När jag tänker tillbaka på den tiden, minns jag hur Mikael en morgon kom på att hans fru Elin fyllde år dagen därpå. Han funderade länge på vad han skulle ge henne, för han tyckte uppriktigt att han hade den finaste frun och den bästa mamman till deras barn. Hemmet var alltid välskött, maten stod på bordet, och barnen var trygga och glada. Elin glömde aldrig bort Mikael, hon försökte alltid ana hans önskningar och göra honom nöjd. De hade fyra barn, mellan 6 och 17 år, och alla visste att Elin var en fantastisk mamma.
Hon hade byggt upp ett särskilt förtroende med sina barn, ordnade familjesemestrar, hjälpte till med pyssel på förskolan, satt med i flera föräldraföreningar, stöttade med läxor och hälsade alltid barnens vänner varmt välkommen. Hon tog sig tid för hjärtliga samtal, och ändå hann hon med att städa huset noggrannare än de flesta. Elin lagade goda och rikliga måltider till hela familjen.
På ytan verkade Elin nöjd och lycklig, och när hon själv pratade om sitt liv gjorde hon det utan klagan; det var inte hennes sätt att beklaga sig. När barnen var små, minns jag att Mikael en gång frågade vad hon ville ha på sin födelsedag. “Jag vet inte,” sa hon. “Men egentligen vet jag nog: en ledig dag! En dag bara för mig själv! Jag vill vara ensam från morgon till kväll… sova, slappna av, ligga i badet…” Men det var ingen som tog hennes önskan på allvar. Folk skrattade och glömde sedan bort det.
Det kändes omöjligt barnen var små, vem skulle kunna ta hand om fyra barn en hel dag? Det var som ett skämt att tro att det skulle gå. Elin trodde nog själv att hon sagt det utan att tänka. Mikael gav henne ett set nya kastruller och stekpannor, och sedan blev det aldrig mer tal om saken.
Nu, när jag tänker tillbaka, har barnen blivit stora. Elin har inga småttingar längre, och hon börjar allt oftare prata om tiden när barnen ska stå på egna ben och hur hon längtar efter att se dem hitta sina egna vägar i livet. Men än så länge tar hon hand om allihop. På den här födelsedagen gav Mikael henne ett par vackra guldringar. Elin blev uppriktigt glad och satte dem genast på sig.
Hon dukade upp ett fint bord, samlade de närmaste vännerna och hela familjen, och det blev en stor fest. Vid ettiden på natten vaknade Mikael och upptäckte att Elin fortfarande inte hade lagt sig. Först hade hon nattat barnen, och sedan stod hon i köket och diskade. Hon såg så trött och utmattad ut.
När Elin vaknade på morgonen, märkte hon att huset var tomt. Det var en märklig känsla hon var inte van vid sådan tystnad. Hon gick in i köket och där låg en lapp på bordet. “Vi har åkt till landet för att hälsa på mamma,” hade Mikael skrivit. “Ville inte väcka dig. Vi är tillbaka imorgon, så glöm inte att vila ordentligt.” Just då ringde det på dörren en kurir räckte Elin en stor bukett blommor.
Jag tror att Elin, för första gången på många år, fick sin önskan uppfylld en dag bara för sig själv.
