Gunilla hade stått hela dagen vid spisen och svettats. Så hördes dörrklockan. Sven-Arnes släktingar ramlade in och slog sig ner vid bordet.
Var är köttet? frågade moster Maud.
Där står ju fylld gås, svarade Gunilla vänligt.
Moster reste sig demonstrativt:
Det här kan ju ingen människa äta. Vi åker hem.
Sven-Arne följde mostern muttrande:
Men du alltså… Lev själv om du inte ens kan laga mat!
Plötsligt började han knö ner sina grejer i en ICA-påse och drog.
Hej, Helvi. Ja, det är Gunilla. Vadå, hör du mig? Gunilla säger jag. Det är katastrof med täckningen. Varför jag ringer? Jo, jag tänkte meddela att jag inte kommer till er den här julen. Nej, säger jag. Firar inte. Varför då? Vadå varför? Du och Göran, din dotter med sin man och barnen och så Gunilla. Nej du, ska jag trycka i mig sill och sedan betala dubbelt taxi hem i snöstorm? Och du vet ju, jag sover inte i främmande sängar. Vad jag gör istället? Ingenting, jag går och lägger mig! Gunilla kämpade sig igenom knastret och sprak på linjen till barndomsvännen. Fem år i rad hade Gunilla firat jul och nyår hos Helvi efter skilsmässan.
Va? Du skulle precis ringa mig?! Ni drar alltså? Till Umeå till Görans moster… Ha en trevlig resa och lycka till med Norrlandsbussen. Problem? Vadå, vem som kommer? Sassa? Vem är Sassa? Kusinbarn? Hallå? Vad håller de på med på Tele2? Ska jag ta emot Sassa några dagar? Du vet ju att jag blir obekväm av folk hemma hos mig… Ja ja, jag ställer upp, säg att hon kan komma. Hallå? Hallå? Jaha… Gunilla lade irriterat luren ifrån sig.
Där satt hon och började fundera. Kanske var det lika bra att inte sitta ensam på högtiden? Hon tog sig samman man måste väl ändå bjuda på lite sallad åt gästen. För sig själv kunde hon ju ha ätit ett par mackor och överlevt, men en gäst är en gäst. Hon satte igång att koka potatis, hacka purjolök och började styra med sallad.
När hon var gift med Sven-Arne, då sattes hon minsann aldrig ner så här. Redan den trettionde ramlade hans släkt från nån gård norr om Gävle in. Då brakade det loss, och köket såg ut som en bomb. Ånga och flott ventilen hjälpte inte ens. Det kokades syltor, det stektes paltbröd, och säkert tre långpannor med Janssons frestelse rullade i ugnen. Gunilla sprang mest som en yr höna antingen ut på balkongen med kylda sillar eller så skalade hon potatis till gratäng. Men tillaga skulle hon inte, nejdå, inte sen första gången hon råkade göra en sallad på avokado.
Fy tusan, vad är det här? utbrast moster Maud, och alla brummade medhåll.
Alltså, de käkar sill som dryper av majonnäs, och bacon till utan att blinka, muttrade Gunilla för sig själv senare. Och karlarna, de satte sig för att provsmaka hemkört direkt.
De höll ut till tolvslaget på nyår, sedan var det packning och taxi tillbaka till Hälsingland. Gunilla blev kvar med all röra, disk och matrester för en vecka. Och Sven-Arne? Han fortsatte festa i byn, kom hem och var sur och oglad, muttrade att hon tydligen inte kunde laga redig mat och jämförde med Vera, som han påstod sig vara bättre gift med. Konstant tjat och gnäll. Gunilla tänkte ofta att vissa saker var hennes fel hon var knappast proffs på isterband från barnsben liksom.
När det blev för mycket, ringde hon alltid Helvi, som till slut tröttnade och tvingade Gunilla att vända på steken: Bjud hem släkten, laga exakt det DU vill ha, så får de se! Gunilla och Helvi ägnade en hel dag åt att göra lätta, fräscha plockrätter. Släkten anlände, satte sig.
Var är köttet? gnällde förstås moster Maud.
Gåsen står där, vänligt och rätt igen, framhöll Gunilla.
Och potatismos? envisades Maud.
Till sist reste Maud sig: Det här är kaninföda! Kom, Fritiof, vi åker hem!
Släkten reste sig, klädde på sig och försvann med ett slammer.
Jaha, sa Sven-Arne och gestikulerade, du vet, typiskt svensk passiv-aggressivt. Ska du bo här själv nu, eller? Klart JAG överlever, men du… Lycka till! Han tömde snabbt en kasse in i en annan och försvann.
Gunilla kom av sig när vattnet kokade över grytan. Samtidigt ringde det på dörren. Sassa, tänkte hon. Hon öppnade och såg en välklädd man i fyrtioårsåldern med en ledig leende.
