14 februari
Jag minns så tydligt när jag hörde Stina säga, med en röst kall som is:
Rickard, de här katterna bodde här långt innan vi lärde känna varandra. Hur kan du tro att jag bara ska göra mig av med dem? Det du ber mig om är svek
Stina växte upp i en liten svensk stad omgiven av lummig grönska. På sommaren låg gatorna gömda under lövtak, och rabatterna blommade från tidig vår till sen höst; hela luften doftade söt. I en sådan miljö är det lätt att börja fundera över livet, lyckan och vad som egentligen är viktigt.
Stinas mamma gick bort tidigt, och lilla Stina togs om hand av sin moster Gudrun Andersson. Gudrun hade aldrig haft samma tur i kärlek; som stillsam och haltande kvinna fann hon aldrig någon som älskade henne för den hon var. All sin ömhet och värme gav hon istället till sin systerdotter. Stina älskade Gudrun gränslöst, och kallade henne bara för “mamma Gudrun”.
Mamma Gudrun, jag är hemma! brukade Stina ropa i hallen efter skolan, efter utflykter, och senare efter universitetet.
Hej mitt hjärta! Hur har din dag varit, lilla vän?
Stina lärde sig läsa tidigt. Mamma Gudrun satt alltid med henne, läste högt om djur, fåglar och insekter. De kvällarna blev en trygg tradition.
När Stina var tolv en kall oktoberdag, kom hon hem med en jamande kattunge.
Mamma Gudrun, han är så ledsen. Ensam, övergiven och blöt, sa hon med darrande röst.
Men lilla vän självklart tar vi honom, Gudrun kramade henne nära.
Så flyttade Tassa in, och några år senare kom Gudrun hem från sitt jobb på ålderdomshemmet med ytterligare en kartong unge.
Tänkt dig Stina någon lämnade hela lådan med kattungar utanför porten. Vi i personalen tog varsin, suckade hon trött i hallen.
Mamma Gudrun, nu har vi två katter! Vad mysigt!
Stina tog emot nykomlingen med öppen famn. Tassa såg skeptiskt på den lilla, men tog sedan tassen om henne och började slicka henne ren.
Åren gick. Stina tog hand om sin moster med allt större ansvar: städning, matlagning, handling allt. Hon visste precis vilka mediciner mamma Gudrun behövde, följde henne till vårdcentralen och hade koll på personalens namn. De trivdes tillsammans: de diskuterade böcker, såg filmer, och delade tankar om allt i livet.
Så småningom träffade Stina Rickard på en vernissage. Hon dolde ingenting för mamma Gudrun. Gudrun kände först en oro kanske var han inte riktigt ärlig? Men hon slog undan det, skyllde på omsorg och sin egen svartsjuka.
Stinas lycka var det viktigaste. Hon flyttade ihop med Rickard. Nu besökte hon mamma Gudrun två gånger i veckan, tisdagar och lördagar. Rickard undvek alltid lördagarnas besök.
Stina, förstår du inte? Katterna där det luktar, det är päls överallt, matskålar under fötterna. Hur kunde du stå ut i den lägenheten?
Rickard rynkade på näsan; Stina skrattade bort det hela.
Men Rickard, du anar inte så mycket glädje vi får av dem!
Javisst och vad är det för glädje?
De är roliga! Jagar mattfransar, spinner, drar runt mina tofflor, leker med leksaksmusen. Och när de lägger sig på bröstet då spinner det riktigt i hjärtat.
Nej Stina, jag gillar dem inte. Bli inte arg, sa han bistert. Ni tjejer har ju er städning och ert prat Jag stannar hellre hemma. Men laga gärna något gott till mig sen!
Med tiden blev mamma Gudrun sjukare. Stina åkte till henne nästan dagligen efter jobbet. Hon föreslog för Rickard att de kunde flytta in i mosterns lägenhet, men han vägrade.
Sysslorna växte: tvätt blev vardag, golven skulle skuras med såpa, och istället för blomdoft låg nu åldrande och sjukdom i luften. Stina oroade sig, men visste slutet närmade sig.
Mamma Gudrun somnade in stilla en gryning. Stina hade sovit hos henne. De låg och viskade länge innan Stina läste högt ur deras favoritbok. Med ett svagt nattduksbordsljus lämnade hon till sist rummet.
Fågelkvitter väckte henne. Hon gick in, tvättade ansiktet snabbt och öppnade dörren:
Mamma Gudrun åh, lilla mamma
Hon tog upp mobilen.
Rickard, mamma är död, viskade hon genom tårarna.
Efter begravningen gapade ett stort tomrum inom Stina. Hennes enda släkting var borta. Samma morgon låg ett kuvert på golvet bredvid sängen: testamentet och ett brev.
Min kära Stina!
