Flickan med ett enda fotografi
Jag såg henne redan första dagen.
Hon satt på den yttersta sängen vid väggen och tittade på något hon höll i händerna. Hon rörde sig inte. Hon vände sig inte om när det hördes ljud bakom henne och ljud fanns det alltid här: någon som argumenterade vid maten, någon som hostade i ett hörn, radion på fönsterbrädan som mumlade väderleksrapporten. Hon satt där, och i den stora salen med trettio sängar såg det ut som om hon egentligen inte fanns.
Jag ställde ner lådan med böcker på golvet och gick fram till Rita.
Vem är det? frågade jag.
Rita vände sig inte om. Hon delade ut lakan på vagnen och räknade tyst med läpparna. Trettioåtta år, samordnare på härbärget, trött på allting redan innan lunch.
Siv. Fjärde månaden här. Inte ett ord. Med någon.
Inte alls?
Inte alls. Äter, sover, tvättar sig. Och så sitter hon såhär. Med den där saken i händerna. Jag trodde först det var ett helgon eller så. Nej. Ett fotografi.
Har hon några papper?
Ingen legitimation. Inget pass, inget försäkringskort, inget personbevis. Vi har försökt hjälpa till med återställning hon vägrade. Tyst. Skakade bara på huvudet och vände sig bort.
Jag såg på Siv. Hon höll något litet, i handflatan. Kanterna var vikta, bruna fläckar av vatten. Och hon tittade på det så som man kan se genom tågfönstret när det redan är mörkt ute och man bara ser sin egen spegelbild.
Jag är tjugosex. Läser till socionom på distans. Tre gånger i veckan kommer jag hit, till Varm Kust, ett skyddat boende för hemlösa på tredje våningen i ett gammalt elevhem i Södertälje. Det luktar klorin och kokad gröt. Fönstren vetter mot parkeringen till Ica. På nätterna skiner butiksskylten rakt in, och kvinnorna på de närmsta sängarna klagar på att de inte kan sova. Här bor människor utan adress. De som svarar med tystnad när man frågar: Var bor du nu?
Jag kommer inte hit för att jag måste för poängens skull. Jag kommer hit för min mormor bodde ensam de sista tre åren, i en etta i Luleå. Jag ringde henne på söndagar. Tio minuter, ibland femton. Jag trodde det räckte. Jag trodde hon klarade sig. Men när jag kom till begravningen tog grannfrun Margareta min hand och sa: Hon gick ut i trappan varje dag. Bara stod där vid räcket. Väntade på någon. Jag gick in när jag kunde. Men jag är inte du.
Och jag vill aldrig komma för sent igen. Aldrig. Till någon.
Jag la upp böckerna på bordet i allrummet. Deckare, romaner, några diktsamlingar. Marklund, Läckberg, Alsterdal sånt som blir läst, inte bara står i hyllan. Och en bok la jag bredvid, Rösten bakom väggen, av Anton Wiktorsson. Den låg i en gammal boklåda, med 60 kr skrivet med blyerts på insidan. Jag tittade inte ens på författaren. Lade bara boken bredvid deckarna.
Siv kom inte fram till bordet. Ingen av kvinnorna på de närmaste sängarna heller böcker tar man här först när ingen ser. På kvällen var högen tre böcker mindre. Rösten bakom väggen låg kvar.
Och nästa dag likadant.
***
Efter en vecka tog jag med te.
Inte till matsalen, inte till dispensen där plastmuggar och sockerpåsar står. Jag hällde upp två muggar från min termos med mynta, som min mormor brukade och satte mig bara vid Sivs säng. Ställde den ena muggen på hennes nattduksbord.
Hon såg inte på mig.
Jag satt tyst. Drack mitt te. Myntan doftade sommar. Tio minuter, kanske. Sedan gick jag. Muggen stod orörd.
Nästa dag likadant. Två muggar, tystnad, doften av mynta. Tredje dagen tog Siv muggen. Sa ingenting. Nickade inte ens. Bara tog den och drack, små klunkar, höll muggen i båda händerna. Så dricker de som söker värmen runt muggen, lika mycket som värmen i teet.
Jag lade märke till hennes händer. Långa fingrar, tydligt markerade leder. Naglarna korta, men jämna, välklippta. Hon skötte dem noga, även här, i salen med trettio sängar, där många slutat se till annat än när frukosten serveras.
