På min lediga dag från jobbet, virvlade jag runt bland hushållssysslor i min lilla lägenhet i Uppsala. Plötsligt ringde min väninna Sigrid och med sin typiska envishet meddelade hon, nästan som en dom, att hon och hennes son skulle komma förbi. Hur jag än försökte förklara att jag höll på att städa, verkade hon inte höra mig alls.
Tio minuter senare stod de i min hall. Jag måste erkänna att jag inte var särskilt glad över att lille Olle skulle hälsa på; han var berömd för att vara rastlös som en vårvind över Vättern.
Vi blev sittande vid köksbordet med varsin kopp bryggkaffe. Olle glodde på Pippi Långstrump på min gamla tv, och världen kändes nästan stilla. Så, utan förvarning, hördes ett öronbedövande dån som om någon släppt en IKEAmöbel från taket. Jag rusade in i vardagsrummet och såg mitt akvarium ligga krossat mot det slitna trasmattan från Gävle; små plattfiskar sprattlade bland regnvåta drömgrodor och vattnet rann som älvar längs varje hörna.
Sigrid kastade sig över Olle, och ropade: “Hur mår du, hjärtat?” medan jag febrilt torkade golvet med en halkig kökshandduk, rädd att vattnet skulle droppa ner till Kerstin, min granne på våningen under. När jag var klar, sa Sigrid att de måste gå.
Varför hjälper du mig inte att bära ut mattan till tvättstugan? frågade jag. Nej, Olle är helt förstörd, jag måste trösta honom, svarade hon och slog ut med händerna som om hon dirigerade en symfoni av bekymmer.
Jag vände mig till Olle och undrade vad som egentligen hade hänt. Han såg på mig med stora, dimmiga ögon och viskade: “Det kom ett flygplan av papper genom fönstret, och jag skulle fånga det.” Men pappret var inte riktigt papper han pekade mot garderoben och berättade att han hade gjort planet av Sigrids vigselbevis.
Sigrid ryckte på axlarna: “Jag beställer bara en kopia, ingen fara. Det är som att tappa bort nycklarna till stugan.”
Visst, varför bry sig? Jag får köpa nytt akvarium, skaffa kopia av beviset, betala Kerstin om hennes tak börjar droppa. Allt känns som att plocka svamp i en dimmig dröm; och i slutändan blev jag anklagad av Sigrid akvariet och beviset borde inte haft hedersplats på hyllan.
När de äntligen gått, svävade jag upp till Kerstin och kontrollerade så hennes tak inte var täckt av fiskvatten. Sen städade jag tyst undan och lade mig för att vila i sängen där lakanen doftade av lingon och vind. Framåt kvällen fick jag ett sms från Sigrid, där hon hävdade att jag var skyldig henne pengar de hade tydligen varit hos en psykolog, Olle var så rädd. Jag svarade inte. Jag bara blockerade numret. Den svenska natten svepte in, och jag drömde om flygande certifikat och grannar som simmade under golvet.
