Igår gick jag över till grannen Mats för att låna en borrmaskin. Han öppnade dörren iförd mysbyxor och en t-shirt:
Kom in vetja, jag har precis ätit klart.
Jag klev in. Lägenheten var skinande ren, det luktade ugnsstekt kyckling från köket. På matbordet stod hans laptop och ett glas rött vin.
Mats är femtioett år gammal. Han skilde sig för tolv år sedan. Har bott själv lika länge. Han jobbar som ingenjör och tjänar ungefär 45 000 kronor i månaden.
Jag har känt honom i fem år, sen jag själv flyttade in i huset. Inte en enda gång har jag sett honom ha någon kvinna på besök. Inte ens som gäst.
Han räckte över borren, hällde upp lite whisky:
Slå dig ner när du ändå är här. Det var längesen.
Vi satte oss i köket. Tog varsitt glas.
Jag frågade:
Mats, varför är du ensam? Har du inget intresse av att träffa någon?
Han log lite snett:
Jag söker inte aktivt, Adam. Jag har bott själv i tolv år och trivs faktiskt bäst så.
Hur kommer det sig?
Han hällde upp lite till, lutade sig tillbaka:
Det finns sex konkreta anledningar. Jag har verkligen tänkt igenom det här.
Första anledningen risken att förlora allt vid skilsmässa:
Mats började:
Jag skilde mig för tolv år sen. Var tillsammans med Anna i arton år. Vi har en dotter, hon är tjugoåtta nu och bor själv.
Han tog en klunk:
Vi skilde oss efter att hon varit otrogen. Jag tog henne på bar gärning med en kollega. Inget snack, bara pappren in.
Vad hände sen?
Tingsrätten delade lägenheten rakt av, trots att jag betalade mesta delen av lånet. Vi sålde, delade på pengarna, och jag köpte den här ettan.
Han tittade på mig med allvar:
Adam, halva boet borta. Hon var otrogen och ändå fick hon hälften. Sånt är lagen. Varför ska jag chansa igen? Säg att jag hittar en kvinna, vi flyttar ihop, köper bil eller nåt. Efter några år vill hon separera. Ska jag riskera det igen?
Jag sa ingenting. Han fortsatte:
Andra anledningen kvinnor stöttar inte mäns drömmar:
Jag har en dröm, Adam. Jag vill köpa en gammal Husqvarna-motorcykel, renovera den och glida runt på helgerna.
Låter grymt ju.
Jag har redan sparat i över ett år. Om ett halvår slår jag till. När jag var gift drömde jag om att lära mig gitarr. Köpte en, gick en kurs. Anna sa bara: Men varför det? Du är ju snart fyrtio, du är ingen Cornelis. Så jag gav upp. Ville paddla i Dalarna, men hon bara: Vi har bolån och du vill leka barn? Så blev det aldrig av.
Han såg ut genom fönstret:
Kvinnor tror många gånger att våra drömmar är tramsiga. Nu kan jag göra vad jag vill. Ingen ser snett om jag köper en motorcykel.
Tredje anledningen orimliga krav:
Mats fortsatte:
För tre år sen testade jag dejtingappar. Skrev ärligt om ålder, jobb, lön och fritidsintressen.
Hur gick det då?
Jag chattade med en Helena, fyrtiosex år, receptionist. Hon tjänade runt 18 000. Hon skrev: Du verkar stabil, men jag vill ha någon som tjänar minst 60 000 i månaden.
Han skrattade till:
Jag frågade: Hur mycket tjänar du själv? Hon blev sur och blockade mig.
Du driver?
Nej, Adam, många kvinnor tror de är prinsessor. Tjänar 20 000 och bor i andra hand, men kraven är att mannen ska ha minsta lägenheten och bil. De bidrar inte med mycket mer än egen kvinnlig energi.
Han tömde glaset:
Jag tjänar ändå rätt okej och har allt eget ändå är jag en nolla för många kvinnor eftersom jag inte är miljonär. Varför dejta såna som ändå inte uppskattar en?
Fjärde anledningen vardagen funkar ändå:
Jag frågade:
Saknar du aldrig någon att komma hem till, någon som fixar och donar?
Mats skrattade:
Titta dig omkring, Adam. Det är städat. Jag städar själv, tar kanske en timme varje vecka. Lagade kyckling med grönsaker idag, gick på en halvtimme. Tvättmaskinen sköter tvätten, jag lägger bara in allt.
Han reste sig, visade med handen över köket:
Jag behöver ingen för hushållet. Vet du hur många kvinnor i dag som faktiskt inte kan laga mat? Minst hälften. Då blir det take away eller färdigmat.
Men det finns väl de som är duktiga också?
Klart. Men det är inte ofta. Och dessutom brukar det kräva att jag försörjer henne helt. Då lagar jag hellre mina egna matlådor.
Femte anledningen rädsla för manipulation och lögner:
Mats hällde upp lite till, till oss båda.
Efter skilsmässan dejtade jag två, korta relationer, båda ljög.
På vilket sätt?
Första, Johanna, sa att hon var skild. Det visade sig att hon var gift fortfarande, bara trött på sin man som tjänade lite. Ville hitta någon vid sidan av.
Han harklade sig:
Andra, Karin, sa att hon inte hade barn. Det visade sig vara två barn, som hon gömde undan tills vi redan hade träffats ett tag.
Oj
Exakt. Jag blev så trött på att bli lurad. Varför måste kvinnor dölja saker för att fånga en man? Och sen undrar de varför man inte litar på dem.
Sjätte anledningen man bestraffas för initiativ:
Mats lutade sig bakåt:
Sista gången jag försökte prata med någon var förra året, på Akademibokhandeln. En kvinna i klassisk litteraturhyllan, typ fyrtiofem.
Vad hände?
Jag sa: Hej, gillar du klassiker? Jag kan tipsa om något. Hon såg på mig som om jag vore ett freak. Jag klarar mig, tack, sa hon och gick.
Han fnissade lite torrt:
Man vågar ju knappt ta initiativ idag. Säger man hej på nätet är man creepy, bjuder man på kaffe är man gold digger, och börjar man prata är man udda.
Men alla är väl inte så?
Nej, men många. Har fått nog av kalla blickar och avvisanden. Jag tänker inte ödmjuka mig. Visar någon intresse får hon ta initiativet.
Varför hans ord satte spår hos mig:
Mats tömde glaset. Såg på mig:
Adam, jag säger inte att alla kvinnor är omöjliga. Det finns fina. Men de är få, och det kostar för mycket att satsa fel: pengar, energi och tid.
Han reste sig:
Jag har bra jobb, egen lägenhet, bil. Hobbyer. Vänner. Jag är lycklig ensam. Är det rimligt att riskera det för en relation som troligen bara slutar i ännu en jobbig separation?
Jag gick hem, lade mig i sängen och låg länge och tänkte på hans ord.
Jag är själv fyrtionio, har varit gift i tjugotre år. Allt är okej med frun. Men om jag blivit ensam igen hade jag valt samma väg som Mats?
Förmodligen.
Är han feg, eller är det helt enkelt rimligt att leva solo efter alla de där misstagen? Är risken för ekonomisk krasch efter skilsmässa verklig eller överdriven? Och har kvinnor verkligen svårt att ta mäns drömmar på allvar eller handlar allt om vem man väljer?
Det tål att tänkas på.
