Patrik var en stillsam och enkel kille, utan några dåliga vanor. När han fyllde tjugofem år gav hans föräldrar honom en lägenhet eller snarare hjälpte de honom att samla ihop pengar till första betalningen på ett bolån. Så började han bo ensam bland ljusa tapeter och tickande väggklockor. Patrik jobbade som programmerare, föredrog ett lugnt liv och undvek kontakt med folk.
För att undvika den bleka tristessen bestämde han sig för att skaffa en kattunge. Kattungen hade ett konstigt fel på framtassarna, som om de var blyga inför världen. De som ägde kattens mamma ville låta den somna in, men Patrik blev rörd av det lilla livet och tog hem den. Han gav katten namnet Vacker. De levde på ett drömlikt sätt där Patrik skyndade hem från jobbet för att möta Vacker, och Vacker väntade på hallmattan, spinnande som en underlig urverk.
Med tiden började Patrik träffa en flicka från jobbet. Hon var bestämd och drog snabbt in honom i sitt vindlande universum. Mindre än en månad senare bodde hon hos honom, mitt bland hans böcker och tekniska prylar.
Hon hette Svea, ett namn som viskade om mossiga skogar. Svea tyckte inte om Vacker, hon bad Patrik att göra sig av med katten, men han vägrade förklarade att Vacker var viktig för honom. Svea gav inte upp, och började återigen pressa honom. Patrik stod fast: “Katten bor kvar.” Svea mumlade om att katten förstörde deras fina image, för gästerna grimaserade inför de ovanliga tassarna. Patrik kände sig sliten mellan Svea och Vacker; han älskade dem båda, men det var som att stå på en glaciär och känna isen spricka under fötterna.
Hans föräldrar gillade heller inte Svea. De tyckte hon var egensinnig och vresig som ett åskväder på midsommar. De rådde Patrik att inte snabbt göra relationen officiell, att se henne klarare med tidens hjälp.
När Sveas föräldrar kom på besök, slog drömmen över i en surrealistisk fars. Sveas pappa skrattade åt Vacker så fort han klev in, kallade katten för märklig. Patrik tog genast Vacker i försvar, den lilla kattungen darrade som en fika kopp och drog sig undan.
Under kvällen bredde Svea och hennes pappa ut sig i soffan, skrattade åt kattens underliga utseende och brainstormade var den kunde lämnas. Sveas mamma stämde in, fnissade om katten med spröda röstknippen. Nästa dag, när Patrik kom hem från jobbet, var Vacker borta. Patrik frågade Svea, och hon sa att hon lämnat katten på en veterinärklinik.
Patrik rusade ut i Stockholm, förbi gamla gator och blå hus, sökte i fem timmar tills han till slut fann Vacker. Katten vilade trygg i hans famn, spinneriet blev till en ljudlösa melodi. När Patrik kom hem igen sa han åt Svea att packa sina saker och ge sig iväg. Han ville aldrig se henne igen; hon hade blivit främmande, nästan grotesk.
Svea började tyst packa sina väskor, lite som att sväva ut ur en intensiv dröm. Hon trodde aldrig att en katt kunde vara viktigare än hon själv. Så lever Patrik och Vacker nu tillsammans; katten är lycklig att möta sin husse varje dag, spinnande på den där hallmattan mellan drömmar och verklighet.