Rita hade sagt till mig: förvänta dig inget. Vissa som bor här försvinner in i sig själva och hittar inte ut. Jag har sett så många såna, sa Rita och rättade till sjalen. Om ett halvår skickar vi papperen till socialtjänsten, sedan flyttar hon till kommunens boende. Mer kan vi inte göra.
Men jag såg det Rita missade. Eller såg, men inte ansåg viktigt.
Siv bäddade alltid sängen noggrant. Vek hörnen exakt. Dra på lakanet med precision så det inte fanns någon skrynkla. Och sin mörkgrå kappa robust tyg, med en väl lagad ficka hängde hon på stolen med samma rörelse varje dag. Stygn på fickan alldeles jämt, millimeter efter millimeter. Så lagar någon som är van vid ordning. System. Att saker hör hemma någonstans. Någon som i hela sitt liv skrivit listor, rättat arbeten, hållit reda på tider.
Det där är ingen som har gett upp.
Tionde dagen tog jag boken till henne. Just den där Rösten bakom väggen. Lade den på hennes nattduksbord, bredvid muggen med myntate.
Bra bok, sa jag. Jag läste den när jag var femton.
Siv såg på omslaget. Och för första gången såg jag något förändras i hennes ansikte. Inte ett leende. Knappast ens en skugga till leende. Men muskeln vid munnen ryckte till, fingrarna sökte sig till boken, nuddade pärmen. Stannade vid titeln.
Hon tog boken.
Och när jag gick på kvällen tittade jag tillbaka mot dörren och såg henne ligga på sängen och läsa. Fotot låg på kudden, precis bredvid ansiktet. Som om hon behövde både och: det förgångna vid kinden, någons historia i händerna.
Jag gick ut, och det kändes plötsligt varmare än där inne.
Det gick två veckor.
Jag kom alltid med te. Slog mig ner intill. Tyst eller pratade lite om vädret, om böckerna som kommit, om att ett nytt kafé tvärs över gatan nu har croissanter med körsbär. Småprat, tryggt och ofarligt. Inget privat, inget smärtsamt. Siv lyssnade. Ibland nickade hon. En gång såg hon nästan mot mig, när jag berättade om katten som bor på innergården till härbärget och brukar tigga mat vid svarta dörren.
Och så en dag talade hon.
Det var en tisdag, fjortonde mars. Utanför fönstret gråslask mellan snö och regn, och radion mumlade om stopp på Essingeleden. Siv drack upp sitt te, ställde muggen och sa:
Du vill veta vad det är på fotot.
Inte en fråga. Ett konstaterande. Rösten visade sig vara djup, ordentligt artikulerad varje ord tydligt, varje slutkonsonant på plats. Så talar någon som stått framför en klass i tjugo år, vet att minsta slarv gör att barnen längst bak inte hör.
Bara om du vill visa, sa jag.
Siv teg. Fem sekunder, kanske fler, det kändes längre. Sedan tog hon fram fotot ur fickan på kappan just den lagade. Försiktigt, mellan två fingrar, som något sprött.
Hon räckte det till mig.
Skrynkligt. Bruna vattenfläckar. Kanterna invikta. På bilden: en kvinna framför svarta tavlan, barn runt omkring. Kvinnan bär ljus blus, håret uppsatt, händerna på axlarna av två elever i första raden. Hon ler. Ett öppet leende, så där som man ler när man inte vet att någon tar bilden. Eller vet, men ändå mår bra. Och barnen runt om också. Säkert femton personer, klass sex. En pojkes sko är ouppknuten. Flickan har ett vitt band i flätan.
Det är jag, sa Siv. Tjugotvå år sedan.
Jag såg på henne, och på fotot. På bilden är en kvinna i fyrtioårsåldern. Självsäker, vänlig, rak rygg, händer vana vid krita. Framför mig sitter Siv. Över sextio. Mörkgrå kappa, smala axlar. Men rösten densamma. Blicken densamma. Rakt på, ser på en, inte förbi.
Jag var svensklärare, tjugo år. Södertälje, Engelbrektsskolan, klass sex C.
Svensklärare?
Ja. Från åttiosex till tjugo. Trettiofyra år, räknat så. Sedan stängde skolan. Omorganisation, sa Siv med plant tonfall, ingen ilska. Som ett konstaterande. Ett år senare dog min man, Jan. Slaganfall. Lånet kvar, gick inte att betala. Lägenheten försvann.
