Pensionären Gunnel (fast alla kallade henne Gunilla) Andersson suckade tungt och vände sig långsamt över på andra sidan. Lederna värkte, benen var svullna och tunga. Hon var utmattad efter alla läkarbesök, trött på mediciner och behandlingar.
Gunilla bodde ensam. Hon hade aldrig varit gift, men hade en son från sin första kärlek för många år sedan. Plötsligt ringde det på dörren. Hon kämpade sig upp, tog sig långsamt till hallen och öppnade.
På tröskeln stod sonen Olle tillsammans med sin fru, Frida. Bredvid deras fyraåriga son Vilgot, vars små händer hårt klamrade sig fast vid en liten brandbil. Och bredvid dem en jättestor hund.
Mamma, vi ska bara iväg en snabb sväng. Vi åker tillbaka om några dagar. Vilgot och Bullen stannar här hos dig. Det tar nog fem dagar, högst, så kommer vi och hämtar dem, sade Olle.
Men Jag är ju sjuk, jag orkar ju knappt gå, var allt Gunilla fick fram och stödde sig mot dörrkarmen.
Vi ville verkligen inte belasta dig, men vi kan inte ta med barnet och hunden åtta timmar till Göteborg. Min mamma Ja, hon finns inte längre, snyftade Frida och började gråta.
Strax därefter grät också lilla Vilgot, och hunden såg sorgset på Gunilla. Och då förstod hon: Hon måste försöka!
Sjukdomen hade sakta kommit det senaste halvåret.
Gunilla hade precis fyllt 60. Men ser man sig omkring, är det många äldre som går med käpp. Hälsan säger plötsligt stopp.
Hon visste dessutom att svärdottern Fridas mamma, Marita, hade varit svårt sjuk länge. Fridas pappa, Bengt, hade gått bort för länge sen. Och nu hade även Marita lämnat jordelivet, helt oväntat trots att hon var yngre än Gunilla.
Olle och Frida gav sig snabbt iväg. Kvar blev Gunilla med värkande axlar och ben ensam med sitt barnbarn och hunden.
Det lilla barnet tryckte sig mot den jättelika hunden, som slickade Vilgots kinder noggrant och försiktigt.
Vilgot Han är väl snäll, hunden? Men varför en sån stor, skrämmande? Kunde ni inte skaffat en pudel? Vad är det här för någon egentligen? fick Gunilla fram.
Det är en engelsk bulldog, farmor. Han är världens snällaste. Han heter Bullen, svarade pojken och klappade honom om och om igen.
Men måste man inte gå ut med honom? Hur ska det gå? frågade Gunilla, och fick hjärtklappning.
Katter hade hon haft förr, men nu fanns inga djur kvar. Hela hennes liv hade hon klarat sig utan hund.
Gunilla kände sorgen skära i hjärtat när hon tänkte på Maritas alltför tidiga bortgång.
Men hon kunde inte heller förstå hur hon, med sina krämpor, skulle orka ta hand om ett litet yrväder och en stor hund.
Men man måste! Han ska ju ha mat, och han älskar kött, gröt och sånt. Kom nu, farmor, dags att gå ut! ropade självständige Vilgot, och började dra på sig stövlarna.
Gunilla minns inte ens vilka kläder hon fick på sig. Barnet räckte henne kopplet, höll henne i handen och de gick tillsammans ut.
Ute hade hon inte varit på en hel vecka, så dålig hade hon känt sig. Men nu gick hon genom smärtan, med tårar i ögonen. Vad skulle hon göra? Hon bad tyst att hon skulle få lite kraft. Ingen annan kunde hjälpa dessa två, bara hon.
Bullen gick lugnt i sitt koppel. Inte en enda gång drog han, och han brydde sig inte om skällande hundar eller stojiga barn.
Gunilla började respektera honom och rätade stolt på ryggen när de passerade grannarna på bänken, fulla av senaste skvallret.
Jaha, har du fått besök nu, eller? Men du har ju sagt att du är sjuk! Hur ska du klara barn och en sån där hund? Du blir väl sängliggande nu! Och ni, varför lämnar ni barnet hos stackars farmor? Helt utan ansvar, utbrast grannen från femte våningen, Birgitta.
Gunilla kände hur Vilgots hand blev spändare. Till och med Bullen såg förebrående på Birgitta.
Tyst nu, småfåglar! Får ni aldrig besök av barnbarn, eller är ni bara avundsjuka? Det var jag som bad Vilgot komma! Jag är inte sjuk, och förresten är hunden en champion de tävlar med honom! Och sluta prata så där inför barn! Min son och hans fru har rest till begravningen ingen semester, om ni nu undrar, svarade Gunilla snabbt och stegade rakryggad därifrån, trots ledvärk.
