Britta hade redan fyllt 60 år. Det var egentligen dags för pension, men hon hade ingen brådska. Den där dagen avslutade hon sitt arbetspass, bytte om och gick hemåt. Det öste ner regn och hon hade ingen paraply. Hon drog upp luvan på jackan och traskade mot busshållplatsen. Plötsligt hörde hon en bebis gråta ett alldeles nyfött barn låg på bänken.
Hon tog upp det lilla knytet och försökte trösta barnet. Sedan sprang hon tillbaka till jobbet eftersom pojken var alldeles genomblöt. Hon ringde på barnläkaren som snabbt kom för att undersöka pojken. Det är en pojke. Han är ungefär två veckor gammal. Helt frisk. Jag förstår inte varför han har blivit övergiven. Ett sådant barn behöver bara kärlek och omvårdnad, sa läkaren.
Britta bestämde sig för att stanna kvar under nattskiftet; hon skulle ändå inte kunnat sova. Precis då kom polisen, och hon fick lämna sin berättelse. Britta tog hand om barnet hela tiden hon släppte honom inte ur sina armar.
Två timmar senare kom polisen tillbaka, nu i sällskap med ett ungt par. Flickan grät hejdlöst, pojken var alldeles blek.
Vi måste få se honom. Kanske är det vår son, sa flickan tyst.
De drog på sig skyddsrockar innan de gick in till avdelningen. När flickan fick syn på sin son gav hon ifrån sig ett förtvivlat skrik. Hon kastade sig om honom och kunde inte släppa taget. Britta fattade ingenting, tills polisen förklarade:
Elin och Gustav hade hållit sin relation hemlig för sina föräldrar, som var starkt emot att de träffades. Elins föräldrar tolererade det, men Gustavs mamma gjorde allt för att försvåra för deras framtid. När pojken föddes trodde de att hans mamma skulle bli glad över sitt barnbarn. Men så blev det inte. Hon var övertygad om att Elin fått barn med någon annan, vilket förstås inte stämde. Gustavs mamma erbjöd sig att passa pojken medan de unga föräldrarna gick på bio, men hon tog tillfället i akt, och lämnade pojken utanför sjukhuset.
Så förlöpte historien. Det verkar knappast troligt att pojken någonsin kommer att träffa sin farmor igen.