Hon berättade kort. Fakta för fakta, som en lista. Så listar en läkare journalen: utan känsla, inget uppehåll, för om man stannar tappar man tråden.
Jag bodde hos bekanta. Ett år. En före detta kollega, sedan en kurskamrat från förr. Till slut blev det pinsamt. För alla. Då gick jag.
Och fotot?
Siv tog det ifrån mig. Strök fingrarna noggrant över varenda vikt kant, varenda skrynkla.
Påminner mig om vem jag var. Så jag inte glömmer att man ändå kan hitta tillbaka.
Jag kände att munnen blev torr. Inte av medlidande. Av något annat. Av att hon sa det så stillsamt, med fullkomlig självklarhet. Som om det inte är hopp. Bara fakta. Bevisad som en teorem.
Siv Karlsson, sa jag. Barnen på bilden då? Vilka är de?
Mina elever. Klass sex C, 2004. Någon flyttade. Någon annan blev helt annorlunda som vuxen. En pojke han skriver böcker. Jag hörde honom på radio. Minns inte efternamnet. Men kände igen rösten.
Rösten?
Han hade speciell röst redan som barn. Tyst, men när han läste dikter stannade hela klassen. Även Niklas som alltid kastade papperslappar höll sig stilla. Och i radion samma röst. Jag satt i bussen och höll mig fast.
Hon la tillbaka fotot i fickan. Strök över lagningen en vana, hon gjorde så varje gång, försäkrade sig om att fickan höll, att fotot var kvar.
Han var blyg. Hans pappa försvann tidigt, mamma jobbade skift på bageriet. Han stannade kvar efter lektionerna och låtsades läsa historia. Egentligen ville han bara inte hem till tom lägenhet. Och jag lät honom sitta. Lade ett äpple på katedern, vi pratade om böcker, om huvudpersoner, varför Raskolnikov gick till Sofia. Han frågade alltid: Men fröken Siv, om hjälten aldrig kommer tillbaka då? Och jag svarade: En riktig hjälte, han gör alltid det. Ändå.
Hon tystnade, såg rätt in i väggen. Inte på mig, inte på salen någonstans som inte längre fanns. Klassen som inte finns kvar.
Jag var också tyst. För ibland är tystnad det enda man kan ge.
***
På kvällen satt jag på kaféet tvärs över gatan. Litet ställe, fem bord, doft av kaffe och kanel. Datorn framför mig, en latte på väg att bli kall. Jag letade.
Engelbrektsskolan, Södertälje. Kända elever.
Inget. Skolan stängd sedan 2020, byggnaden inrymmer nu ett kulturcentrum. Hemsidan borta. Facebooksidan död sedan året därpå. Men jag gick in på Internet Archive, slog upp den gamla webbadressen hittade sidan Våra tidigare elever. Tre namn. Civilingenjör, fabrikschef och Anton Wiktorsson, författare.
Jag sökte: Anton Wiktorsson författare.
Hjärtat stannade.
Anton Wiktorsson. Trettiofyra. Tre romaner. Vunnit Augustpriset. Debuterade med Rösten bakom väggen, 2015.
Rösten bakom väggen.
Boken jag la bredvid Sivs mugg.
Boken jag själv läste som femtonåring.
Jag lutade mig bakåt mot stolen. Baristan gick förbi och frågade om allt var okej. Jag nickade. Inget var okej.
Jag mindes boken väl. Den handlade om en pojke som växte upp ensam i en småstad. Om lärarinnan som såg något i honom de andra inte såg. Om hur ett ord rätt, vid rätt tid kan hålla ihop en människa. Inte rädda på det stora viset. Bara hindra någon från att gå sönder.
Jag läste den femton år gammal, på mormors soffa i Luleå. Regnet mot fönstret, mormor kokade äppelkompott, och jag låg med boken på en broderad kudde. Och tänkte: så vill jag vara. Vill lyssna. Vill kunna vara bredvid, när det verkligen behövs. Inte sen, inte i telefon, inte tio minuter på söndagar.
Det var den boken som fick mig att plugga socialt arbete. Inte föreläsningar, inte kursplan. Boken om pojken och läraren med äpplena i katedern.
