10 juni 2024, tisdag
Idag blev det en sådan kväll som fastnade i tankarna. Jag gick ner till min granne, Mats, för att låna en borr. Han öppnade dörren i mjukisbyxor och en gammal Blåvitt-tröja.
Kom in, jag har precis ätit kvällsmat, sa han.
Jag klev in i en fräsch etta, det doftade stekt kyckling och färska örter i köket. På bordet stod en laptop och ett glas rött från Systembolaget. Mats är 51, har bott ensam tolv år nu, jobbar som automationsingenjör och tjänar rätt bra närmare 45 000 kronor i månaden.
Jag har känt honom i fem år, sedan jag flyttade in. Aldrig en kvinna hos honom. Inte ens på besök.
Jag fick borren, och han hällde upp var sitt glas whisky.
Slå dig ner, det var länge sen vi sågs, sa han.
Vi satt kvar vid köksbordet. Efter någon klunk frågade jag:
Mats, varför lever du ensam? Saknar du inte någon?
Han log snett.
Jag letar varken aktivt eller passivt, Per. Har bott själv i tolv år och insett att det faktiskt passar mig bättre.
På vilket sätt?
Han hällde upp mer whisky, lutade sig bakåt.
Det finns sex anledningar, och alla har jag erfarit själv.
Första anledningen risken att förlora allt vid en skilsmässa.
Jag och Kerstin var gifta i arton år, har en dotter som är 28 idag och bor i Mölndal. Vi separerade för att hon var otrogen.
Han nickade mot mig.
Vi sålde huset i Partille och delade pengarna, även om jag betalat det mesta på lånet. Nu bor jag här. Halva mitt livs tillgångar gick på ett bräde fast jag var den som slet.
Så varför skulle jag riskera det igen? Om man flyttar ihop, gifter sig, köper gemensamt, och så lämnar hon… Vad är poängen?
Jag tystnade. Han fortsatte.
Andra anledningen kvinnor ger sällan stöd till ens drömmar.
Min stora längtan just nu är en gammal Husqvarna-motorcykel. Jag sparar och hoppas få tag i en från sjuttiotalet, köpa och renovera själv.
Kul, sa jag.
När jag var gift ville jag börja spela gitarr. Kerstin skrattade: “Du är ju ingen Lundell.” Jag slutade. Samma när jag ville åka kajak i Dalsland: “Du är ju vuxen, Per.” Det blev aldrig av.
Han såg ut genom fönstret.
Ensam gör jag vad jag vill. Ingen tycker att jag är barnslig för att jag köper reservdelar till en gammal hoj i stället för nya gardiner.
Tredje anledningen många kvinnors orimliga krav.
För några år sedan testade jag Tinder. Gick igenom det vanliga, skrev ärligt om jobb, ekonomi, intressen.
Vad hände då?
Började chatta med en Elin, 46, receptionist på skönhetssalong. Hon skrev: “Du är trevlig, men jag söker någon som tjänar över 70 000.” Skrattade och frågade hur mycket hon själv tjänade. Hon blev sur och blockade mig.
Han tog en klunk whisky och log snett.
Många kvinnor i vår ålder bor i hyresetta och tjänar 2530 tusen. Ändå söker de någon med hög lön, Volvo, bostadsrätt och fritidshus och själva erbjuder de bara “sin närvaro”.
Jag har fast anställning, bil, min etta. Men för dem är jag inget om jag inte är miljonär. Varför anstränga sig då?
Fjärde anledningen jag klarar hushållet själv.
Saknar du inte att nån fixar hemma? frågar jag.
Mats skrattade.
Ser det stökigt ut? Nej, för jag städar en gång i veckan, tar en timme. Lagar gärna mat. Idag: kyckling med rotfrukter. Kör tvättmaskinen själv. Varför skulle jag behöva någon för detta?
Många kan ju fortfarande laga mat
Ja, men nästan ingen orkar. Färdigrätter och hemleveranser, det är standard nu. Och om hon ändå kräver att bli försörjd, varför ska jag då göra jobbet hemma också?
Femte anledningen rädslan att bli utnyttjad eller bedragen.
Mer whisky.
Efter skilsmässan träffade jag två kvinnor. Båda ljög. Den första, Kristina, sa att hon var skild hon var gift och letade bara efter någon på sidan om stackars maken. Den andra, Sofie, påstod att hon inte hade barn. Fast två ungar dök upp efter ett tag.
Jag har tröttnat på lögner. Det tycks alltid vara okej att undanhålla sanningen. Men tilliten försvinner.
Sjätte anledningen man straffas för initiativ.
Han lutade sig tillbaka.
För ett år sen gav jag det ett till försök på Akademibokhandeln. Snygg kvinna, kanske 45, stod och tittade på Tranströmer. Jag sa något vänligt, erbjöd ett boktips. Hon stirrade på mig som om jag var störd: “Jag klarar mig själv, tack.” Gick därifrån.
Vad man än gör känns det som trakasserier. Skriver du på sociala medier är du stalker. Kaffedejt utnyttjare. Orkar inte.
Men alla är väl ändå inte så?
Nej. Men tillräckligt många för att det inte längre är värt ansträngningen. Jag tar inga initiativ längre. Vill någon ha kontakt får de ta första steget.
Vi satt kvar en stund i tystnad. Mats såg på mig.
Per, jag säger inte att alla kvinnor är fel. Men att hitta rätt är som att hitta en nål i en höstack och missar du, så kostar det dig allt du byggt. Pengar, energi, tid.
Han reste sig.
Jag är 51, har ordnad ekonomi, bostad, bil. Mina intressen och mitt lilla liv. Jag är nöjd. Varför riskera den friheten och tryggheten för en relation som kanske ändå bara slutar i katastrof?
Gick hem, la mig i mörkret.
Jag är 49, varit gift i 23 år, har det ganska bra. Men om jag varit ensam hade jag gjort som Mats?
Kanske hade jag också suttit där, nöjd med egen tid och frihet, rädd för att förlora allt igen.
Är han feg, eller bara realist? Förstör verkligen en skilsmässa livet för män, eller överdriver vi? Har kvinnor slutat bry sig om våra drömmar, eller har vi bara förändrats?
Vet inte. Tänker mycket på Mats ord ikväll.
