Tidigt på morgonen berättade min fru att vi väntade vårt fjärde barn. Hon tillade:
Vi har inte råd att köpa en lägenhet. Då får vi försöka få en genom kommunen. Du är ingen mästare på att kämpa för sådant, så jag tänker föda ett barn om året: om vi inte kan få föräldrahedern genom kvalitet, så får vi försöka med kvantitet!
Lite uppgiven gick jag till min arbetsplats på universitetet, öppnade försiktigt dörren till rummet där det stod “Ledningen”. Rummet var fullt med folk. Rektor Blomqvist och hans biträdande chef Karlsson höll ett möte.
Det handlar om vårt rykte, sade Blomqvist. Vi måste slå de andra institutionerna i alla idrottsgrenar… Åh, där är ju vårt hopp! Han hade fått syn på mig.
Jag rodnade direkt.
Jag är nog inget hopp… Egentligen vill jag bara prata om lägenheten…
Huset är klart om en vecka, sade Karlsson högtidligt. Du står först i kön. Om du hoppar så har du snart ditt nya hem.
Hoppar? Vad menar du? frågade jag och log försiktigt.
Med fallskärm. Det är tävling imorgon.
Mitt leende stelnade.
Var ska jag hoppa nånstans?
Ner till marken.
Och… varför det?
Har du inte sett på TV? frågade Blomqvist. Alla gör något spektakulärt nuförtiden: skådespelare åker konståkning, sångerskor hänger i trapets i cirkustält… Nu är det forskarnas tur att slå rekord. Professor Björk boxades igår han nickade mot magre Björk i soffan, hans näsa blå och lapptäckt. Docenten Kruse brottades i lördags nu vilar han på intensiven… Nu är det din tur. Vi har lottat ut sporterna du fick fallskärmshoppning.
Vid ordet “fick” vek sig mina ben.
När är hoppet? viskade jag.
Imorgon. På Fåglarnas dag, sade Karlsson som om det var självklart.
Jag vände mig desperat mot rektorn.
Varför vill fåglarna att jag ska dö?
Blomqvist la handen på min axel.
Som fyrabarnsfar får ni er lägenhet ändå. Men… vissa får med balkong mot Skansen, andra mot värmekraftverket… När vi delar ut, tänker vi på institutionsengagemang…
Det blev tyst en stund. Jag tuggade på en Alvedon och frågade:
Men om jag inte når marken alls… eller landar utanför… Får min familj ändå utsikt över parken?
Karlsson log hjärtligt:
Du vet väl vår regel: änkor och föräldralösa barn går alltid före i kön! Oroa dig inte så mycket du får en erfaren medhoppare, sade han och pekade på en blek doktorand i hörnet.
Det är en doktorand, förklarade Karlsson. Vi måste ändå säga upp honom på grund av besparingar.
Jag var redan som liten fruktansvärt höjdrädd. Jag blev yr bara av att stå på en köksstol. Vid tanken på “flygplan” mådde jag illa. Så på kvällen tränade jag hemma genom att hoppa från soffan nere på golvet ett par gånger.
Nästa morgon kördes jag och doktoranden i en lång svart minibuss, lik en likbil, till flygplatsen. Bakom oss åkte Blomqvist. Efter honom, i spårvagnen, satt ett trettiotal forskarkollegor som kom för att heja på.
När vi kom fram mötte Karlsson oss, tillsammans med en orkester han bokat de spelade ett avskedsstycke. Men eftersom det var en begravningsorkester blev stycket hemskt dystert, till och med piloten fick tårar i ögonen. Tre musiker sattes in i planet med oss för att hjälpa oss hålla humöret uppe när vi hoppade ut.
Instruktören, en stämningsfull och lågmäld man, såg på oss med sorgsen blick. När han såg min mage kvävde han en suck och bad om ett extra fallskärmspaket till mig. Om doktoranden liknade en enpucklig kamel, var jag nu tvåpucklig.
I luften gick instruktören igenom allt som kunde gå fel och gav oss en puss på kinden var. Sedan öppnade han luckan, såg urskuldande på mig och viskade: “Nu är det dags.”
