Han hamnade i en bilolycka och skadade båda benen så illa att man fick montera ihop dem som IKEA-möbler. Och så var det slut på allt
Bra jobb där vd-posten och riktigt feta lönekuvert väntade. Resan till Åre med frun. Lördagsmiddagarna hos kompisarna. Allt poff.
Benen lapades ihop, och sedan skickade man hem honom. Vad skulle man annars göra? Det var bara att hoppas på turen och att Gud hade rast. Han hoppades så mycket han kunde, medan han på nätterna ylade i smärta. Bara två sprutor om dagen, morgon och kväll, gav honom lite andrum att småslumra.
Stiga ur sängen var inte att tänka på första månaderna, så det blev att använda pottan. Må Gud ge god hälsa till hans fru. När han till slut började resa sig och ta de stapplande stegen med gåstol, då smällde smärtan till tio gånger värre.
Vet ni hur det känns att få sprutor i magen för att undvika blodproppar när man blir liggande i månader? Låt mig illustrera, mina damer och herrar: Det handlar om att varken kunna nysa, hosta, eller för all del gå på toa som förr. Man måste ha stålnerver.
Nerver? Snälla, vem har nerver kvar? Han hade inga. Ork att stå ut fanns inte längre.
Men tiden vandrade vidare, och han lärde sig så smått att gå igen. Vingligt, snubblande, och alltid på väg att gå i backen. Men framåt gick det. Något slags framsteg.
Kompisarna var däremot spårlöst försvunna ingen ringde, ingen skickade ett sms, inget facebook-meddelande. På jobbet tillsatte man en ny vd och på hans stol placerade man någon annan. Vad hans framtida prövningar skulle leda till, och om någonting alls, var ett stort frågetecken.
Helt ärligt, humöret var på bottennivå. Framtiden såg ut som en ramp i Liseberg för handikappade. Tur att frun inte drog!
När han, med hjälp av kryckor och under fruns vakande ögon, åter såg dagens ljus utomhus, slog solen till så att han fick tårar i ögonen och på riktigt, han hulkade till. En halv-gubbe på kryckor, var det han blivit.
Frun gled åt sidan för att ge honom lite ensamhet, medan han försökte masa sig fram några stapplande steg. Där och då, med solen i ögonen och vårvinden mot kinden, pep det nedanför vänstra kryckan.
Han sneglade ner. Bredvid honom satt en liten grå kattunge.
Vad vill du då? muttrade han.
Djuren hade han ignorerat lika länge som det senaste P-bötesbrevet. Hur man gör med katter hade han knappt minne av. Katten såg på honom och gjorde ett försiktigt, men tydligt mig mat tack.
Kan du hämta en köttbulle, Märta, bad han sin fru.
När Märta kom tillbaka tog han försiktigt godsaken från hennes hand, böjde sig ner och gav katten köttbullen. Den kastade en lång blick på mannen på kryckor och satte igång att äta med god aptit.
Nästa dag, när de kom ut, funderade han över hur många stappliga steg han skulle klara idag. Han behövde dock inte fundera så länge, för där satt nu tre katter och såg förväntansfulla ut.
Ni är då för roliga, fnös han.
Smärtan släppte faktiskt för en sekund. Märta, lite motvilligt, hämtade tre köttbullar till. Han delade ut dem till kattgänget.
Dagen efter väntade fem katter och två små hundar. Märta protesterade högljutt, men han insisterade på att hon skulle kila bort till kvartersbutiken och köpa ett par paket prinskorv, som han sedan rättvist portionerade ut till de nya vännerna.
De åt med god aptit och satte igång att springa runt honom på kryckorna som om det var någon sorts udda djurlek. Han svor och skrattade i samma andetag och lyckades ta några stappliga steg extra. Hundarna gav ifrån sig något som närmast kunde beskrivas som gapskratt alltså glada skall.
Dagen efter regnade det så där kallt och envist, och Märta hotade bestämt att gömma kryckorna, men han snörade på sig tofflorna och gick själv ner första gången sedan olyckan.
De väntar på mig, suckade han. Hur ska jag kunna stanna inne? Det går ju inte.
Fem katter och två hundar snurrade runt honom i regnet, han skrattade så att grannarna trodde något hänt. Vårregnet klibbade mot ansiktet när mannen på kryckor jagade två ystra hundar, och efter dem, fem skuttande katter.
Lite längre bort stod Märta med sitt paraply, log snett och såg på sin galne man i regnet.
Oj vad tiden går. Plötsligt behövdes bara en krycka. Och rätt som det var gick det utan. Kryckorna samlade damm bakom garderoben de var bara i vägen när han skulle leka med svansen-anhanget. Först nu slog det honom att benen faktiskt slutat göra ont för länge sen.
Något jobb väntade inte. Ingen vill ha någon som haltar på båda benen. Så företaget betalade ut en schyst fallskärm på sisådär 200 000 kronor, och han sa upp sig frivilligt. Plötsligt hade han all tid i världen och bestämde sig för att skriva om hela sin historia.
Det blev, av någon anledning, en teaterpjäs. Ganska tjock dessutom. När sista sidan var klar snörade han skorna och satte kurs mot stadens teatrar det finns några i Göteborg men
Ingen tog emot honom. Inga samtal, inga sms. Med ett undantag: den lilla folk-teatern i källaren på Vasagatan.
Efter en vecka ringde regissören upp.
Vi kör, men vi behöver stryka och förändra lite här och var, sa hen.
En månad satt de där, han och regissören, blossande röda i ansiktena och bråkade om varje replik. Och så, efter flera veckor, var det dags för premiär.
I den lilla lokalen fanns femton åskådare knappt halvfullt men för honom var dessa femton människor världens viktigaste publik.
Nervositeten var monumental. När föreställningen var slut och ridån föll blev det så tyst att man kunde höra en mygga nysa. Allt inom honom sjönk både hopp och hjärta. Han var säker på att tystnaden varade femton minuter, fast det var nog tre sekunder, för
Plötsligt exploderade applåderna! Skådespelarna bugade sig och tog emot ovationerna och gick ut på scenen gång på gång.
Andra föreställningen blev det fullt hus. Folk satt på golvet i korridoren. Applåderna fick t o m ridån att lossna och landa på scenen.
Snart hyrde teatergänget stadens största lokal, och där samlades nu kulturtanter och gubbar för att diskutera varje ny pjäs från denna okända, stigande stjärna.
Han köpte sig en svindyr kostym och när han gick ut på scen efter föreställningen höll han alltid Märta i handen. Klart man gör.
Men vad hände då med två hundar och fem katter? undrar ni säkert. Jo, två hundar och två av katterna fick flytta in. Resten adopterades av pjäsens fans.
Vad handlar hela berättelsen om? Inte om något särskilt, kanske. Eller, kanske om detta: att när man ser ögon, fulla av tillit och hopp, just vid sina egna fötter då går det inte längre att tappa taget. Då måste man stå kvar.