Jag öppnade en intervju med Wiktorsson från två år sedan lång intervju för Svensk Bokhandel. Han berättade om skolan, om Södertälje, om hur krita luktar, stolar som gnisslar i tomma klassrum efter lektioner. Och om henne.
Min svensklärare. Siv Karlsson. Den enda som såg något i mig när jag själv inte gjorde det. Min första bok skrev jag med henne i tankarna. Medveten om allt det hon gjorde stannade kvar och lyssnade. Inte för plikt, utan för att hon brydde sig.
Jag scrollade. Kollade e-boken av Rösten bakom väggen som låg gratis på förlagets hemsida i jubileumsupplaga. Första sidan. Och såg det jag missade när jag var femton för då läser man inte dedikationer.
S.K. läraren som hörde mig.
S.K. Siv Karlsson.
Jag stirrade på skärmen. Latten var kall nu. Kaféet stängde om en halvtimme.
Kvinnan som fick Wiktorsson att bli författare. Kvinnan, vars bok fick mig att börja arbeta med människor. Hon sover nu på en av härbärgets sängar. Hon har inget ID, ingen pension. Inget alls mer än ett skrynkligt fotografi i en lagad ficka.
Jag tog upp mobilen, letade fram förlagets kontaktsida. E-post för inskick.
Jag skrev:
Hej. Jag heter Paulina. Jag volontärar på härbärget i Södertälje. Det här är till Anton Wiktorsson. Jag vet vem boken Rösten bakom väggen är dedikerad till. Siv Karlsson lever. Hon är här. Hon har kvar klassfotot från årskurs 6C, 2004. Och hon minns pojken som läste dikter på rasterna, som ogärna gick hem.
Jag bifogade ett foto av fotografiet hade fotat det snabbt när Siv visat det, lite suddigt, men ansiktena syntes.
Tryckte på skicka.
Stängde datorn. Plockade ihop mina saker. Gick ut på gatan. Marsvind blåste, asfalt doftade vått. Det var först vid busshållplatsen, när jag letade SL-kortet i rockens innerficka, som jag märkte att händerna skakade.
Tre dagar gick utan svar.
Jag uppdaterade inkorgen hela tiden. Inget. Tänkte: kanske hamnade mailet i skräppost. Kanske vidarebefordrar inte förlaget sådant. Eller så såg han bara bluff, eller ingenting alls.
Jag fortsatte ta te med Siv. Hon pratade mer nu. Om skolan, om elever, inte med namn längre bara händelser. En flicka gömde dikter i sin bänk. Jag lade tillbaka dom, plus en karamell. Så hon visste: någon hade läst och uppskattat. Ett år senare vågade hon läsa upp en dikt på skolavslutningen. Händerna skakade, rösten brast. Men hon blev klar. Eller: En pojke slogs jämt. Utan anledning med vem som helst. Blodiga knogar, lärarna blundade. Jag gav honom Den lilla prinsen. Efter någon månad slutade han. Kom en dag och sa: Fröken, räven var ju ensam han med?
Hon berättade om eleverna som om de satt där nu. Som om det var igår, inte tjugo år sedan.
Jag tänkte på hur någon kan glömma en person som minns en så väl.
Fjärde dagen kom svaret.
Jag satt på bussen, och telefonen vibrerade. Mail. Direkt från honom personlig adress, Anton Wiktorsson stod det.
Kort:
Paulina, jag fick ditt mail. Jag kommer. Säg bara när jag kan hälsa på. Jag har letat efter Siv i fyra år. När skolan lades ner fanns inget kvar. Hennes nummer svarade inte. Gamla adressen var någon annans. Sen stopp. Jag visste inte mer. Tack.
Fyra år. Han letade i fyra år. Och hittade henne inte. För då hade Siv redan flyttat runt, sedan ingenstans.
Jag läste det flera gånger. Skickade adress och tid för härbärget.
Det svåraste kvarstod att berätta för Siv.
***
Jag kom på fredagsmorgonen. Siv satt på sängen som vanligt. Fotot i handen. Kappan på stolen. Morgonsolen nådde in på linoleumgolvet. Någon spelade radio i andra änden av salen, någon sjöng om vita liljor.
Jag satte mig bredvid. Gav henne teet. Siv tog muggen.
Siv, sa jag. Jag behöver berätta något.
Hon såg på mig. Väntade.
Jag har hittat din elev. Han som skriver böcker. Han heter Anton Wiktorsson. Han har skrivit Rösten bakom väggen boken du läsete. Han vill träffa dig. Här.