Det är jag. Alexander Johansson, Görans kusin. Jag skulle överraska, men de drog till Umeå. Du måste vara Gunilla?
Gunilla nickade mekaniskt.
Men… Helvi sa ju att Sassa skulle komma? svarade hon förvirrat.
Alexander log: Det kan väl ha blivit något galet med linjen?
Gunilla mindes Tele2 och nickade.
Alexander log: Jag har biljett till tåget i morgon kväll, inget tidigare. Jag stör dig alltså bara ett litet tag.
Gunilla smet ut i köket för att hälla av potatisen. Alexander ropade från hallen:
Ska du fira nyår själv med bara sallad, alltså?
Gunilla snäste, lätt förvånat över sig själv:
Behöver du hela julbordet, då? Med kött i mängder, sill så det räcker året ut och in?
Han skrattade: Nej för sjutton, vill helst ha något med fisk, faktiskt!
Gunilla ryckte på axlarna: Få fisk får du här. Jag kan ändå knappt laga den rätt.
Alexander knäppte på sig jackan och ropade:
Det löser vi! Jag fixar, du, och vips var han ute genom dörren innan Gunilla hunnit protestera.
Gunilla fick ett riktigt gapskratt där i hallen. Skulle förvänta sig en tonåring dök upp en driftig vuxen man.
Efter mer än en och en halv timme var Gunilla lätt orolig. Stockholm är ju ändå Stockholm. Men snart hördes det i dörren igen in kom Alexander, andfådd, släpandes på en tät gran och tre fulla papperskassar från Hemköp.
Vad i hela… varför då? undrade Gunilla.
Allvarligt, hur kan man fira svensk Nyår utan gran?
Den goa doften av skog fick Gunilla att skratta: Saknas bara apelsinerna nu!
Glöm det, skrattade Alexander. Apelsiner, bubbel och pepparkakor, det har jag köpt! Kom nu vi kör igång firandet tillsammans!
Så de började pynta granen och koka ihop ett smörgåsbord med det de hade. Gunilla fick för första gången på mycket länge skala räkor och pyssla med fisk under Alexanders bryskt trevliga ledning han grillade gädda som ett proffs.
Vid midnatt stod det en liten flaska cava på bordet, glasen bubblade, alla mackor fixade. Vid tolvslaget skålade de:
Nytt år, nytt flyt, skål tamejtusan!
Sedan berättade Gunilla för första gången på många år om sitt äktenskap
Han var snäll i början, annorlunda, eller så såg jag inte vad som fanns… Ja, du vet, man blir blind av romans. Men sen… Bara irritation och gnäll och jag kunde aldrig göra något rätt. Men varför pratar vi om mig, är du gift själv?
Alexander suckade: Inte längre, säger vi. Hem kom man från jobbet, och så var det en annan där. Ansökte om skilsmässa samma vecka. Men nu är det fest nog om det här dystra, va? Nu säger vi du och minns dumheter från barndomen istället!
Jag slogs vad med killarna i plugget, klättrade högst upp i björken vid gården, men kunde inte ta mig ner. Grät som en tok tills farbror Bror från trean hämtade mig. Sen fick jag stå i skamvrån hela kvällen, skrattade Gunilla.
Jag limmade fast rektorns stol i skolan mor fick ta fram bältet! hojtade Alexander.
De satt och garvade tills gryningen. Gunilla gäspade stort.
Nej nu, sa Alexander, nu behöver du sova.
Jo, men borde plocka av bordet först…
Det fixar jag! sa Alexander bestämt. Gunilla kapitulerade och somnade på två röda.
Någon gång på eftermiddagen väckte Alexander henne:
Gunilla, jag måste dra nu. Kan du låsa efter mig?
Gunilla for upp ur sängen:
Vad? Redan? Varför väckte du mig inte tidigare?
Han smekte bort en hårslinga från pannan och log:
Du såg ut att behöva det. Men nu måste jag dra om jag ska hinna till Centralen.
Gunilla följde honom till dörren, lite sorgset:
Tack för sällskapet. Det blev faktiskt ett riktigt fint nyår.
Alexander stod och stampade på mattan, men tog mod till sig:
Kan… kan jag komma tillbaka någon gång? När det passar?
Gunilla sken upp:
Gör det, jag vänt!
Han avbröt henne med en snabb puss:
Då så vi hörs!
Hon stod kvar vid dörren, log fånigt och rörde vid sina läppar. Ibland känner man folk hela livet, men ändå slutar de överraska ibland finns kärleken där man minst anar det.
Säg vad man vill, men svenska nyårsunder de händer. Lite tur, ett missförstånd på Tele2 och så vänder sig allt, så har man inte bara fått nya minnen, utan också ett nytt hopp och nytt liv.