Jag vet att du har ont nu. Du saknar en famn att krypa in i. Din mamma lämnade oss när du var liten. Din pappa fanns aldrig där. Bara jag.
Men vet: jag älskar dig innerligt! I glädje och sorg finns jag alltid vid din sida.
Nu är lägenheten din. Den har i hjärtat alltid varit din. Det är gott att ha ett eget krypin. Även om det är litet och slitet, så är det ditt.
Stina, jag har en sista önskan ta hand om mina gamla damer: Tassa och Majsan. Nu har de bara dig kvar.
Var lycklig! Jag älskar dig.
Din mamma Gudrun
Stina grät, läste om och om igen, kramade katterna och viskade värmande ord till dem. De var lika mycket familj som mamma Gudrun varit.
Hon beslutade sig för att flytta in. Det behövdes städas, organiseras och skapas nytt liv och hon ville ge katterna omtanke och kärlek.
Rickard ville inte följa med.
Stina, låt oss bo isär ett tag. Jag klarar inte dina katter. Och ärligt, det luktar gammalt där hans blå ögon slocknade.
Det sårade Stina, men sorgen var så mycket större än det.
Sakta började hon återfinna sig själv. Hon lekte med katterna, läste sina favoritböcker, bytte gardiner och tvättade mattor. Rickard och hon började ses alltmer sällan, och snart kändes det lättare.
En dag ringde det på dörren.
Rickard? Hej, kom in, log hon artigt.
Men oj Stina, vad hemtrevligt du har fått det! Ingen lukt längre har du gjort dig av med katterna?
Stina drog sig undan.
Vad menar du med “gjort dig av med”?
Ja alltså, de där gammelkärringens katter! Jag minns hur det luktade här päls överallt, matskålar
Rickard steg in i vardagsrummet.
Men är katterna kvar?
Tassa lekte med sin svans och Majsan tvättade lugnt en tass.
Rickard, de här katterna bodde här innan du och jag någonsin möttes. Varför skulle jag göra mig av med dem? sa hon kallt.
Men Stina, var inte löjlig. Lägenheten är kanon! Tänk nytt kök, nytt badrum, ny soffa! Slipp bara katterna!
Han ställde sig nära, stirrade henne i ögonen, men Stina vek inte undan.
Rickard, du ber mig om svek. Så enkelt är det.
Men Stina, det här är ju bara förnuft! Jag vill ju inte slänga ut dem vi kan hitta ett katthem! Jag kan till och med swisha pengar så de får det bra!
Bara för att du kan betala betyder det inte att jag kan svika. De är min familj, Rickard. Jag behöver dem lika mycket som de behöver mig.
Tänk lite, Stina. Se framåt karriär, barn, giftermål. Tiden går! Tänk på vad som är viktigt
Nu blev Stina tyst, och det oroliga började synas hos Rickard. Han var så säker på sin framtid, så lätt för honom att bestämma. Men Stinas blick var kall: ingen glädje, inga tvivel bara trötthet och likgiltighet.
Han förstod aldrig. För honom var katterna bara ett gammalt besvär. Han insåg inte att de var Stinas sista band till Gudrun; hennes trygga punkt, hennes livsminne.
Plötsligt förstod Stina klart: hon kunde inte leva i pressen, bland krav och kylig logik där kärleken villkorslöst byts mot ultimatum. Hur skulle de kunna ha barn tillsammans när han ville slänga ut det enda som liknade familj före honom i hennes liv?
Rickard, gå nu. Jag måste få andas. Sörja klart efter mamma Gudrun. Om du ställer sådana krav, så försvinn.
Jag går! Tror du jag ber dig igen? Du är ändå inte värd mödan!
Han gick ut och smällde igen dörren så kristallen skallrade. Katterna flög högt på soffan, men Stina satte sig och lutade ansiktet djupt i deras päls:
Mina älsklingar, jag ger aldrig bort er! Ni är mina fina flickor. Mamma Gudrun, hör du mig? Ingen tar dem ifrån mig!
Några dagar senare såg hon Rickard stå utanför huset, stirra längtansfullt upp mot deras fönster. Men när Stina gick förbi, höjde hon handen och gick lugnt in:
Nej, Rickard, nej! Jag väljer katterna! sa hon och gick in i trappuppgången.
Dörren slog igen; det kapitlet var avslutat. Katterna levde sina liv ut, och varje tramp, varje spinn, varje mjuk tassbula påminde Stina om mamma Gudrun, om barndomen och tryggheten.
Familj är inte bara människor du delar blod med. Det är dem du bär nära ditt hjärta dem du tar hand om, bryr dig om, och alltid finns där för. Det är ovillkorlig kärlek, aldrig något man kompromissar bort.
Och hemma är inte där det är nyast eller dyrast. Det är där hjärtat får värme och där en liten spinnande vän ligger intill och håller ensamheten borta.
Det har livet lärt mig. Och det är jag tacksam för.
