Ingen glädje utan kamp
Hur kunde du råka ut för det här, din stackars lilla flicka? Vem kommer nu ta hand om dig, med ett barn i magen? Och hur tänker du försörja er? Räkna inte med att jag ska hjälpa dig. Jag har redan tagit hand om dig, ska jag nu också ta hand om ditt barn? Du har inget här att göra. Ta dina saker och lämna mitt hus!
Saga stod tyst med sänkt huvudet. Sista hoppet om att moster Margareta skulle låta henne bo kvar tills hon hittat ett jobb, smälte bort på ett ögonblick.
Om bara mamma varit vid liv
Sin pappa hade Saga aldrig träffat, och mamma omkom för femton år sen när en rattfull förare körde över henne på ett övergångsställe. Det var nära att Saga hamnade på barnhem, men en avlägsen släkting mammas tremänning Margareta dök plötsligt upp. Margareta hade fast jobb och eget hus, så hon fick direkt bli fosterförälder.
Moster Margareta bodde i utkanten av en liten stad på västkusten, där somrarna är ljumma och vintrarna disiga. Saga behövde aldrig vara hungrig, hon hade alltid rena kläder och fick tidigt lära sig att arbeta. Det fanns alltid att göra; huset, trädgården, höns och en gammal katt. Kanske saknades lite värme, men vem brydde sig egentligen?
Saga skötte skolan utmärkt och började på lärarutbildning i Göteborg efter studenten. De bekymmerslösa studieåren svischade förbi, men nu var det slut tentor avklarade, tillbaka till staden som blivit hennes hem. Men återkomsten blev inte som hon hoppats.
När moster Margareta lugnat sig gick hon till slut rakt på sak.
Nu räcker det. Jag vill inte se dig här mer.
Moster Margareta, kan jag åtminstone
Nej, jag har sagt mitt!
Saga packade sin väska och steg ut på verandan. Var det såhär hon hade tänkt komma hem? Förödmjukad, avvisad och dessutom gravid. Veckorna var så få att det knappt syntes, men hon ville inte gömma sig längre.
Hon vandrade genom villaområdet, djupt försjunken i tankar.
Det var högsommar i Halland. Trädgårdarna dignade av äpplen och päron, plommonen blänkte blått i lövverken och doften av grillspett och nybakat bröd låg tung i luften. Svetten rann längs nacken, törsten stegrade sig. Vid en grind såg hon en kvinna skölja potatis vid ett sommarkök.
Ursäkta, skulle jag kunna få lite vatten? frågade Saga.
Britt-Marie, en stadig kvinna i femtioårsåldern, tittade upp. Klart du ska, stig in bara.
Hon räckte över ett glas kallt vatten från dunk. Saga föll tungt ned på bänken utanför ingången och drack.
Sätter du dig en stund, om du vill. Det är tryckande idag.
Tack… Jag har precis avslutat lärarutbildningen men har inget boende. Vet du om någon hyr ut ett rum?
Britt-Marie granskade henne. Saga såg proper ut, men så ofantligt trött.
Vill du hyra det lilla rummet här? Det är inte mycket, men hemma är det ensamt numer. Du får gärna komma och bo här så länge du sköter dig och hjälper till ibland. Hyran blir inte hög.
Liv och rörelse i huset, tänkte Britt-Marie, och lite extra pengar. Sonen hade flyttat långt bort, besöker sällan. Sällskap är inget man tackar nej till när kvällarna blir långa.
Sagas lycka var oväntad. De gick raka vägen in, hon såg rummet som var litet men ljust, med fönster mot trädgården, ett äldre skrivbord, säng, par stolar, och en klädkammare. Perfekt. De kom snabbt överens om priset några tusenlappar i månaden och Saga bytte om innan färden mot skolkontoret.
Så rullade dagarna på jobb, hem, jobb. Tiden försvann så fort bland kalendrar och rutiner.
Hon och Britt-Marie blev vänner. Britt-Marie var klok och mild, och Saga hjälpte till på gården. På kvällarna drack de te i utbyggnaden på västkusten dröjer hösten länge.
Graviditeten gick lätt. Inga illamåenden, huden klar, magen rundades sakta. Hon öppnade sig för Britt-Marie, och berättade historien, en historia som så många andra.
På andra året träffade hon Gustav, en kvick och stilig son till välbärgade universitetslärare från Lund. Hans framtid var utstakad: studier, forskning, karriär på hemmaplan. Populär bland tjejer, men han valde den blyga Saga. Kanske för hennes snedstända leende, de varma bruna ögonen, eller den spröda figuren? Eller kanske kände han igen hennes inre styrka, den man får när man vant sig vid motgångar. Åren som följde var de närmast oskiljaktiga, och Saga såg bara framtiden med honom.
