“Hur kan man sjunka så djupt? Flicka lilla, skäms du inte? Du har ju hela armar och ben, varför arbetar du inte?” sa de till den tiggande kvinnan med sitt barn.
Tora Karlsson gick långsamt bland hyllorna i den stora livsmedelsbutiken, blickade nyfiket på raderna med färgglada förpackningar. Hit kom hon varje dag, likt någon som gick till sin arbetsplats. Hon behövde inte särskilt mycket mat någon stor familj hade hon inte. Därför flydde den äldre kvinnan varje kväll från sin ensamhet in i butikens ljusfyllda salar.
Under den varma årstiden var det lättare för henne. Då räddades hon av stunderna på bänken med grannfruarna. Men vintern tillät inget val, och därför lärde Tora sig att tycka om sina turer till den nya matbutiken.
Det var alltid folk där, det doftade ljuvligt av kaffe och dämpad musik spelades i bakgrunden. Alla dessa varor i prunkande förpackningar påminde om leksaker och skänkte Tora ett leende.
Hon plockade upp en burk jordgubbsyoghurt, kisade för att läsa innehållsförteckningen och ställde tillbaka den. Sådan lyx hade hon inte råd med, men titta kostade inget.
Bland överflödet av varor på hyllorna sjönk hon in i minnen från förr. Hon såg framför sig de ändlösa köerna vid diskarna, där butiksbiträdena slogs om de eftertraktade varorna. Hur väl hon mindes de grå pappkassarna som paketen sveptes in i.
Hon log vid minnet av hur hon uppfostrat sin dotter. För att glädja henne var Tora beredd att stå timmar i kö. Tankarna på dottern fick hennes hjärta att bulta hårdare. Hon stannade till vid frysen med fisk, lutade sig tungt mot glaset.
Minnet av hennes Ella, med sitt lockiga röda hår, de stora grå ögonen och sina glada skrattgropar, kom tillbaka. “Hon var så vacker,” tänkte Tora med saknad.
Under den butiksanställdas strikta blick gick Tora mot brödavdelningen.
Ella var Toras enda glädje. Flickan hade alltid varit klok. När Ella förstod att arbete inte skulle ge henne lycka, bestämde hon sig för att bli surrogatmamma. Som Tora försökte säga det valet ledde inte till något gott.
Vem lyssnar på sin mor som tjugoåring? Hade bara fadern levat hade allt nog varit annorlunda. Men hur kunde de människorna dra in en så ung flicka i det där?
Ella skrattade bara, strök över magen och sa: “Det är ändå bara pengar.” Sedan kom den svåra födseln, där de inte lyckades rädda henne. Tre dagar efter flickebarnets födelse dog Ella.
Barnet gavs genast till beställarna. Självklart fick Tora inte en enda krona avtalet var med dottern, inte henne.
Tora Karlsson begravde sin dotter och blev ensam kvar. Hon hade inga släktingar och sjönk in i en tomhet som ändå kändes lättare än verkligheten.
Nu gick hon genom brödavdelningen, samlade de små mynten i fickan och köpte ett enkelt bröd. Så demonstrerade hon att hon inte drev runt för nöjes skull. Hon räckte över rätt belopp till kassörskan och gömde övrigt mynt i näven.
På andra dagen efter butikens öppnande hade hon lagt märke till tiggerskan med barnet. Det var snart en månad sedan. Vad var det hos denna unga kvinna som fångade hennes blick? Kanske hennes ungdom, kanske det bedövade sättet hon satt på eller kanske sättet hon höll sitt barn på, försiktigt och stadigt.
“Hur kan man sjunka så lågt?” tänkte den gamla kvinnan när hon gick fram. Hon lade några mynt i den lilla burken och vände sig till tiggerskan: “Flicka lilla, skäms du inte? Du är ung och frisk, varför tigger du? Du kan ju ändå arbeta.”
Några förbipasserande rusade förbi, hindrade av Toras kropp i vägen.
Tack för slanten, men gå din väg. Jag måste samla ihop tillräckligt, annars blir det illa, svarade kvinnan lågmält.
Den gamla kvinnan nickade sorgset och skyndade bort. Hon ville inte vara påstridig, det fanns redan för många som dömde. Ingen annan brydde sig ändå, varken polis eller socialtjänst.