Hon rörde sig inte. Muggen stannade vid läpparna. Några sekunder alldeles tyst. Inte ens radion hördes.
Till sist:
Nej.
Vänta Siv
Jag vill inte att han ser mig så här. Här. På den här sängen. I den här kappan. Nej.
Hon sänkte huvudet. Och jag såg för första gången på alla dessa veckor att hennes händer kramade sig vita. Muggen var nära att glida ur, jag höll fast.
Jag var tjugosex och visste inte vad jag skulle säga. Stod där inför en kvinna som i tjugo år gett barn sina ord, men själv stod jag svarslös. Alla ord kändes plötsligt för små.
Men jag kom ihåg.
Du sa till mig: Så man minns kan man komma tillbaka.
Siv lyfte huvudet.
Det var du som sa så, fortsatte jag. Inte jag. Du själv. Du ser på fotot varje dag för att du tror att man kan komma tillbaka. Och nu han kommer. Han har letat efter dig i fyra år, Siv. Fyra år
Hon såg på mig, och jag märkte hur något långsamt släppte inuti henne inte i ansiktet, djupare. Som om ett stygn hon hållit ihop med varje dag nu gick upp.
Fyra år? viskade hon.
Fyra.
Siv vände blicken mot fotot. Följde med fingertoppen en pojke på andra raden smal, mörkt hår, lite mindre än de andra.
Där är han, sa hon tyst så jag mest såg på läpparna. Anton. Han satt alltid vid fönstret. Och han såg ut som om världen utanför lockade honom mer. Men när jag bad honom läsa då glömde jag själv att andas.
Hon vek ihop fotot, la det i fickan. Sa:
Okej.
Anton kom på lördagen.
Jag väntade vid porten. Han steg ut ur taxin lång, mörk rock. Solbränd som någon som jobbar utomhus eller i växthus. Han bar en papperspåse.
Paulina? sa han.
Ja.
Tack, sa han. Och jag såg att han hade svårt att prata. Inte av nervositet något tyngre. Skuld, hopdragen i fyra år.
Jag visade honom in. Siv stod upprätt vid sin säng. Kappan på, fotot i fickan. Ryggen rak, precis som på bilden för tjugotvå år sen. Hon var förberedd, som till lektion.
Anton stannade tre steg ifrån. Frös till.
Siv?
Hon nickade.
Han tog ett steg till.
Det är du, sa han. Jag kände igen rösten. När du sa okej. Du brukade säga så när jag äntligen fattade vad du menade. Okej. Kort. Och log med ena mungipan.
Hon såg på honom och jag såg hennes haka darra till en gång.
Du har vuxit, Anton.
Det har jag. Jag skrev en bok. Om dig. Rösten bakom väggen du är den som hörde mig när jag var tyst.
Han tog upp boken ur påsen. Tjock pocket, jubileumsupplagan. Bläddrade till första sidan.
S.K. läraren som hörde mig.
Den är din, sa han. Den har alltid varit det.
Siv tog boken, höll den mot bröstet med båda händerna. Slöt ögonen.
Jag gick bort mot dörren. Det här ögonblicket var deras.
Anton satte sig vid Sivs säng. De pratade länge en timme, kanske mer. Jag hörde inte orden, salen var stor och någon hade satt på radion igen. Men jag såg att Siv skrattade. För första gången på fem månader. Skrattade, handen för munnen så som kvinnor gör som inte vant sig vid att skratta på länge. Anton log han också. Sedan tystnade de, och han la handen på hennes lagade ficka där fotot låg.
Sedan vände han sig till mig.
Paulina, kom hit.
Jag gick fram.
Siv sa att du gav henne min bok, innan du visste att det var jag.
Ja. Hittade den bland gamla böcker.
Och du läste den när du var femton?
Ja.
Han såg på mig ögonen mörka och någonting, ett ord bortom glädje och förvåning, fanns där.
Förstår du vad som händer här?
Jag förstod. Siv lärde honom. Han skrev boken. Boken nådde mig, till min mormors soffa. Jag började arbeta med människor. Jag hittade Siv.
Cirkeln sluten.
Ja, sa jag.
Anton reste sig.
Siv, du ska inte vara här. Jag vill hjälpa. Med papper, bostad, nytt jobb om du vill.
