När jag tänker tillbaka på de där dagarna i Stockholm för länge sedan, minns jag hur jag skyndade mig hem en vinterkväll. Jag, Tomas Lindgren, bar på hemligheten om den morgon då min fru, Malin, försiktigt viskade att hon var gravid. Tre långa år av väntan och många försök hade lett fram till just det ögonblicketnu fanns det bara lycka i mitt hjärta. Som en överraskning ville jag göra något alldeles särskilt för Malin. Jag gjorde i ordning en festmåltid med färska bär, rödbetor, och all den mat som vi i Sverige vet ger kraft.
Före Malin kom hem smet jag in på en guldsmedsbutik vid Gamla Stan och köpte ett par silverörhängen till henne, övertygad om att de skulle få henne att le. Men när Malin väl öppnade dörren, såg jag på en gång att något inte stod rätt tillhon såg blek ut, trött och dyster, och försvann snabbt till sängs. Oro gnagde i mig och jag ville genast ringa efter läkare. Men Malin lugnade mig och bad mig lämna henne ifred den kvällen.
Resten av kvällen småpratade vi tyst. Festmaten stod orörd. Så småningom kom den dag vi väntat påvärkarna började, och vi for till S:t Görans sjukhus. Där mötte vi en barnmorska som glatt berättade att vi fått en son.
Men när jag efteråt följde med barnmorskan till läkarrummet, förändrades allting. Den allvarlige läkaren sade att pojkens hälsa var stabil, men att han hade ett problem med benendet var osäkert om han någonsin skulle kunna gå. Till min stora förvåning blev jag också varse att Malin, min hustru, redan bestämt sig för att ge upp barnet.
Chocken var total. Jag tiggde och bad Malin ändra sig, förklarade att vi skulle klara allt tillsammans. Hennes hjärta var dock orubbligt, även när hennes egen mor vädjade. Till sist fick jag lämna sjukhuset med bara vår son, Märten, i min famn. Jag packade Malins saker, tillbringade kvällarna med att ordna det tryggt och köpte både spjälsäng och vagn till Märtenallt med hopp om att ge honom ett fint liv.
Trots förtvivlan stärkte jag mig och började söka kunskap om Märten och hans sjukdom. En dag fick jag höra om en kvinna i Vaxholm som tidigare hjälpt andra barn. Jag åkte dit med min son och väntade mig att träffa en äldre dammen en ung kvinna, Frida, mötte oss vid dörren. Hon sa att hon gärna hjälpte Märten, men bara om vi bodde där med henne.
Tiden gick och sex månader senare kröp Märten omkring på Fridas trägolv. Mellan mig och Frida grodde något varmt och starkt, och det dröjde inte innan vi insåg att vi hörde ihop. Trots åldersskillnaden kände jag aldrig tvivel, och jag öppnade mitt hjärta. Frida kände likadant och snart gifte vi oss i lilla kyrkan vid viken. Märten hade nu en kärleksfull mor, och jag hade en trofast maka.
Två år senare var vi tillbaka på S:t Görans sjukhus, Frida, jag och Märten, för att välkomna vårt andra barn till världen. Just den dagen korsades vår väg med Malins. Hon såg vår Märten, som nu sprang och skrattade i korridoren, och hennes blick fylldes av beundran.