Hela vägen hem hade Tora kvinnan och barnet i tankarna. Deras gråa ögon, den unga rösten, lät så märkligt välbekant. Hon försökte minnas var hon hört de tonfallen förut.
Väl hemma stängde hon ytterdörren, drog av sig de fodrade skorna, tände lampan och gick till köket med sitt köp. Femton minuter senare drack hon hett, sött te ur sin favoritkopp, åt en skiva kavring med korv.
“Tänk vad hungrig hon måste vara, där ute i kylan,” tänkte Tora.
Hon såg ut genom fönstret och ryckte till av oro. Två män, ovårdade och hårda, tryckte bryskt in den unga kvinnan i en bil.
Tora ringde nästan polisen men hejdade sig tänk om hon gjorde saken värre?
Hon tittade ut ännu en gång. Platsen utanför butiken var tom. Hon bestämde sig för att vänta till morgonen.
Natten blev orolig. Mot gryningen drömde hon om Ella, som stod vid butiksdörren med ett barn på armen. Barnet var blått av köld, och Tora försökte värma henne, men Ella reagerade inte.
Jag fryser inte, mamma, sade hon.
Tora tog barnet från henne, vek undan filten och såg att det var en stor docka med ett björnberlock runt halsen.
“Med bekant berlock,” mumlade Tora.
Hon vaknade till och såg på klockan.
“Varför sov jag så länge?” undrade hon.
Det var redan nio. Hon sprang till fönstret.
Där satt kvinnan och barnet på sin plats. Utanför butiksdörren rådde lugn.
“Tack gode Gud,” viskade Tora och gjorde korstecknet.
Det var nyårsafton, och kölden bet. Flickan hade stått där över en timme och riskerade att frysa ihjäl innan kvällen.
Tora tog fram brödbiten, bredde några enkla smörgåsar med korv, fyllde termosen med söt te och klädde sig snabbt.
När hon närmade sig kvinnan såg hon spåren av ett blåmärke, dolt bakom en sjal.
Oroa dig inte, lilla vän, sa Tora och räckte fram maten. Jag vill bara att du inte svälter.
Kvinnan log endast med ögonen och tog emot smörgåsarna. Hon satte sig på en bänk och åt snabbt, slugade ned bitarna nästan utan att tugga, hostade och kastade ängsliga blickar mot barnet som skrek i hennes famn. Hon drack snabbt tet och kom tillbaka till den gamla kvinnan.
Tack, nu klarar vi oss till klockan sju, då blir vi hämtade, sa hon.
Resten av dagen gick Tora fram och tillbaka till fönstret och granskade termometern. Kylan blev allt bistrare.
Vid fem fyllde hon en burk med soppa och gick till butiken igen.
På vägen förbi den unga kvinnan ställde hon diskret ifrån sig maten och stoppade ett par mynt i hennes ficka, blinkade och skyndade sig in i värmen.
Hon handlade korv och saltgurka till nyårs-salladen. Någon festrätt var det inte, men svälta skulle hon inte behöva. När hon klev ut igen var kvinnan och barnet borta. Burken var också borta. “De äter väl någonstans,” tänkte Tora, nöjd, och gick hem.
Nu skulle hon lägga upp på fat, ställa in karpen i ugnen. Vem visste kanske skulle någon av de gamla grannfruarna komma förbi.
Strax före tio närmade sig oron igen. Tora tittade ut. Bänken utanför butiken lyste i lampans sken. Där satt tiggerskan, axlarna skakade, hon grät.
Tora gick i panik genom lägenheten. Om två timmar började firandet och någon frös utanför! Hon slängde på en sjal, hastade ut i tofflor och satte sig bredvid kvinnan.
Jag har ingenstans att ta vägen längre, snyftade kvinnan.
Hopp slog gnistor i de unga ögonen.
Ta hand om honom, snälla, sa hon och räckte Tora det lilla barnet, innan hon långsamt gick iväg mot vägen.
Det blev svart i Toras huvud. Tillsikten var uppenbar. Så lämnar man inte ett lyckligt liv. Hon reste sig, sprang efter och grep tag i kvinnans arm.
