Svärmor bestämde sig för att testa Märta. Resultatet blev minst sagt oväntat.
Barbro Jansson ringde på torsdagskvällen. Erik svarade, pratade i tio minuter och kom sedan ut i köket med den där minen som folk har när de ska leverera tråkiga nyheter, men ännu inte har bestämt sig för hur.
Mamma kommer hit, sa han. I ett par veckor.
Märta rörde om i soppan.
När då?
På lördag.
Märta stängde av plattan.
Två veckor. Hon visste mycket väl vad ett par veckor betydde i Barbros vokabulär. Det var lika precis som en nypa salt i hennes recepthelt och hållet subjektivt.
Svärmor dök upp på lördag prick klockan tolv, med en stor bag fylld av mystiska klirrande ting och den där inspektörsaktiga blicken folk har när de ska besiktiga en lägenhet inför köp.
Jaha, sa hon och granskade hallen, det är i alla fall inte dammigt. Det är ju bra.
Erik skrattade. Märta log.
Bra, det där var visst en komplimang.
Barbro gick in i köket, sneglade helt av en slump ner i kylskåpet och mumlade eftertänksamt:
Du köper lättfil? Erik behöver riktig mjölk, hans mage klarar inget annat.
Ja, men han bad om det, sa Märta.
Jaja, han kan ju säga mycket, muttrade Barbro och stängde kylskåpet som om hon precis löst ett svårlöst mysterium.
På kvällen när Erik duschade satte Barbro sig på soffan, vek händerna i knät och sa lugnt, nästan vänligt:
Du, Märta. Ta inte illa upp nu. Jag vill bara förstå vilken slags människa du är egentligen.
Barbro var ett proffs på sitt område.
Hon arbetade metodiskt, som en restauratör som pillar bort lager för lager för att komma åt hemligheten. Varje anmärkningdiskret, med ett leende, så oskyldigt.
Andra dagen hittade hon handdukarna.
Märta, sa hon eftertänksamt, ståendes i badrummet med en handduk i handen, du vet väl att man ska hänga handdukar med öglan nedåt? Då torkar de bättre.
Jag brukar hänga så här, sa Märta.
Jaja, jo, sa Barbro och hängde sin handduk rättöglan nedåt, flaggan i topp.
Eriks skjortor hängde i garderoben, fint strukna, sorterade efter färg och med bra fall på galgarna. Svärmor öppnade garderobsdörren, granskade länge och sa tyst, som till sig själv:
Kragarna ser lite tilltufsade ut. Men visst, det kanske är meningen.
Märta stod bredvid och tänkte: det där är inte en fråga, det är en deklaration. En sån där kommentar man inte kan invända mot.
Blomman i fönstreten gammal fikus, medtagen från förra lägenheten fyra kvarter bortvar enligt svärmor både övervattnad och felvattnad.
Märta, fikusar vill inte ha vatten uppifrån. Det ska gå i ytterkrukan.
Den här har bott hos mig i åtta år, sa Märta.
Jamen vad är det, åtta år? Den hade kunnat ha det bättre.
Fikusen teg, mycket klokt.
Livsmedelslogistiken i kylskåpet föranledde en hel föreläsninginstruktiv, med exempel: mejeriprodukter på mittenhyllan, kött på nedersta och bara i burk, örter i påse med hål, annars dör de, ägg i eget fack, aldrig i dörren för där skakar det. Märta nickade och lyssnade. Lyssnade och nickade. Äggen förblev i dörren.
På kvällarna ringde Barbro någon. Märta hörde samtalen från köketinte med flit, men väggarna var tunna och Barbros lärarröst hade sin egen resonansbotten.
Nej men Gunilla, överlag sköter hon sig. Försöker ju. Men det märks direkthon är inte van. Hon gör köttsoppa med bönor. Med bönor! Erik äter stilla, du vet ju hur snäll han är. Men jag ser ju. Handdukarna, blommorna, ja du hör…
Märta stod vid vasken, diskade en kopp och undrade: hur länge ska detta pågå? Det känns som att jag redan failat testet. Vad nu då?
Erik betraktade allt på det där typiska manliga sättetJag ser, men låtsas som ingenting, för jag har ingen manual för detta och hoppas det blåser över.
På kvällarna sa han till Märta:
Bry dig inte. Hon oroar sig bara.
Jag vet, sa Märta.
Det är inget illa menat.
Jag vet, Erik.
Hon vill bara att allt ska vara bra här.
Jag vet.
Han såg på henne lite skamsen, lite lättad. Tur att hon är förstående. Tur att det inte blir bråk. Så skönt att allt är lugnt.
Bra, tänkte Märta och gick och diskade.
På dag tio lämnade Barbro demonstrativt stökigt i köket. När Märta kom hem halv sju stod smutsiga koppar, brödsmulor och ett öppet smörpaket på bordet. Barbro kollade på tv.
Märta städade undan. Diskade. Torkade av.
Senare, lite tyst i hallen medan Märta var i badrummet, sa Barbro till Erik:
Erik, såg du att det var rörigt i köket igen? Hon hinner nog inte med.
Märta stod i hallen med en handduk.
Erik sa inget.
Nähä, tänkte Märta. Nu är det svart på vitt.
Hon blev inte ledsen. Inte direkt i alla fall, inte synligt.
