Det är slut mellan oss, Saga. Allt är över! Jag vill ha en riktig familj, barn. Du kan inte ge det till mig. Jag har väntat och haft tålamod länge nog. Jag behöver en son. Jag har redan ansökt om skilsmässa. Du har tre dagar på dig att packa ihop dina saker. Ring när du har åkt. Jag bor hos mamma tills vidare. Skynda dig, jag måste förbereda lägenheten för barnet och hans mamma. Ja! Bli inte förvånad, min blivande fru väntar barn! Du har tre dagar!
Saga satt tyst. Vad kunde hon ens svara?
Hon hade försökt få barn, men det hade aldrig gått. Viktor hade haft tålamod i fem år, tre misslyckade försök under åren.
Läkarna, som Saga träffat otaliga gånger, sa att hon var frisk. Varför gick det ändå aldrig?
Saga levde alltid korrekt, höll sig hälsosam. Men den här gången hade hon blivit dålig på jobbet, kollegorna ringde efter ambulans, och allt hände så snabbt
Dörren slog igen bakom Viktor, och Saga föll utmattad ner på soffan.
Ingen ork att packa. Och vart skulle hon egentligen ta vägen?
När hon pluggade och före äktenskapet bodde hon hos moster. Moster fanns inte längre och hennes kusin hade sålt lägenheten. Skulle hon flytta till mormors gamla hus på landet? Leta hyreslägenhet? Vad skulle hända med jobbet?
Frågorna var många och beslut måste fattas snabbt
Tidigt nästa morgon öppnades dörren och svärmor kom in utan att knacka.
Är du vaken? Det är bra. Jag vill försäkra mig om att du inte tar saker som inte är dina.
Jag lovar, jag har inget intresse för din sons gamla kalsonger. Vill du räkna mina egna saker också, kanske?
Vilken kaxighet! Och du som verkade så snäll och tystlåten. Jag sa redan första gången det gick fel att du aldrig skulle få barn.
Så det är därför du är här? Titta tyst på då.
Vad packar du ner servisen för?!
Den är min. Fick den efter moster, det är ett minne.
Det blir bara tomt här utan den då!
Det bekommer mig inte. Ni får ju ändå snart ett barnbarn.
Ta bara det som är ditt!
Datorn är min. Kaffebryggaren och mikron fick jag av kollegor. Bilen är också min, köpte den innan jag träffade din son.
Du har allt, men kan ändå inte ge oss barn!
Det angår inte dig. Jag mår bra, men kanske har det bara blivit så här av en mening med livet.
Du verkar inte ens ledsen! Gjorde du allt det här med flit?
Det där är rena dumheter. Det är svårt nog som det är.
Saga såg sig om i lägenheten, nu var alla hennes saker borta. Bara borsten, lite smink, tofflorna låg kvar.
Det kändes som om hon glömt något viktigt. Svärmodern gjorde det svårt att tänka.
Då kom hon på det den gamla kattstatyetten var inte där. I den dolde sig ett litet smyckeskrin, som ingen visste om, inte ens Viktor. Där låg örhängen och en ring, inget värdefullt men minnen från mormor. Viktor kallade det alltid för skräp. Hade han slängt den? Han brukade lägga allt onödigt på balkongen. Saga öppnade dörren
Vad har du där ute att göra? Packa och ge dig iväg! hördes svärmoderns röst igen. Säg hej då till lägenheten, liknande du aldrig mer kommer att se.
Till slut fann hon katten, allt var kvar. Nu kunde hon åka.
Här är nycklarna, farväl. Hoppas vi aldrig ses mer.
Saga stannade till vid jobbet. Hon var fortfarande sjukskriven, men bad om att få ta ut semester.
Vi lider med dig, men hur ska vi klara oss utan dig? Får du tre veckor räcker det? Snälla, håll ändå kontakt annars stannar halva projekten.
Okej, jag kan behöva tänka på annat. Tack.
Behöver du hjälp?
Nej.
Jag ordnar extra ledighet och bonus.
Tack, det passar bra nu.
Saga letade inte efter lägenhet. Hon åkte till landet, till mormors hus. Ingen väntade där. Mormor hade gått bort tre år tidigare, mamman hade hon aldrig träffat hon dog i barnsäng.
Och av någon anledning kan nu Saga heller inte föda barn
Efter en timmes bilresa var hon framme. Äppelträdet. Tulpanerna.
Senast hon och Viktor varit där tillsammans var på hösten, de grillade, skrattade.
Saga körde in på gården, garage-nyckeln låg i huset. Hon öppnade dörren och kände stillheten. På köksbordet stod smutsiga koppar och tallrikar. Varför hann hon inte diska sist?
Nej, hon hade visst diskat någon hade varit där efteråt!
Två muggar, tallrikar, juiceförpackningar, flaskor av Viktors favoritbubbel. Det här var inte från hösten.
Så Viktor hade varit här, men med vem?
Det spelade ingen roll längre
Det var bara Saga som hade nyckel, men kanske hade Viktor tagit en kopia. Dags att byta lås.
