Fredagen den 27 februari
I år fyllde jag alltså 45. Det är konstigt efter tjugofem år som gifta trodde jag att vi landat i någon slags tyst samförstånd. Tydligen inte. Imorse for Anders omkring i lägenheten som en dåre, slängde ner fiskedon och termosar i ryggsäcken utan att ens titta på mig.
Elsa, har du sett min termos? Per och Lasse väntar, vi ska till Vänern. Det nappar nu! Hem på söndag kväll, knappt någon täckning.
Han gav mig en hastig puss på kinden, nästan i farten.
Unna dig nåt gott så länge!
Sen drog han igen dörren. Jag stod kvar och såg på den röda ringen kring dagens datum i kökskalendern. Min födelsedag. Inte nog med att han glömde den, han valde dessutom att åka iväg exakt den dagen. Först kändes det som en kniv i hjärtat. Men sedan blev det istället kallt och klart inuti. Ett märkligt lugn, och samtidigt en idésnurr som snabbt tog fart.
Jag har alltid torkat upp efter Anders när det kommer till högtider och viktiga datum. Påmint, hintat, laddat in förslag i hans kalender. Men nu hade jag fått nog. Den här gången fick han klara sig utan räddningsplanka. Om fiskekompisar och drag var viktigare, fick han smaka på resultatet.
Jag minns så tydligt hans hemliga kassaskåp i arbetsrummet. Hans eget sparkonto nästan trehundratusen kronor lagrade till en ny båtmotor. Han har alltid varit noga, men även noggrannheten har sina brister. Koden till skåpet råkade jag känna till.
Jag bestämde mig snabbt. Under helgen tog jag ut pengarna och använde dem på något jag längtat efter. Bokade catering, smyckade lägenheten med tulpaner, bjöd in mina bästa vänner. Vi hade en kväll med skratt, musik och Cava. Dagen efter middag på Gondolen med utsikt över Stockholm, och sedan en lång kväll på Centralbadets spa.
Jag unnade mig till slut också broschen från Svenskt Tenn som jag länge drömt om, men aldrig känt att vi haft råd med för familjens bästa.
När Anders kom hem på söndagen, stod han stolt med en hink abborre i famnen.
Titta vilken fångst! Vi hade kanonhelg!
Han tog ett steg in i vardagsrummet och stannade. Flera tomma flaskor på bordet, tulpanbuketter överallt, och på soffan låg påsar från NK och Svenskt Tenn.
Vad har hänt här? Har vi haft gäster?
Ja, sa jag lugnt. Jag hade födelsedag. Fyrtiofem år. Det minns du…?
Anders stelnade till, andades djupt ut.
Åh nej Elsa, förlåt. Det har varit så mycket. Jag missade Du förstår väl ändå
Jag förstår alldeles utmärkt, svarade jag. Därför såg jag också till att fira ordentligt, helt på egen hand. Och köpte mig ett present, helt på mina villkor.
Då flackade hans blick mot arbetsrummet. Kassaskåpsdörren stod gläntad. Han rusade dit, kom ut blek som ett spöke.
Pengarna? Allt är borta! Båtmotorn jag sparade i två år!
Och jag har stått ut i tjugofem, sa jag lågt men utan osäkerhet. Du glömde min födelsedag. Nu lär du nog minnas.
Anders satte sig tungt ner i soffan och bara glodde på hinken med fisk, det öppna kassaskåpet och sedan på mig. Det blev inget bråk det gick liksom inte, eftersom pengarna alltid varit gemensamma på pappret.
Han rensade fisken under tystnad.
Det har gått ett halvår nu. Anders börjar sakta om med sitt båtmotorsparande. Men i hans telefon finns påminnelser för alla familjens viktiga datum en månad innan, en vecka innan och dagen innan. En del läxor kostar mycket, men går in på djupet. Den här glömmer han aldrig.
