Vår enda son chockade oss en dag med att han ville gifta sigoch han är bara 22 år! Men min man och jag tänkte, varför inte? Vi gifte ju oss själva löjligt unga. Han hade precis fyllt 22 och jag var blott 19. Det kanske är ödet som knackar på dörren, och dessutom tyckte vi mycket om hans blivande fästmö: lilla Frida som pluggade i samma klass på universitetet som vår Erik.
När det stod klart att det var allvar, satte vi igång med bröllopsplanerna. Och eftersom Erik är vårt enda barn, ville vi såklart bjuda till ordentligt det ska inte snålas på den enda sonens stora dag.
Som det sig bör samlade min man Björn och jag ihop oss och gav oss iväg hem till Fridas föräldrar på landet utanför Uppsala. Om Frida visste vi inte mycket annat än att hon såg ut att klara både tentor och livets grundläggande hygienregler galant, och att hon delade ett litet hus med sin mamma, Kerstin. Vi hade självklart ringt i förväg det gäller ju att medla in sitt intåg med lite diskretion.
Björn köpte blommor på torget, jag bakade en klassisk prinsesstårta och så styrde vi Volvon ut mot nejderna. När vi kom fram var det första vi slog av påvilket otroligt prydligt gårdstun! Man kunde tro att självaste Ernst Kirchsteiger hade bott här. Huset, om än gammalt, var skinande rent och välhållet.
Där blev vi mottagna av blivande svärmor Kerstin redan på trappan. Hon var precis så där vänlig och välklädd som man bara kan vara om man redan smakat på livets citroner och vet hur man gör lemonad. Vi slogs av hur avslappnat allting kändes. Hon bjöd på smörgåstårta och hembakta kanelbullaroch det märktes att hon lagt ner själ och hjärta.
Men. Snack om bröllop blev det inte mycket av, eftersom Kerstin direkt förklarade att hon inte hade råd att hjälpa till med något bröllop. Det kändes genast lite stelt, Frida skruvade på sig och såg ut som om någon lagt sill på hennes jordgubbstårta. Erik, vår son, blev uppenbart besviken allt detta för Fridas skull, han visste ju att det var just hon som drömde om ett riktigt bröllop.
Vi bestämde direkt att vi tar hela kalaset. Det får väl kostanågon gång ska man väl använda sparkontot, tänkte vi. Ärligt talat, vad sparar man pengarna till om inte till barnens viktigaste dagar? Vi bad Kerstin bjuda in sina viktigaste släktingar som vi skämtsamt sa, brukar de väl inte dyka upp tomhänta precis. Det de ger i kuvert räcker nog gott som bidrag till deras platser på restaurangen.
Kerstin tvekade, men till sist gick hon med på att stötta de unga tu. Veckan innan bröllopet plingade det på dörren hemma hos oss i Uppsala. Utanför stod Kerstin nervös och med ett vitt kuvert i handen. Det visade sig att hon tagit lån på banken för att bidra till bröllopet! Vi avrådde henne vänligt men bestämt vi hade ju sett hur enkelt hon och Frida levde och ville inte att hon skulle dra på sig skulder för vår skull. Men Kerstin var obeveklig, “Nåväl,” sa hon, “beslutet är fattat.” Så blev det.
Bröllopet blev fantastiskt och barnen var strålande lyckliga. Och vi var ärligt talat rätt imponerade av Kerstin; inte nog med att hon var klok, hon var också en riktig skönhet när hon dök upp på festen med ny frisyr, snygg klänning och allt. Hon blommade verkligen ut den kvällen, och det var det fler än vi som lade märke till.
Min mans storebror, Lars 46 år och singel efter många år utomlands i Norge var på plats och lyfte knappt blicken från Kerstin hela kvällen. När bröllopet var över sa Lars att han tänkte stanna i Sverige ett tag till. Gissa varför
Redan veckan därpå åkte vi ut till Kerstin igenmen nu för ett helt annat frieri. Jodå, Lars och Kerstin fann varandra och inom några månader var de gifta och hon flyttade med honom till Oslo. Så blev min svägerska även min släktingoch så går det när livet själv står för manuset. Och vet ni, Kerstin är en sådan där människa som verkligen förtjänar lite lycklig twist i vardagen.