Inte välgörenhet, sa Siv. Rösten hårdare lärarstämman.
Inte välgörenhet, sa han. Det är en skuld. Du gav mig ett språk, ett yrke. Du la ett äpple på katedern så jag slapp gå hem till tom lägenhet. Nu är jag trettiofyra, har tre böcker, pris, och ett hus utanför stan. Men du är här. Det är fel, jag vill göra det rätt.
Siv teg, såg honom rakt i ögonen.
Inte på en dag, sa han. Inte på en vecka. Tar den tid det tar. Papper, rum, tid att komma igen. Jag försvinner inte. Jag försvann en gång när jag tappade ditt nummer. Aldrig mer.
Hon såg på honom den där blicken, rätt igenom. Som på fotot, den räta, prövande lärarblicken.
Okej, sa Siv.
Log med ena mungipan, precis som han beskrev.
***
En månad efter.
Jag gick uppför trappan i det gamla tegelhuset i Södertälje. Samma område, tio minuter från härbärget. En delad lägenhet, tre rum, gemensam korridor med cykel mot väggen och doft av stekt lök från ett annat kök. Siv bodde i det innersta rummet med fönster mot gården.
Dörren stod på glänt.
Rummet litet säng, stol, nattduksbord, bokhylla. Ordning och rent. På fönsterbrädan en liten hög böcker. På kroken vid dörren hängde kappan den mörkgråa, tjocka tyget. Fickan lagad, men tom nu.
För fotografiet stod på nattduksbordet. I ram. En enkel träram. Inte längre skrynkligt Siv hade slätat till det, och bakom glaset såg det annorlunda ut. Inte som ett skärvor av förflutet som måste gömmas i fickan. Som en del av nuet. Något som kan stå öppet, inte skämmas över.
Siv satt vid fönstret och läste. Hon lyfte blicken.
Vill du ha te? frågade hon.
Gärna, sa jag.
Hon reste sig, gick ut i köket. Jag hörde henne prata med grannen i hallen: God morgon, Birgitta. Ska jag slå på tevatten nu? Rösten stadig, men lättare nu. Som om någon tagit bort vikten som fanns i varje ord.
Jag såg på fotot i ramen. Kvinnan vid tavlan, barnen omkring pojken på andra raden, lite mindre, han som blev författare. Läraren som blev hemlös. Och slutade vara det.
Anton höll sitt löfte. Papper fixades på tre veckor han anlitade en jurist. Pass, personnummer, försäkring. Rummet ordnade Rita hon hade kontakter. Anton betalade första halvåret. Och Siv har redan sökt jobb som biblioteksassistent på stadsdelsbiblioteket på Mälarvägen Rita hjälpte till med vitsord.
Siv kom tillbaka med te. Två muggar. Med mynta. Som då, på härbärget fast nu var rollerna bytta. Då gav jag. Nu satte hon muggen framför mig.
Tack, sa jag.
För teet?
För orden om att man kan komma tillbaka.
Siv satte sig mitt emot. Jag såg att hon bar en annan blus ljus, med liten krage. Likadan som på fotot.
Vet du, sa hon, att komma tillbaka… Det är inte till stället man var. Inte till Engelbrektsskolan. Inte till Södertälje, inte till 2004. Komma tillbaka det är där man är sig själv igen. Jag trodde fotot var om det förflutna. Men det visade sig handla om framtiden. Det som finns inuti, även när det runtom plötsligt spricker.
Hon såg på ramen. Och mig. Och jag visste: hon tittar på människor nu, inte på ett foto. Hon är tillbaka.
Jag drack upp teet, reste mig.
Jag kommer på torsdag, sa jag.
Kom, sade Siv. Jag är här.
Två ord. Jag är här. För någon som för ett halvår sedan saknade adress betyder det allt.
Jag gick ut. April. Luften doftade fuktig jord och något nytt grönt buskarna på gården hade just fått små ljusgröna blad, som ritade av barn. Jag gick och tänkte på att jag läste den där boken som femtonåring och bestämde mig: jag vill vara nära när det spelar roll.
Och nu är jag här. Nära.
Fotot står på nattduksbordet. Inte i en ficka. Inte i handen. I ram, under glas. Och kvinnan där ler brett, öppet, som någon som mår bra.
Precis som Siv log för en stund sen, när hon hällde upp mitt te.
Man kan komma tillbaka. Det har hon bevisat.