Bry dig inte om dem, Vilgot! Farmor tycker alltid om att ha dig här, viskade hon i hissen och kramade pojken.
Farmor Flyger du också till himlen, som mormor Marita? Mamma och pappa sa hon bor där nu. Men då är ju morfar där. Om du också försvinner finns ingen kvar Snälla, lämna mig inte, farmor, grät Vilgot och höll om Gunillas knän.
Men älskade vän, jag är här! Farmor kommer alltid att vara med dig till skolan, till universitetet och tills du är vuxen. Jag lovar! svarade Gunilla och kramade honom hårt.
Mot all sin förmåga lagade hon middag, lyckades handla mat. På kvällen gick hon ut med Bullen, som snällt gick bredvid. När Vilgot och hunden somnat, tog hon sina smärtstillande. Kroppen värkte som efter en heldag på byggen, men ändå vem skulle ta hand om pojken om hon bara lade sig ner?
Hon hörde fortfarande Vilgots ord ringa i öronen. Hans oro för att bli ensam.
Kära Gud, låt det bli lite bättre. Inte för min skull. För Vilgot, bad Gunilla tyst.
Nästa dag lekte de med bilar. Gunilla kröp runt på golvet, vilket hon inte minns att hon gjort på flera år. Tillsammans kokade de gröt och badade Bullen, som grävt ner sig i leriga vårpölar.
Plötsligt pussade hon hunden.
Varför tyckte jag att du var skräckinjagande? Du är ju världens finaste! Vad du kan, Bullen, skrattade Gunilla högt när hon torkade hunden.
Vilgot, varför heter han Bullen? frågade farmodern.
Pojken skrattade.
Han älskar köttbullar, farmor! Fast egentligen heter han något jätte-långt på T, men Bullen passar bättre, svarade Vilgot.
Dagarna rusade förbi. Sagor blev lästa, på surfplattan visade Vilgot farmor hur man kollar på filmer. De tränade bokstäver, smarte pojken började sätta ihop ord. Bullen njöt av en tupplur i fåtöljen, och tiggde glass eller ostbitar.
Mamma! Hur går det? Förlåt, men vi var tvungna att lämna dem hos dig. Kan du ens klara Vilgot och hunden när du är sjuk? undrade Olle oroligt när han ringde en kväll.
Det går utmärkt! Säg inte så där. Jag är farmor, trots allt! Ni får stanna så länge ni behöver. Stötta Frida, hon har det tungt nu. Åldern kommer till oss alla, men vi klarar mer än vi tror, svarade Gunilla med nyfunnen styrka.
När Olle och Frida närmade sig huset, hade de föreställt sig farmor Gunilla sittande hjälplös. Hur hade det ens gått med både barnbarnet och hunden?
Olle, är det där inte din mamma?! Där, hon springer! viskade Frida förvånat.
Jo, det är hon! sa Olle häpet.
Genom gården sprang Gunilla, klumpigt jagandes en boll. Hon hade inte sprungit på decennier! Bakom henne skuttade Vilgot och Bullen i full fart.
När avskedet kom klamrade sig Vilgot fast i farmor och började gråta.
Men Vilgot! Jag hälsar på igen om två veckor! Då går vi på kafé och åker karusell. Du väntar väl på mig? Gunilla lyfte upp honom, med armar som nyss knappt orkade hålla en tekopp.
Men mamma, du orkar ju inte honom, protesterade Olle.
Äsch! Vi ses snart, Vilgot! Och hejdå Bullen farmor kommer tillbaka snart! ropade Gunilla och skrattade.
Gunilla är min granne och har själv berättat allt detta för mig. Hon kunde knappt gå förut men något hände. Nu rör hon sig som aldrig förr. Hela gården pratar om det!
Det var Vilgot och Bullen som botade mig. Besvären finns kvar men vad gör det! Man får aldrig bara lägga sig ner, annars stelnar man helt. Tyck inte synd om dig själv, det blir bara värre.
Det är inte alltid läkare och mediciner som gör under. Men kärlek kan. Jag tänkte “hur klarar sig barnet och hunden om jag ger upp?” Och så reste jag mig och började gå med kraft! För att jag är behövd.
Jag har något att leva för! Hur ont och tungt livet än känns, så res er! Gå! För de små händerna till barnbarnen som lägger sig i era. Det finns inget bättre.
För era barn, makar och för era husdjur, som också behöver er.
Be Gud om kraft, ta mod till er människan klarar mer än man tror. Kroppen har oanade resurser när det gäller!
Lev varje dag, gläds åt livet! Det råder Gunilla Andersson oss alla.