Vad har du för dig, flicka lilla? Följ med mig hem! utbrast Tora och drog henne mot sitt hus.
Väl inne bredde Tora ut barnet på en filt vid elementet.
Vad heter du? frågade hon, men hann se ett björnhalsband bland flickans kläder.
Kvinnan såg hennes blick och förklarade:
Oroa dig inte, det är det enda jag har kvar från mamma.
Tora stelnade. Den där berlocken kände hon igen det var den hon gett sin egen Ella till sextonårsdagen, omgjord till halsband.
Kvinnan avklädde sig försiktigt och frågade:
Får jag duscha?
Tora nickade och drack en klunk valeriana-te.
“Så hon är Ellas dotter, men det kan inte vara sant!” tänkte Tora.
Sen la hon den lilla pojken att sova i fåtöljen och bjöd den unga kvinnan till dukat bord.
Alva! ropade Tora i förbifarten.
Hur visste du? undrade kvinnan.
Tora ryckte på axlarna: Det bara kändes så. Ät nu.
Svetten bröt ut på Tora hon förstod, flickan var hennes barnbarn. Just detta namn hade beställarna valt för Ellas barn.
Den unga kvinnan log tacksamt, såg fascinerat på maten och började äta.
Tora sökte igenkännande drag i hennes ansikte.
Berätta nu, Alva, vad har hänt dig? frågade hon.
Alva började berätta, snabbt och snubblande, nästan som att lätta sitt hjärta.
Hon hade fram till femårsåldern bott med sin mamma och pappa, lycklig med egen liten ponny. Vid detta minne slöt flickan ögonen.
Men sedan började föräldrarna bråka och skildes. Hon blev kvar hos modern, som en dag lämnade henne på barnhem och skrev papper på platsen.
Varför, förstod aldrig Alva. Från den varma sagan kastades hon kallt ut i verkligheten. Tolv år bodde hon på hemmet, sedan släpptes hon ut.
Hon fick en lägenhet för föräldralösa, men lurades till en rivningsbarack. Där lärde hon känna Vasse, rörmokaren.
När han fått veta om graviditeten försvann han bara. Baracken tömdes, och hon fick stanna kvar till barnet föddes.
Men någon annan hade redan tagit hennes lägenhet.
Hon visste inte hur man krävde sin rätt, särskilt ensam med barn.
Därför drev hon runt vid stationer, tiggde vid tunnelbanan. Där upptäcktes hon av Igor, som styrde över tigarna.
“Snygg tiggerska med barn borde dra in mycket,” tänkte han och erbjöd tak över huvudet mot all almosa.
Så bodde de i ett källarrum med andra tiggare sjuka, krymplingar och teaterproffs. De sistnämnda målade fejkade blåmärken och bar låtsasklumpar och lösmagar de skickligaste tjänade Igor gott med pengar. Alva, som inte var van att spela teater, drog inte in mycket.
Varje morgon kördes tiggarna ut till sina platser. På kvällen samlades dagsinkomsten in. Senaste tiden hade trycket på Alva ökat hennes barn störde andras vila, och pengarna räckte inte.
Denna dag hämtades hon inte alls, utan lämnades åt sitt öde.
Jag vet verkligen inte vad vi hade gjort utan dig, sa hon och gäspade.
Vi försvinner på morgonen, bara jag får sova lite.
Alva lutade sig bak och somnade på stört.
Tora väckte henne senare, bäddade ner henne i sängen och la pojken bredvid.
Kvinnan satte sig själv vid nyårsbordet och log medan statsministerns tal strömmade ur radion. Självklart skulle hon inte släppa sin dotterdotter och barnbarn ifrån sig inte imorgon, inte senare. De skulle bo hos henne, så var det rätt. När tiden väl var inne skulle hon berätta sanningen för dem. Hjälpa flickan hitta fotfästet, hjälpa henne att fostra sin son. Nu fick de vila, vänja sig vid ett bättre liv. Det var på tiden.
När tolvslaget slog höjde Tora sitt lilla glas och tog en klunk söt likör.
Hon gick till fönstret och såg ut över den snötäckta gatan, där lyktorna glittrade i mörkret. Medan flingorna föll viskade hon: “Tack Gud, för detta oväntade lycka. Adjö ensamhet nu har jag en familj igen.”
