Har ni sett damen i rummet, grabbar? Hon ser redan så här gammal ut
Ja, helt silverhårig. Hon har säkert barnbarn, men ändå ett litet barn vill ju ha sin mamma i den åldern.
Min mamma är definitivt yngre än hon. Undrar hur gammal hennes man är då?
Hon är tyst och dyster, pratar inte med någon.
Det är väl därför hon är så ensam. Vi kallar henne alla för dotterns mamma. Jag vet inte ens vad jag ska säga till henne. De säger att hon heter Antonia.
Kanske är det bättre att använda både för- och efternamn i förlossningsavdelningens korridor började en livlig diskussion när en av de blivande mödrarna kort lämnade rummet.
—
Antonia hade haft ett tufft liv. När Tonny var fyra år drabbades hela hennes familj av tyfus. Mamma, pappa, ettårsbror och farfar klarade inte av sjukdomen. Sedan dess tog mormor Märta hand om Tonny en sträng och bestämd kvinna som aldrig lärde hennes lilla flicka om kärlek.
När Tonny och Viktor var tretton år gamla, i fjortonhundraett, bodde de i två olika byar i Västergötland. De sökte arbete i en fabrik i Borås, där det alltid saknades händer.
Just där, vid verkstaden, bodde de också, och där möttes de. Redan som unga arbetade de flitigt, i samma takt som de vuxna.
När Viktor var femton kastade han sig in i frontlinjen. Tonny, en livlig tjej med eldigt rött hår, ville följa med, men de nekade honom. “Vi behöver dig här hemma, du är mer nytta i fabriken”, sa chefen.
Vid arton år skrev Tonny och Viktor gåvor på varandra ingen bröllopsfest, bara en stillsam vigsel. De krigsslutet årtionden hade gjort festligheter till sista prioritet.
Tonny, till mormors stora missnöje, flyttade in till Viktor. Deras byar låg trettio kilometer från varandra.
Ett år senare föddes deras son, de döpte honom till Viggo. De unga föräldrarna var lyckliga, idyllen rådde. Så många svåra år hade de fått gå igenom att lyckan nästan kändes som en belöning.
Men den lyckan var kortvarig.
När Viggo fyllt sex år levde Tonny och Viktor fortfarande som två svävande själar, och byborna avundades dem. Viktor jobbade som spisbrännare, och hans eldstader var kända i hela länet.
Viktor fick i uppdrag att installera en kamin i en granneby på andra sidan av Göta älv. Han tog med sig Viggo, eftersom Tonny var på arbetet. Det var en bister vinter, och de gick över den frusna isen.
Viktor bar en tung verktygslåda han använde enbart sina egna verktyg, och accepterade aldrig någon annans.
Viggo springde glatt omkring och lyssnade knappt på pappan som bad honom hålla sig nära. När de hade bara tjugo meter kvar till land, gled han i en snödriva. Viktor kastade sig efter sonen, men
Antonia hade redan i tjugofemårsåldern gått grå i håret när hon förlorade både make och son. Att bo i ett hus där varje hörn påminde om dem var för mycket för Tonny, så hon återvände till sin födelsoby, till mormor Märta.
Tonny drog sig helt tillbaka, livet kändes meningslöst. Tanken på att bilda en ny familj slog hon av på ett snällt sätt.
Nyligen fyllde Antonia fyrtiotre år. Trots sin ålder och utan make bestämde sig Tonny för att ta ett stort steg.
Hon förstod väl vilka svårigheter som väntade, men ensamheten skrämde henne ännu mer än framtida bekymmer.
Deras by var avlägsen, och resan dit var ingen enkel sak. Med en bister vinter i backspegeln och rädsla för att hjälpen skulle komma för sent, anlände hon tidigt till sjukhuset. Hon oroade sig mycket för barnets hälsa åren hade hunnit gå.
Sedan tidigt på morgonen gick Tonny som en skugga längs sjukhusets korridorer: exakt arton år sedan hade hon förlorat både make och son. Varken tiden eller smärtan hade lindrat henne.
Tonny blev mamma till en frisk liten pojke och döpte honom till David. Hon mindes alltid hur Viggo drömde om en bror.
Köp mig en lillebror, bad han. Pappa har gjort så många leksaker! Jag vill leka med min lillebror.
Vad ska du kalla honom? frågade pappan.
David!
Då blir han David! glittrade Viktor när han och Tonny såg på varandra.
Just då var Tonny full av hopp, och Viktor visste exakt vad som pågick. De bestämde sig för att hålla Viggos dröm hemlig ett tag. När mannen och sonen gått bort hade Tonny förlorat både barn och kärlek.
Och så föddes David, precis som Viggo hade önskat.
Mormor Märta mottog Tonny med barnet i en grym suck.
Så du gråter igen, lilla lycka? tröstade Tonny medan hon gosade med sonen.
Usch, så pinsamt, lilla lycka, muttrade Märta med en gnällig röst. Hela byn pratar om din skam.
Jag har inte satt min näsa ute på en vecka. Alla börjar fråga, vad ska jag säga? Att mitt gummiga barn har blivit galen?
I byn rörde sig skvallret snabbt. Inget rörde folket mer än den ogifta Tonny, fyrtiotre år, och hennes nyfödda son.
Mormor Märta tjatade på Tonny utan nåd. Men efter ett år, där den pigga gamla damen hastigt föll sjuk, försvann hon.
Tonny sörjde, men ändå hade Märta ändå uppfostrat henne
David växte upp till en stilig ung man. Lång, mörkögd brunett, han liknade inte sin mamma en gammal dag.
När Tonny nådde sjuttio år blev hon farmor. David, när han fick veta att hans syster var född, körde med sin mamma till sjukhuset. Hans fru, Sofia, låg på första våningen.
Sofia, Sofia! ropade den glada fadern. Visa mig min dotter!
Sofia kom fram till fönstret med barnet i famnen. Tonny log lyckligt och torkade tårarna.
Åh, mamma, hon är röd som du! sa David och pekade på den lilla. För Tonny var det en glädjens stund att se sin egen son så lycklig. Så härligt att se honom växa, utan rädsla för livet
Följ gärna sidan, ge en tumme upp och skriv en kommentar! Era tankar och gillamarkeringar inspirerar oss att skriva mer!
