, med det speciella “marquise”-mönstret. De var levande bevis på att den gamle Vennemin fortfarande behöll sin status och lite av sin gamla kraft.
Vid full pension nådde Venne omkring 1998. Han slutade helt gå ut, sov långa pass 1819 timmar om dagen, åt sparsamt. Det syntes att han åldrades i både kropp och själ.
I juli 1999, hände något oväntat: han började jama olyckligt vid dörren, klösa på tröskeln och envist tigga om att få gå ut. Jag, som visste att han inte jamade för ingenting, följde efter samtidigt som jag oroade mig för att han kunde hamna i trubbel.
Vennemin tog sig med möda från vår tredje våning, som en riktig gammal farbror; på varje steg snubblade han, som om tassarna inte längre lydde. Sen gick han ett varv runt huset och styrde mot det branta berget som låg trettio meter bort. Jag ville lyfta honom, hjälpa till, men katten stretade ifrån, och visade tydligt: “Du får inte. Jag måste gå själv.”
När han kom upp till den platta delen av det lilla fjället, stannade han vid en slingrande ravin med flera små gropar och hål. Han vände sig plötsligt om och såg mig rätt i ögonen som om han ville säga något, eller memorera mig för evigt. Hans gröna blick gick rakt in i själen. Sen smet han oväntat snabbt, trots sin ålderssvaghet, in i ett av hålen under kanten. Och försvann i mörkret.
Jag väntade, ropade hans namn, lyssnade på varje prassel. Sedan försökte jag själv krypa efter men fick bara ett par lerklumpar i nacken och stack ner händerna i djurspillning. Jag fick ge upp och gå hem.
Väl hemma tvättade jag händerna, tog ficklampa och en påse kattmat, numera köpt på ICA, och gick tillbaka och ropade. Men katten kom aldrig ut, svarade inte. Jag fick gå hem i insikt om att detta troligen var sista gången jag skulle se honom.
Han syntes aldrig igen. Det är nog sant det där gamla katter går bort, långt från hemmet. Och allt vi har kvar är tron eller åtminstone hoppet att den vilda nyponbusken med purpurröda blommor som slog ut på södra sidan av ravinen nästa sommar, inte bara är en planta. Utan att Vennemin själv lever vidare i sitt nya, praktfulla skepnad.