Jag räckte tyst över ett kuvert.
Ge det till min fru. Om det blir en son, kalla honom mitt namn.
Han försökte lugna mig:
Först känns det läskigt, men sen känns inget alls.
Nu kör vi, kamikaze! ropade piloten.
Musikerna började spela “Du gamla, du fria”, jag knep ihop ögonen och hoppade. När jag slog upp dem satt fortfarande min överkropp i planet, men mina ben var redan utanför jag hade fastnat i luckan. Instruktören och doktoranden tryckte till på mitt huvud, men inget hände.
Vi borde tvåla in honom, föreslog doktoranden.
Den annars så lugna instruktören började bli nervös:
Släpp igenom nu! Du blockerar ju hela tävlingen!
Men hur? skrek jag tillbaka.
Släpp ut luften ur lungorna!
Jag stötte ifrån mig en lång suck och sjönk ner i tomheten. Jag drog i snöret redan i planet, så fallskärmen fastnade i flygplanets ställ och jag hängde nu under planet.
Piloten började svänga kraftigt för att få loss mig, men jag satt som berget.
Lägg av nu! skrek instruktören. Släpp flygplanet!
Men jag höll i för glatta livet.
Instruktören stack sig halvvägs ut och försökte lossa mig, medan doktoranden höll i hans ben. Instruktören höll nästan i fallskärmslinan, men då gjorde planet en skakig rörelse, båda tappade balansen och ramlade ut! Instruktören fick tag i min skjortkrage, doktoranden höll honom om benen och vi hängde nu alla tre som en akrobatfamilj på cirkus. Musikerna började spela “Flyg, fåglar, flyg”.
Instruktören ropade att doktoranden blockerade blodkärlen i hans ben och att han skulle få kallbrand. För att avlasta honom erbjöd jag mina egna ben, men doktoranden gillade att hålla i de tunna benen han redan hade.
Planet kunde förstås inte landa med oss hängande under som en jätteutväxt. Piloten började cirkulera över fältet och snabbt sjunka för att vi skulle kunna släppa taget och falla på gräset i tur och ordning, med start för doktoranden. Planet kom så lågt att han nästan släpade i marken, men han vägrade ändå släppa och i sista minuterna drog vi med upp i luften igen.
Instruktören ylade förtvivlat att han önskade benen skulle lossna tillsammans med doktoranden.
Orkestern gick loss på “Du gamla, du fria” medan bensinen tog slut.
Till slut stack någon ut ett långt skaft med ögla från luckan, fångade doktoranden och halade in oss i omvänd ordning: först doktoranden, sedan instruktören, sist mig. Jag fastnade ännu en gång, halv inne, halv ute. Men nu var jag inte längre rädd planet hade redan tagit mark. Allt som återstod var att jag fick springa med planet skumpande på banan några hundra meter med benen i luften.
Ingen dog, alla var glada.
Orkestern spelade sin mest muntra begravningsmarsch.
Endast instruktören stod stel: doktoranden höll fortfarande fast i hans ben. Vi fick bända isär fingrarna med tång.
När instruktören äntligen stod på egna ben såg man att hans byxor dragits upp så att det såg ut som ostyrigt långa shorts men det var inte byxornas fel, benen hade blivit längre av all belastning och han såg nästan ut som en struts.
Imorgon är det tävling igen! ropade Karlsson.
Instruktören blev grå i ansiktet som min aldrig öppnade fallskärm och hoppade på sina strutsben till telefonen. Ingen vet vart han ringde eller vad han sade. Men till min lycka godkändes mitt hopp ja, faktiskt alla tävlingar det närmsta decenniet. Dessutom slog jag rekord i löpning: jag sprang ju lika fort som planet rullade! Fast eftersom bara nedre halvan av mig sprang, delade de resultatet på två.
Men ändå blev det ett svenskt rekord!
Livet lär oss ibland att mod inte handlar om att vara orädd, utan att ändå våga ta steget även om det är med hjärtat i halsgropen och benen darrande av skräck.