Men nästa morgon, när Barbro vid frukost annonserade att hennes tre systrar skulle komma nästa veckabara för att umgås och lära känna Märtalog Märta och sa:
Vad trevligt. De är varmt välkomna.
Erik såg förvånad ut. Barbro såg misstänksam ut. Märta drack upp sitt kaffe och gick till jobbet.
Vi får väl se, som svärmor själv brukar säga.
Gästerna kom på lördagen vid halvtretiden.
Barbros tre systrarInga-Britt, Siv och Gunnvar damer av sorten stabil, med egna åsikter om allt och röster skolade av ett långt liv. De betraktade hallen, snabbscannade och började hänga av sig.
Fin lägenhet, sa Inga-Britt. Ljus och fräsch.
Hur länge sen gjorde ni om? undrade Gunn.
Tre år sedan, svarade Märta.
Det syns, sa Gunn. Vad exakt som syntes specificerades inte.
Barbro tog emot systrarna som en regissör kallar in sina skådespelare och spänner förväntansfullt bågen. Erik fixade med jackor. Märta stod ett steg i sidan, lugn, med ett litet leende, varken stressad eller nervös.
Det oroade Barbro lätt.
De slog sig ner i vardagsrummet. Inga-Britt rättade till en kudde, mest på vana, och undrade:
Nå, Märta, vad bjuds det på idag?
Och härnu kommer detgjorde Märta något ingen väntat sig.
Hon vände sig till svärmor. Fritt från teatraliska pauser eller betoningar.
Barbro, jag tänkte faktiskt att du får ta hand om middagen idag! Du har ju själv sagt att du lagar mycket godare mat än jag. Och inför så fint sällskap vågar jag inte skämma ut oss.
Tystnad.
Barbro blängde på Märta. Märta stirrade vänligt, öppet. Som någon som just kommit med en logisk invändning och undrar varför det plötsligt blev knäpptyst.
Jag… började svärmor.
Allt finns i kylen, la Märta till. Kyckling, grönsaker, färska örter. Köpte imorse. Erik har alltid talat varmt om din mat.
Erik började intensivt studera mattkanten.
Siv utbytte blick med Inga-Britt. Gunn sög i sig situationen som en deckarrapport.
Nåväl då, sa Barbro, och gick till köket.
Märta slog sig ned bredvid Inga-Britt och frågade avslappnat:
Hade ni mycket trafik på vägen hit?
Inga-Britt blev konfunderad, hade nog väntat sig något annat, men svarade. Sedan hängde Gunn på om köerna. Och Siv berättade om rondellhaverier på lördagsmorgnar. Snacket började flyta, sådär som samtal gör när folk nästan måste prata bort tystnaden.
Från köket hördes ljud.
Först barskrap i kylskåpet. Sedan lång tystnad. Mer skrammel. Sedan kastrullklirrande. Sen ljudet av någon som letar efter något i skåpet och inte hittar rätt.
Märta! ropade Barbro från köket. Var har du din ugnsform?
Nedre skåpet till höger, svarade Märta från soffan.
Paus.
Jag ser ingen.
Under plåten!
Längre paus.
Jaha, hittade den nu.
Inga-Britt hostade diskret. Siv började studera vägghängda tavlan. Gunn tittade med oskyldigt ansikte ut genom fönstret.
Märta vände sig mot Siv:
Siv, vill du ha te medan vi väntar? Jag kan sätta på kannan.
Gärna, sa Siv med lättnad.
Märta gick ut i köket, stod en stund bredvid Barbro som såg ut som en general som av misstag blivit avdelad till potatisskalning. Inte ett ord utbyttes.
Märta satte på vatten, tog med kopparna tillbaka.
Middagen blev av. Efter en och en halv timme, sådär lagom försenad, lite stressad, kycklingen blev något torr, såsen vattnig. Barbro dukade med minen hos någon som är plikttrogen men hellre ville ligga på en strand i Marbella.
Inga-Britt smakade på maten. Sade diplomatiskt:
Barbro, du har alltid lagat så god mat.
Vid bordet var det ganska tyst. Inte stelt. Bara en sorts gemensam tyst överenskommelse om att inte tala om saken. Gästerna åt, chitchattade om barnbarn och sommarstugor, gav några små artiga komplimanger.
Märta småpratade, frågade om Sivs son, pratade om radhus. Serverade mer te.
Barbro satt vid bordets huvudända och teg.
När gästerna hade gått och disken var klar kom Barbro ut från köket med handduken (petnoga hängd med öglan nedåt).
Märta satt i soffan med Erik bredvid och en tekopp i handen.
Barbro stannade i dörren. Sedan gick hon och satte sig i fåtöljen. Tystnad. Ute var det redan svart och från grannlägenheten hördes TV:n genom de tunna väggarna.
Smart drag, det där, sa Barbro till slut.
Jag vet bara vad jag vill, svarade Märta.
Barbro nickade. Gick upp. Stannade i dörren utan att vända sig om:
Ärligt talat, din bönsoppa var inte så tokig.
Och så lämnade hon rummet.
Erik sneglade på Märta.
När kom du på det där? Med middagen.
När du teg i hallen, sa hon.
Han nickade. Och ställde inga fler frågor.
Tre dagar senare åkte Barbro hem. Packade själv, bokade taxi själv. Kramade Erik hejdå och, efter ett litet tvekan, även Märta.
Märta stängde ytterdörren. Gick in i badrummet och hängde tillbaka sin handduksom vanligt, med öglan upp.
