Kom in, mamma, vi har väntat på dig, sa sonen Viktor medan svärdottern tog emot jackan och räckte tofflor till svärmor. Plötsligt byttes hennes leende ut mot en bekymrad min.
Anna, som varit pensionär några år nu, gick in i gästrummet medan Lina nickade mot golvet. Viktor såg samma sak som hon våta fotspår på det slitna trägolvet. De möttes i en tyst blick och bestämde sig för att inte ta upp det just nu.
Viktor och Lina hade stor anledning till glädje. Tvillingarna hade fötts nyligen och nu när de vuxit till sig lite ville de samla familjens närmaste för att fira.
Anna, som länge levt på sin lilla pension, hade stickat två mjuka, vackra tröjor till pojkarna. Pengar för att handla nytt fanns inte, så hon ville först tacka nej till inbjudan, men både son och svärdotter insisterade varmt en sådan dag borde mamma vara med.
Pojkarna fick namnen Rasmus och Sigvard. Anna blev så glad när hon hörde namnen, för hennes man hade hetat Sigvard och hennes far Rasmus sonen förde verkligen familjetraditionen vidare, och det fyllde hennes hjärta med stolthet.
Så söt den lille är, han är lik dig, Lina. Och den här är lik dig, Viktor. Nej, nu är jag alldeles villrådig, de är ju lika som bär båda två, skrattade Anna och vankade mellan de två små vaggorna, för pojkarna var så lika varandra att det var omöjligt att se skillnad.
Viktor och Lina kunde bara le åt Annas glädje blandad med lite oro. Deras små fniss blandades med hennes brokiga funderingar.
Till sist bröt gästerna upp en efter en, och även Anna började samla ihop sina saker. Lina vände sig mot sin man, och Viktor föreslog att mamman skulle sova över:
Mamma, vill du stanna kvar i natt? Det är sent, bussen kanske inte ens går längre. Dessutom kan du hjälpa Lina med tvillingarna de ska både badas och nattas ikväll.
Om du säger så, min son, svarade Anna och nickade milt.
Hon hjälpte svärdottern att duka av, diskade tyst och ställde allt till rätta. Sen gick de tillsammans in till tvillingarna för att bada dem. Det lyste sådan glädje i Annas ögon. Svärdottern lade varsamt Rasmus i hennes armar. Anna höll honom försiktigt.
Åh, han är så liten, jag är nästan rädd att tappa honom! viskade hon nervöst.
Men du lyckades ju med Viktor, och du tappade aldrig honom, skrattade Lina.
Ja, men det var ju så länge sen, jag minns knappt hur det var att hålla ett barn såhär, suckade Anna.
Lina la lille Rasmus i svärmors famn, och pojken somnade genast, som om han kände igen en trygg plats. Lina själv satt och vaggade Sigvard till sömns.
Anna fick ett eget rum för natten, men hade svårt att somna. Hon låg vaken och lyssnade efter de minsta läten från Rasmus eller Sigvard. På morgonen vaknade hon sent, matt av nattens vaksamhet. Lina hade redan dukat fram frukost och barnen sov fortfarande.
Var är Viktor? frågade Anna förvånat när hon bara såg Lina i köket.
Slå dig ner och ät, mamma. Viktor kommer strax, svarade Lina lugnande.
Efter några minuter dök Viktor upp med en stor kartong i famnen.
Den här är till dig, mamma. Öppna, sa Viktor och log.
Anna lyfte på locket och såg ett par nya stövlar. Hon blev så förvånad att hon tappade målföret.
Men barn, de här måste ha kostat mycket. Jag kan inte ta emot något så dyrt, sade Anna med tårar i ögonen.
Inte dyrare än du, mamma. Sätt på dig dem och gå med hälsan, log Viktor vänligt.
Anna provade stövlarna och undrade förundrat hur de hade förstått att hon behövde nya. De gamla stövlarna hade nästan fallit ihop, och till nya fanns inga pengar.
Plötsligt grät en av pojkarna, och Anna, fortfarande med de nya stövlarna på fötterna, skyndade sig till dem.
Du är fantastisk, tack, viskade Viktor till sin hustru. Själv hade jag aldrig kommit på det.
Men det var ju ingen konst. Igår såg jag hennes våta fotspår, tittade på hennes slitna gamla stövlar, och förstod. För oss är tre tusen kronor mycket, men vi klarar oss. För din mamma är det omöjligt. Hon ska ha det bästa vi kan ge, svarade Lina och kramade honom ömt.
Och Anna kände en varm glädje inom sig kanske från de nya stövlarna, men mest från att få känna sig behövd och älskad av sina barn.
