Det här är inte bra! Till sist är hon ju hans mamma! Han kan ta henne hem till sig! Sådana påståenden kommer från människor i min mans närhet. Jag vet att mina egna vänner tycker samma sak men ingen vågar säga det rakt ut. Allt handlar om min svärmor.
Birgitta är 83 år, väger långt över hundra kilo och är ofta sjuk. Varför tar du inte hem Birgitta till er? frågade min kusin mig för några år sedan. Det är bra att du hjälper henne varje dag, men om något händer på natten? Det är svårt för henne att vara ensam. Din Daniel är ju hennes enda stöd.
Självklart ska farmor omhändertas av sin enda son, hans enda hustru och sitt enda barnbarn. De senaste fem åren har Birgitta inte lämnat sitt lägenhet en enda gång. Hennes ben värker och hennes tyngd gör det omöjligt att röra sig. Allt började för trettio år sedan. Då var svärmor min energisk, ung, frisk och dominant.
Vem har du tagit med till mig? utbrast Daniels mamma upprört. För den där har jag offrat hela mitt liv?
Efter dessa ord gick jag tyst till bussen. På den tiden bodde min mans mamma på en dyr och populär villatomt utanför Stockholm, i en stor och vacker villa. Hennes man hade en fin position, så Birgitta levde gott länge, även efter att hennes man gått bort för länge sedan. Den dagen följde Daniel med mig hem. Jag hade tur med min man: han lyssnade inte blint till sin mamma. Han respekterar dock de äldre. Han försökte lugna mig och förklara att hans mammas temperament var bara sån.
Efter att vi gift oss började vi spara ihop till en egen bostad. Daniel reste bort och kom inte tillbaka på ett halvår. Han arbetade. Efter några år kunde vi köpa ett hus och slutligen blev det klart. Vi besökte sällan Birgitta. Hon lyckades tala illa om mig till både Daniel och alla hennes bekanta. Ser ni, min svärdotter låter mig inte hjälpa min mamma. Hur menar hon att jag inte låter henne? Och så vidare.
Birgitta bestämde sig för att flytta till staden, men pengarna hon fick för huset räckte inte. Hon föreslog att vi skulle bidra och lovade att lägenheten skulle gå i arv till vårt barn, hennes barnbarn. Men hos notarie sade hon plötsligt att lägenheten måste ärvas av henne, för en bekant hade sagt att farmödrar många gånger blir bostadslösa om de litar på andra. Sen sade hon att hon bara skulle testamentera lägenheten till den som tog hand om henne när hon blev gammal. Hon ville vara drottningen i huset! Hon sade att vi skulle lura henne och lämna henne utan någonting.
Det har gått nästan tjugo år sedan dess. Alla på notariekontoret hörde henne stöna och vi kände oss mycket obekväma. Vi lät saken bero. Hon flyttade nästan omgående, lät oss inte ens renovera det minsta. Hon bodde där knappt en månad, sedan började hon klaga att allt var gammalt, rasade ihop och gick sönder. Svärmor gav mig skulden för allt: jag hade hittat fel bostad åt henne och försökte blåsa henne på pengar.
Birgitta älskade sina kusinbarn men struntade fullständigt i sitt eget barnbarn. Hon låtsades till och med att inte minnas hans födelsedag! För några år sedan blev svärmor sjuk. Hon hade gått upp så mycket i vikt att hon knappt kunde röra sig i lägenheten. Jag tog med hälsosam mat, ordinerad av läkare. Birgitta blev rasande, svor och vägrade äta, sade att bara hennes kusin matade henne riktigt och att jag svält henne.
Förra året började min man be mig ta hem henne till oss. Enligt honom hade hans mamma förstått allt och insett att hon måste följa läkarens råd.
Okej gick jag med på. Men jag satte villkor: köket skulle vara helt mitt, endast jag fick laga mat där, jag bestämmer vad vi äter och inga kusiner fick komma.
Svärmor blev upprörd och ville inte följa med eftersom hon tänkte att hon skulle komma och styra vår hem. Men vi har bara en riktig fru i huset och det är jag! Jag fick åka och städa, laga mat, till och med stanna över natten ibland. Men den favoritkusinen uttryckte oro för Birgittas hälsa bara genom samtal.
Svärmor ringde och klagade att hon svälte: jag gav henne inga kakor eller rökt korv. Hon bad mig komma med bakelser. Men kusinen, med hänvisning till sitt hektiska schema, sköt upp besök. Fast hon bodde tre gånger närmare än jag. Hon kom bara en gång i månaden med onyttiga saker, medan jag tog hand om henne varje dag.
En dag ringde svärmor till kusinen och klagade att hennes pärlhalsband och kors hade försvunnit. Hon informerade att både jag och kusinen besökt den dagen men var övertygad om att jag tagit dem.
Utan ett ord lade jag maten på hennes bord, tog halsbandet och korset, som hade ramlat bakom nattduksbordet. Hemma berättade jag allt för Daniel och vi beslöt att jag inte längre skulle gå dit. Jag föreslog att vi skulle ordna en plats åt henne på ett äldreboende. Daniel höll med.