Nytt liv, storstädning, och sedan ett hett bad.
Saga tvättade av sig allt smuts, allt gammalt.
Strax efter knackade det på dörren, sen på fönstret.
Vem där?
Är allt bra där inne?
Ja svarade Saga förvånad.
Förlåt.
Utanför stod en okänd man.
Ursäkta, om jag skrämde dig. Jag är er granne, har sett dig hela dagen. Du försvann och det rök från skorstenen, blev orolig
Tack, allt är bra.
Är du släkt med Viktor? Han var här nyss med en kvinna Är du hans syster?
Nej, jag är nästan-exfru. Skilsmässa på gång.
Huset är ditt?
Ja.
Jag är din temporära granne, här pga familjeskäl. En vän låter mig bo här. Skilsmässa på gång för mig också. Ursäkta, men behöver du hjälp så knacka på. Jag heter Ingmar.
Saga. Kan du byta låset?
Självklart. Säg till när, så fixar jag det.
Så snart som möjligt. Jag köper ett imorgon.
Låt mig fixa det, du kanske köper fel sort, och jag ska ändå in till staden.
Bra.
Två veckor gick. En vecka ledigt återstod, sen skulle Saga tillbaks till Stockholm. Hon hade börjat vänja sig och ville inte alls leta nytt boende. Viktor hade inte hört av sig, bara skickat ett meddelande om datum för skilsmässan. Kanske lika bra att se honom ville hon inte.
Det var lördag. Saga brukade vakna tidigt, och idag föreslog Ingmar en promenad till sjön.
Hon hade ingen tanke på ett nytt förhållande, men en promenad förpliktigar inget. De hade trevligt och gick hem till lunch. Utanför Saga stod Viktors bil, han hade precis kommit. Bilens dörr öppnades och Viktor steg ut för att hjälpa en gravid kvinna.
Just då kom Saga och Ingmar fram till grinden. Viktor försökte öppna ytterdörren, förgäves.
Vad är detta?
Och vad har du här att göra? Varför försöker du ta dig in i någon annans hem?
Viktor stelnade till.
Det här är vårt hus! utbrast den gravida kvinnan.
Jaså? Och vem har sagt det, Viktor kanske? Det här är mitt hus, var snäll och lämna området.
Viktor! Vad säger hon?! Vem är det?! Din ex?! Kasta ut henne! gnällde kvinnan.
Saga och Ingmar skrattade. Viktor satte tyst sin följeslagare i bilen och åkte iväg.
Han får nog ett liv fullt av utmaningar, han.
Men nu får han i alla fall ett barn. Jag kunde inte. Tre misslyckanden. Förlåt mig.
Och vi skilde oss just för att min fru inte ville ha barn
Fyra år efter skilsmässan. En slumpmässig träff med gamla svärmodern på Coop.
Saga, man känner knappt igen dig. Har tittat på dig länge, är det verkligen du? Väntar du barn?
Ja, Saga strök sig över sin stora mage.
Viktors liv är i spillror. Barnbarnet föddes svagt, något var fel med hans sida i släkten. Hans fru drog, lämnade barnet till oss. Och du, tänker du föda ensam?
Nej, jag har familj nu. Jag måste gå, de väntar på mig.
Jaså Förlåt för allt.
Ha tålamod ni med
Den gamla svärmodern såg hur Saga gick iväg. Ingmar gick bredvid, höll om hennes axel, och i hennes andra hand gick en liten flicka så lik sin mammaSaga steg ut i junisolens ljus, vag och varm mellan Coops parkering och björkarnas prassel. Hon andades djupt in, kände hur barnet sparkade och log för sig själv. Utanför bilen stod Ingmar lutad mot motorhuven, och när han fick syn på henne strålade hans ögonlika blå och trygga som himlen.
Allt gick bra? undrade han, tog hennes hand.
Ja. Det spelar ingen roll vad som varit längre.
Ett lyckligt litet skratt bubbla upp inuti henne, blandat med en oväntad lättnadsom om någon gammal knut lossnat och blåst bort. Ingmar öppnade bildörren, hjälpte henne in, och innan han satte sig bakom ratten log han igen.
Vi är nästan hemma, sa han mjukt. Och du behöver vila.
När de svängde ut från parkeringen såg Saga sin gamla svärmor sitta kvar på bänken, liten mot den stora världen, och Saga kände inget annat än stilla medkänsla. Vissa sorger förlorar bara sitt grepp när man släpper taget och väljer livet.
Hemma på landet väntade trädgården, grusgången, katterna som ibland strök omkring. Sagas hjärta slog i takt med babyns sakta rytm. Och när kvällen lade sitt mjuka dis över huset, lutade Saga pannan mot Ingmars axel.
Tänk, viskade hon, att vägen hit började med det värsta som kunnat hända. Men nuallt känns rätt.
Ingmar la sin hand på hennes mage, och Saga blundade. Utanför öppnade en ny stjärnklar natt sig, och någonstans inuti henne började livet omstarkare, varmare, vackrare än förut.
