Karin Lind, en kvinna som åren bara gjort vackrare, bär på en subtil blandning av elegans och inre styrka.
Hon har varit änka i fem år nu. Sorgen har bleknat, barnen en son och en dotter har flugit ut och bildat egna familjer, och de senaste åren har Karin tillbringat ensam i sin stämningsfullt inredda tvåa på Östermalm. Ensamheten tynger henne inte: hon simmar på badhuset, går på konstutställningar och har lärt sig baka riktigt svåra franska petit-fourer, som hon tidigare bara sett i fönstren på exklusiva konditorier i Gamla stan.
Men som man brukar säga i Sverige: Ingen människa är en ö. Ibland önskar hon ändå att någon satt där bredvid, så att man kunde diskuera dagens nyheter, klaga lite på regnet eller sitta tysta tillsammans framför en brittisk deckare och bara njuta av någon annans närvaro.
Olle Bergström dök in i Karins liv som en karaktär ur en gammal svensk film. De träffades på eftermiddansdansen för 60-plusare i Vasaparken. Han bjöd upp till vals, trampade henne inte en enda gång på tårna vilket var en bedrift och hela kvällen öste han ur sig komplimanger som fick Karin, ovan vid uppmärksamhet, att nästan rodna.
Han är 67, silvergrå i håret, vältränad och bär alltid nypressad skjorta. Han ser ut som en gammaldags gentleman. Han berättar om sina år som ingenjör, att han är änkling sedan länge och för närvarande bor hos sin dotter och hennes familj i Årsta.
Karin, du är en exceptionell kvinna, säger han när han följer henne hem genom en småregnig kväll. Sådana som du finns det inte många av längre.
Romansen blommar, stilla men snabbt: promenader längs Djurgården, fika på småställen vid Nytorget, glass på Söder och långa samtal i telefonen. Olle är omtänksam, klagar aldrig på krämpor eller pengar, vilket gör honom än mer sympatisk i Karins ögon.
Efter en månad bjuder han så äntligen hem henne på middag med orden:
Min dotter, Ebba, är så nyfiken på dig. Jag har pratat om dig hela tiden. Kom hem till oss och ta en enkel familjemiddag.
Karin förbereder sig som inför en bal på slottet: fönar håret snyggt, tar på sig sin bästa klänning och bakar en äppelkaka av bästa sort.
Olles lägenhet är en rymlig trea i en funkisfastighet, högt i tak, stuckaturer och en doft av gamla böcker, men också något outtalat spänt i luften.
Dottern Ebba öppnar dörren. Hon är trettio men ser äldre ut, kraftfull med bestämd haka och vaksamma mörka ögon, lite som en erfaren handläggare med för många dokument på skrivbordet.
God kväll, säger hon stelt, utan att le. Kom in. Pappa håller på att välja slips, han har stirrat på garderoben i tre timmar.
Karin räcker över äppelkakan hon bakat. Ebba tar emot den som om den vore en död mus och försvinner till vardagsrummet.
Bordet är dukat överdådigt: kristallglas, fräscha sallader, varmrätt. Det märks att det satsats. Olle kommer ut glänsande, hjälper genast Karin av med jackan:
Karin, sätt dig här. Ebba, kan du lägga upp lite mat till gästen? säger han med en nästan förväntansfull min.
Middagen börjar civiliserat. De pratar om vädret, prishöjningarna, Stockholms stad och det senaste på SVT. Ebba säger mest ingenting och tuggar långsamt medan hon betraktar Karin som om hon vore en artikel på Bukowskis auktion.
Karin känner sig alltmer obekväm, nästan som att hon bjudits in för granskning snarare än sällskap.
När varmrätten är uppäten och Olle häller upp kaffe, lägger Ebba ifrån sig besticken, torkar munnen och tittar Karin rakt i ögonen:
Karin, får jag fråga: Hur stor är din lägenhet?
Karin sätter nästan kaffet i halsen. Frågan är så opassande att hon undrar om hon hört rätt.
Ursäkta? säger hon försiktigt.
Din bostadsrätt, vilket område? Hur många kvadratmeter? Vilken våning? frågar Ebba, fullständigt oförfalskat.
Olle sjunker ihop ett snäpp och stirrar så djupt ner i sin kaffekopp som om han hoppades finna livets mening där.