En dag vaknade hon och kände avsmak för allt, illamående och doftöverkänslighet och så hade mensen uteblivit. Hur hon missade det var ett mysterium. Ett graviditetstest och två rader senare föll hon ned på sängen, chockad. Snart tentor och nu detta! Hur skulle Gustav reagera? Barn fanns inte i deras planer.
Men en våg av värme mot det lilla livet inom henne sköljde över Saga. Lilla vän, mumlade hon och höll handen om magen.
Gustav tog nyheterna utan entusiasm, släpade henne till sina föräldrar direkt. Mötet fick henne att gråta ännu idag: de rådde henne till abort och ville att hon skulle lämna staden efter examen. Gustav behövde satsa på framtiden, och hon borde inte binda honom.
Vad han sa till henne efter det kunde hon bara ana. Morgonen efter klev han in, lade ett kuvert med kontanter på skrivbordet tjugotusen kronor och gick.
Abort fanns aldrig på kartan. Hon älskade sitt barn redan. Men pengarna sparade hon de skulle behövas.
Britt-Marie lyssnade och sa: Det finns de som har det värre. Du är tapper. Ett barn är en gåva. Troligen blir allt till det bättre, ska du se.
Saga var avtrubbad inför tanken på Gustav och ville aldrig mer se hans ansikte. Hon kunde inte förlåta hans svek.
Vintern närmade sig och hon slutade arbeta, vaggsången sjöngs till någon där inne. Hon undrade om det skulle bli pojke eller flicka, men ultraljudet visade inget tydligt. Bara friskt barn, hoppades hon.
I slutet av februari, en lördag natt, började värkarna, och Britt-Marie körde henne till Varbergs BB. Förlossningen gick fort och Saga fick en stadig liten pojke.
Algot, viskade hon och smekte hans mjuka kind.
På rummet lärde hon känna de andra mammorna. En berättade att en gränspolis hustru också fött barn där för ett par dagar sedan. De var inte gifta, bodde bara ihop. Maken har skickat en massa blommor, godis, chokladaskar och mutor till personalen kommer hit med sin stora Volvo varje dag. Men de har bråkat, hon ville inte ha barn och i natt bara försvann hon, lämnade en lapp att hon inte var redo.
Och barnet? undrade Saga.
De ger henne flaskmat, men det är alltid bättre om någon kan amma, sa barnmorskan. Men alla har ju sina egna små.
När barnmorskan kom med den lilla flickan, frågade hon: Vem kan hjälpa att amma? Hon är för svag.
Jag tar henne gärna, lilla vännen, svarade Saga och lade ned Algot i sängen för att ta flickan.
Så liten och ljus! Vi kallar henne Tyra.
Jämfört med Algot var Tyra som en fågelunge.
Flickan klamrade sig fast vid Sagas bröst, sugande bekymmerslöst och föll sen till ro.
Jag sa ju att hon var svag, suckade barnmorskan.
Så blev det att Saga ammade båda barnen.
Två dagar senare stod gränspolisen utanför, en granne till BB, och ville tacka mamman som tagit hand om hans dotter. Så mötte Saga Patrik Hammarström, en kortväxt, bestämd man med stålblå blick.
Det som sedan hände blev en berättelse för hela sjukhuset, och snart för hela staden.
På utcheckningsdagen stod personalen, barnmorskor och städerskor samlade utanför. Framför ingången stod en skinande Volvo, prydd med blågula ballonger. Patrik hjälpte Saga och de båda små in, Britt-Marie väntade redan i baksätet. Han räckte först över Algot i en blå filt, sedan Tyra i rosa.
Till ljudet av sjukhusets lyckönskningar rullade bilen bort genom snön.
Man vet aldrig vart ens handlingar leder. Saga satt och höll båda barnen tätt intill sig, och Britt-Marie log mot henne. Bilen doftade tulpaner och babydoft. Patrik, som inför hemfärden hade friat vid hennes säng, körde tyst och kastade blickar i backspegeln mot lilla Tyra, som grep hårt om Sagas finger.
De kom hem till ett riktigt hem, där kärlek och värme väntade, husets gamla kista skulle snart fyllas med leksaker och barnkläder och själva livet, med allt sitt oförutsägbara, hade redan börjat om och fått ny mening.
Idag förstår jag: Det finns ingen sann glädje utan kamp. Och ibland leder de svåraste vägarna till de ljusaste platser.
