Kom in, mamma, vi har väntat på dig, säger sonen Erik. Svärdottern har redan tagit av ytterkläderna och räcker fram ett par tofflor till svärmor. Plötsligt byts hennes leende mot en oro i blicken.
Birgitta kliver in i vardagsrummet till de andra gästerna. Samtidigt nickar Anna, svärdottern, mot golvet, och Erik ser samma sak som hon blöta fotspår på parketten. De utbyter en snabb blick, men väljer att inte ta upp det just nu.
Erik och Anna har nyligen fått tvillingar, Johan och Karl, och nu när pojkarna vuxit lite ville de samla sina allra närmaste för att fira den stora glädjen ihop.
Birgitta, som varit pensionär i några år, hade stickat fina små kläder till barnen något nytt hade hon inte råd att köpa, och det gjorde det svårt för henne att vilja komma. Hon hade sagt att hon skulle hälsa på en annan gång. Men både sonen och svärdottern insisterade: på en sådan dag måste mamma vara där.
Pojkarna hade fått namnen Johan och Karl. Birgitta blev verkligt glad över namnen, då hennes man hette Karl och hennes egen far hette Johan. Att sonen valde att föra familjens namntradition vidare fyllde henne med glädje.
Men så fina de är! Den här lille ser ut som dig, Anna, och den andre som dig, Erik Eller nej, jag har redan blandat ihop dem de är ju lika som bär, små liven! sa Birgitta och gick runt vaggan, utan att veta vem som var vem.
Erik och Anna bara log åt hennes blandning av lycka och oro det var omöjligt att inte bli smittad av hennes känslor.
När gästerna hade gått började även Birgitta plocka ihop sina saker. Anna gav Erik en menande blick, och han vände sig till sin mamma:
Mamma, vill du inte stanna över? Det är sent, och kanske går det inga bussar längre. Dessutom kan du hjälpa Anna med pojkarna de ska badas och nattas ikväll.
Ja, min son, som du vill, sa Birgitta.
Hon hjälpte till att duka av, diskade och ställde undan i köket. Sedan gick de tillsammans för att bada småpojkarna. Så mycket glädje lyste i farmoderns ögon. Anna räckte henne lille Johan, men Birgitta tvekade och sa att hon var rädd att hålla honom han var ju så liten och kunde glida ur famnen.
Mamma, du klarade ju att bära Erik förr i tiden, skrattade Anna.
Det var så länge sen, jag har alldeles glömt hur man gör, svarade Birgitta oroligt.
Till slut fick Birgitta hålla lille Johan, som genast somnade i hennes armar, som om han känt sig fullständigt trygg där. Anna vyssade Karl tills även han slöt ögonen.
En egen säng stod redo åt Birgitta, men hon hade svårt att somna. Hon lyssnade oroligt efter pojkarnas minsta ljud. Den gamla kvinnan var så slut av sin vaksamhet att hon till sist somnade tungt i gryningen.
När hon vaknade hade Anna redan hunnit göra frukost, och barnen sov fortfarande.
Var är Erik? frågade Birgitta förvånat när hon såg bara Anna i köket.
Sätt dig, mamma, så ska du se, Erik kommer snart, svarade svärdottern vänligt.
Några minuter senare kom Erik in med en stor kartong i händerna.
Här, mamma. Den är till dig. Öppna nu, sa han med ett leende.
Birgitta öppnade lådan och såg ett par nya vinterstövlar. Hon blev så överraskad att hon knappt fick fram ett ord.
Barn, de är för dyra, jag kan inte ta emot en sån gåva, började hon och rösten brast nästan.
Mamma, inget kan vara för dyrt för dig. Ta dem och använd dem med god hälsa, svarade Erik.
Birgitta provade de nya stövlarna och undrade hur barnen kunde veta att hennes gamla stövlar var helt utslitna och läckte in vatten hon hade aldrig sagt ett ord, och nya hade hon inte haft råd med.
Plötsligt hördes ett av barnen gråta. Farmor, i sina nya stövlar som hon just provat, skyndade genast till barnkammaren.
Vilken fin idé du hade, tack, viskade Erik till Anna. Jag hade aldrig tänkt på det själv.
Men det var väl uppenbart? Igår när din mamma kom var hennes fötter helt genomvåta. Jag såg spåren på golvet, hennes slitna skor och förstod allt. För oss är tre tusen kronor en stor utgift, men vi kommer att tjäna ihop dem igen. För din mamma är det omöjligt. Må hon bära dem med glädje, svarade Anna och kramade honom mjukt.
Och Birgitta kände sig varmare än på länge kanske tack vare nya stövlar, men ännu mer för att hon kände sig uppskattad och betydelsefull för sina barn.
Ibland visar de små omtänksamma handlingarna oss hur viktigt det är att vara uppmärksam på varandras behov, och att kärlek ofta bor i detaljerna vi nästan missar.