Eh En tvåa på Östermalm, säger Karin, häpen. Varför undrar du? Har det något att göra med middagen?
Ebba lutar sig tillbaka och korsar armarna:
Allt har med det att göra, Karin. Vi är vuxna, så vi kan vara ärliga, tycker jag. Jag behöver veta villkoren.
Villkoren? säger Karin och söker Olles blick, men Olle studerar mönstret på duken som om det vore en runsten.
Villkoren för min pappas trygghet. Jag lämnar honom i din vård och måste veta att han får lugn och ro, att det finns vårdcentral nära, och att du kan laga dietmat åt honom. Han behöver stabilitet nu på äldre dagar.
Karin ställer ner kaffekoppen, ljudet av porslin skär genom rummet.
Men menar du verkligen att lämna över honom? Vem har sagt att jag vill ta hand om någon?
Ebba höjer förvånat ögonbrynen:
Men, ni är ju ett par! Ni har träffats ett tag nu. Då är det väl dags att flytta ihop, tycker du inte?
Kanske det, men efter en månad? Och varför utgår du från att din pappa ska bo hos mig?
För oss är det trångt, förklarar Ebba torrt. Vi har tre rum men jag har både man och två tonåringar hemma. Pappa mår inte bra av allt stoj. Du har det ju lugnt, ensam i tvåa. Perfekt.
Hon säger det så självkart, ungefär som att diskutera kattvakt över helgen.
Jag trodde du skulle bli glad, fortsätter Ebba. En man i huset. Sällskap, hjälp med tunga saker. Och jag får tid över det är mycket med tvätt, mat och läxor här.
Dessutom, pappa är inte krävande. Hans pension rör jag inte alls, så den får du ha kvar. Win-win.
Karin vänder sig till Olle:
Olle, säger du ingenting? Tycker du också att jag bara är någon slags gratis hushållerska ni kan dumpa över ansvaret på?
Olle tittar sorgset upp, med ett uttryck av uppgivenhet som får Karin att rysa:
Karin, Ebba är bara orolig. Här hemma är det stökigt. Hos dig är det lugnt.
Karin inser: all denna uppvaktning var egentligen en audition till att bli någon sorts extramamma och gratis undersköterska.
Vet du vad, säger Karin och reser sig, tack för middagen. Olles sallad var god.
Ska du gå nu? Vi har ju inte diskuterat detaljerna! flyttar Ebba otåligt efter henne. När skulle flytten bli av? Det är inte så mycket grejer, men den där favoritfåtöljen måste med.
Karin ser rakt på den starka, praktiska kvinnan som redan planerat sin fars framtid som om han vore gammalt möblemang från Myrorna:
Ebba, säger Karin med skärpa i rösten jag letar efter en man att glädjas åt, inte för att lösa någon annans praktiska problem. Jag är inget äldreboende och ingen reservmamma.
Hon vänder sig till Olle:
Och dig, Olle, behöver jag inte om du inte själv törs bestämma över ditt liv. Jag önskar dig ett bättre slut på kvällen.
Men Karin försöker Olle viska, men Ebba ställer sig framför honom, trycker lätt ner honom i stolen.
Sitt pappa! säger hon barskt. Nåja, pappa är ändå ett kap, bra pension också. Vill inte den här damen det finns andra, det är kö bland tanterna här.
Karin får snabbt på sig rocken i hallen. Hennes händer darrar när hon försöker knäppa kappan. Från vardagsrummet hörs Ebbas jämna, svala röst:
jag sa väl det, de är alla likadana. Tänker bara på egna nöjen och pengar. Ingen ansvarskänsla nuförtiden. Pappa, vi kan ta in tant Lena från trapphuset, hon har alltid spanat på dig.
Karin går mot tunnelbanan och tänker: Tack och lov att allt uppdagades nu, över en middag, och inte om ett halvår när jag blivit riktigt fäst vid honom.
Bostadsfrågan, som man brukar säga i Sverige, fördärvar människor. Barn vill ha frihet och skjuter gärna över föräldrarna på en bra kvinna så att de slipper ta hand om dem själva. Praktiskt, bekvämt.
Många går med på det, rädda att vara själva. Vad som helst bara jag har någon, tänker många, tyvärr.
Vad tycker du? Gjorde Karin rätt som gick? Borde hon ha visat förståelse för Olle och gett honom en chans, trots dottern?
