Agnes skvätte röd paprikasaft över diskbänken när hon försökte stänga en stor burk lecsó, sådär som händer ibland när bänken plötsligt lutar och någon öppnar köksfönstret in till en annan värld. Ett konstigt och varmt ljus föll in, och strax därpå snubblade Erik in, i slitna ylletofflor och med det där vardagströtta ansiktet som alltid kom hem från jobbet.
Jag är hemma, ropade han ut i tomheten, men rösten studsade liksom på porslinsfaten och fastnade vid spisen.
Och vad är det här för någonting? frågade han, men rösten ekade ur ett hörn där köksklockan plötsligt stannat tiotusen gånger.
Agnes log, och hennes ansikte såg ut som smält glass i kvällssolen: Jag gör lecsó, exakt som du önskat dig!
Erik svepte med armen över köket och såg ut som om han letade efter någon hemlig dörr.
Vad menar du? undrade Agnes och hennes ögon var som två små lingon på ett borttappat pepparkakshus.
Låtsas inte, viskade Erik. Du vet precis Men meningarna rann ihop till en enda smält flod. I drömmen snurrade tekoppar runt, och en kastrull blev till en sjö man kan segla bort i.
De bodde i Eriksgatan nummer sju, eller kanske var det på Sveavägen i en röd trädda. För fyra månader sedan hade Agnes lämnat sin lägenhet uppe i Luleå för att flytta hit, till honom, i staden som luktade höstlöv och ångest.
Fyrtio år gamla båda två. Agnes dotter Hillevi hade flyttat för längesen, någonstans långt bort där folk bara pratade om moln och tunnelbanor. Erik hade en son, Viktor, som ibland blev en liten porslinsstaty i köksfönstret och ibland hördes som en viskning i mobilen.
Från början svävade Agnes på blå moln av drömmar. Hon bakade saffransbullar och kokade sylt tills hennes armar vibrerade som elledningar, och ändå orkade hon le. Hon trodde på något, kallade det kärlek medan hennes kropp växte fast vid köksbordet.
Men sedan började regnet falla. Erik kom hem med oväder i ögonvrårna, klagade på fläckar och lakan och muggar som smet iväg under diskvattnet. Agnes orkade ändå, försökte torka bort alla hans missnöjda moln ur korridorerna.
När hon förberedde vinterens lecsó brukade Erik försvinna till sin syster, mecka med sin gamla Volvo. Men just den dagen sprang han plötsligt in och såg förödelsen burkar och paprikafrön, kastrullen fylld med övermogna tomater som rullade ned längs bordsbenen som små klumpiga möss.
Erik grälade om värmen, om doften av stek och ättika som trängde upp genom golvbrunnen. Agnes sa: Jag torkar snart upp allt! men hennes röst lät som ett bortfluget löv.
Gör du? Du lämnar alltid lite kvar! fasade Erik, och hans ögon blev till två ilskna blåbär.
Har du någonsin sett att jag låtit stöket stå kvar? Jag är ändå trött, och du hjälper aldrig!
Diskussionen skruvades upp, glasen dansade av sig själva på bordet, och i drömmen förvandlades villkoren till konstiga regler:
Du klagar på matlådor, men handlar aldrig själv. Dina kläder ligger i hallen fast du vill ha ordning. Jag sa att du kunde skjutsa mig till ICA, men Volvon var viktigare! Allt är mitt fel, allt! skrek Agnes och tryckte en kastrull i hans famn.
Något gick sönder. Eller förvandlades. Hon bara gick därifrån, och det var som om hon förvandlades till papper. Lämnade Erik skakandes med locken i handen.
Den natten sov Agnes på sin vän Malins trasiga soffa, i en lägenhet i Sundbyberg där möblerna var tygdjur och himlen blixtrade in oro. Redan nästa dag hyrde hon nytt en tvårummare för 11 000 kronor på Kungsholmen, plus mäklarens arvode, plus trasiga lampor hon behövde köpa.
En vecka blev ett år. Agnes undrade om det var värt att sakna någon som inte hörde av sig. Hon mindes snurrande diskussioner i hallen, ett sms sent på kvällen: Vad ska jag då göra med lecsón?
Gör vad du vill med den, svarade hon och såg hur tomatbitar simmade genom rummet.
Hon väntade någonstans att Erik skulle komma, som i gamla drömmar där man alltid förlåter och börjar om. Men han hörde aldrig av sig igen.
Till slut bestämde hon sig för att hämta det sista schampot, sin rosa kaffekopp som Hillevi gett henne, filten från systern i Örebro. Agnes gick genom lägenheten och stoppade sina saker i blå kassar från ICA. Erik gick efter, ursäktade sig, hans ord föll till mattan och försvann i mönstret.
Snälla, gå inte, jag kan inte leva utan dig, sa han i hallen och hans röst blev till ett drag mellan dörrarna.
Jag försvinner hellre än att förtvina här, svarade Agnes och gled ut. Erik stod kvar, tapplös, medan ylletofflorna fylldes med grått regn.
Agnes satte sig i taxin. Ute var himlen orangegul, som den alltid är i drömmar om svensk höst, och någonstans mindes hon att det snart är hennes födelsedag. Snart blir allting bra igen, viskade hon till sig själv, och log mot sin spegelbild bland fönsterrutornas regnstjärnor.
Allting blir bra. Alltings ordning kommer tillbaka, någon annanstans, någon annanstans.
