Min mormor var en svår människa, ibland otroligt hård och sträng.
Mina föräldrar skilde sig när jag var liten, knappt fem år gammal och jag har inga minnen av min pappa alls. Vi flyttade hem till mormor och hon blev mitt allt under barndomens långsamma år.
Som person var mormor krävande. Allt handlade om disciplin, arbetsamhet och att lyda. Jag kan inte minnas en enda varm stund med henne.
När andra gråter över sin barndom, vill jag knappt tänka tillbaka själv. Det finns ingenting att minnas med glädje. Min mamma var till ingen hjälp. Det fanns ingenstans att fly, det var 90-talets Sverige drömmar om pengar och ett bättre liv var allt jag hade. Jag fick nöja mig. Mormor styrde oss, gav order till både mig och mamma, så att huset blev som hon ville.
Så levde vi. I offentligheten låtsades vi vara en vanlig familj.
I femte klass förändrades mammas liv hon träffade en man, flyttade in hos honom, och ett år senare fick jag följa med. Min styvpappa gillade mig inte men han behandlade mig bra. Efter år med mormors kritik och gräl var livet med styvpappan som en dröm.
Mormor fördömde mammas nya relation, och mamma såg sin chans att komma ifrån mormors tyranni. De hade ingen kontakt efter det.
Jag ringer mormor ibland.
Det sker varje månad, men jag behöver en evighet för att samla kraft. Vi pratar om oviktiga saker, håller det kort. För att undvika gräl berättar jag bara positiva nyheter. Några sms, några småprat. Var sjätte månad, på födelsedagar och namnsdagar, tar jag blommor och tårta till henne. En halvtimme räcker för mig. Det är så vi pratar.
Nu är mitt liv bra jag har en älskad man, ett litet barn och en trygg familj. Nyligen bestämde vi oss för att köpa en lägenhet på bolån, i en ny stad. Förra året fyllde mormor 80.
En gång skötte hon allt alldeles själv, välvårdad och pigg. Numera går det allt sämre.
Mormor drar sig undan, orkar knappt lämna hemmet, lagar ingen mat längre. Ofta ligger hon, även om hon fortfarande kan röra sig i lägenheten. Hon blev nyligen sjuk grannarna hjälpte med allt. Nu behöver hon vård.
Mormor har massor av släktingar som nu bombarderar mig med skuldpålägg! De når inte mamma, hon bor utomlands med sin man. Därför tycker de att ansvaret ligger på mig.
Men jag vet vilket helvete det blir. Ja, hon var den som uppfostrade och tog hand om mig, lärde mig om livet. Och det är väl min tur att “betala tillbaka”. Men jag vill inte! Hon älskade mig aldrig under hela min barndom. Jag har förlåtit hennes hårdhet, men att glömma det kan jag inte. Ändå gnager skulden, jag förstår att det är jag som ska hjälpa den gamla.
En bra lösning vore att hitta en hemtjänst eller privat vård, men min ekonomi tillåter det inte. Jag har ett barn, ett bolån, och min son är ofta sjuk.
Vad ska jag göra?
Är det rätt att barnbarnet förväntas hjälpa sin gamla mormor eller har man rätt att säga nej, särskilt när man inte har något att vinna? Jag vill inte ha varken hennes arv eller hennes kärlek.
