Jag kan inte längre bo med en pensionär.
Han säger det utan att titta på mig, utan att titta på tallriken med köttbiffar. Just när jag lägger den andra på bordet – han äter alltid två, varje lördag i trettiotvå år i rad – tittar han på maten.
– Viktor, vad menar du?
– Om oss, Alfhild. Eller snarare om att vi inte längre finns.
Jag sätter mig mittemot honom. Jag lägger händerna på bordet, handflatorna nedåt, så att han inte märker något. Redovisningsmannen i mig vaknar tidigare än hustrun. Redovisningsmannen reagerar först på ordet ”nej”.
– Går du?
– Jag går. Jag har hittat en annan. Hon är tjugonio. Och hon, vet du, går inte runt i lägenheten i morgonrock med de långa fickorna.
Morgonrocken i mitt eget skåp är verkligen gammal. Blå med knappar på bröstet, köpte jag den när vår dotter började skolan. Bekväm. Viktor brukade kalla den ”min soffrock”. Han skrattade.
Nu skrattar han inte.
– Vad heter hon?
– Kristina.
Jag nickar, som om det förklarar något.
På bordet svalnar köttbiffarna. Jag stirrar på dem och tänker på en märklig sak: jag har format dem i tre timmar. Jag har knådat köttfärsen själv, blötlagt brödet i mjölk, precis som mamma lärde mig. Tre timmar av min lördag. Och nu ska han resa sig och gå till Kristina, som förmodligen beställer sushi.
– När?
– Vad menar du med när?
– När du går.
– Idag. Jag har redan packat väskan.
Där inne i mig klickar något. Det klickar, som en strömbrytare, inte brister. Väskan är packad. Jag står i köket, lagar ärtsoppa för veckan, som en fånig kvinna.
– Så gå då, säger jag.
Han rycker på ögonbrynen, som om han inte tror mig.
– Och inget mer? Inget ord?
– Vad vill du höra, Viktor? Att jag i trettiotvå år har tvättat dina skjortor förgäves? Det vet jag redan utan dig.
Han reser sig och går ner i korridoren. Jag hör hur han kämpar med låset på resväskan – den samma som vi körde med till Visby år tvåtusenåtta, när vi fick bonusen på lägenheten. Jag la då in mammas arv: två miljoner sjuhundratusen kronor. Jag minns varje siffra – jag är ju redovisningsekonom.
Lägenheten skrev vi i hans namn. ”Så blir det enklare, Alfhild, fixar vi om senare”. Vi fixade aldrig om.
Jag sitter i köket och stirrar på hans två köttbiffar. Sedan reser jag mig, tar en stor svart soppåse – den på hundratjugo liter som jag köper i ICA – och går till sovrummet.
– Vad gör du? frågar han när han ser mig med påsen.
– Jag hjälper dig packa. En väska räcker inte.
Och jag börjar fylla på. Skjorterna – i påsen. Träningsbyxorna han har på söndagar i soffan – i påsen. Tofflor, tandborste, rakapparat, laddare till hans mobil – allt i påsen. Snabbt, lugnt, som en inventering.
– Alfhild, du har blivit galen.
– Nej, Viktor. Jag har egentligen gått in i förnuftet. För första gången på trettiotvå år.
Han tar min hand. Jag ser hans korta fingrar med gulnade naglar, och han släpper den utan förklaring.
– Jag kommer senare för resten.
– Kom, men ring i förväg så jag kan öppna dörren.
Jag tror fortfarande att jag ska öppna.
Fyrtio dagar senare kommer han, inte ensam.
Jag öppnar dörren och ser Kristina. Hon står på trappan i ett vitt, årstidsoberoende kappa, med en väska i en tunn kedja, och tittar på mig som man tittar på en gammal soffa som måste bort.
– Hej, säger hon artigt med en lätt minning.
– Hej.
Viktor smyger förbi mig in i hallen, som om han fortfarande är husets ägare.
– Alfhild, vi skyndar. Jag måste hämta vinterkläderna och papperen.
– Vilka papper?
– Jo, mina – pass, bilregistreringsbevis, personnummer. Och lägenhetspapperen.
Jag stannar i köksdörren.
– Lägenhetspapperen?
– Ja, lägenheten är ju på mig.
Kristina ler lite bakom honom, bara ena läppens kant. Jag kommer ofta att minnas den där leendet.
– Viktor, säger jag långsamt, är du seriös när du säger att du vill ha papperna till lägenheten där jag la in mammas arv?
– Alfhild, vilket arv? Det var för hundra år sedan.
– Åtttonde, rättar jag till. Inte hundra, åtttonde år sedan. Två miljoner sjuhundratusen kronor år tvåtusenåtta, om någon är nyfiken – det var priset för en tvårumslägenhet i vårt område. Hela. Du skrattade då att jag ”samlar en krona i taget”.
– Ung man, avbryter Kristina, vi har knappt tid.
Det där ”unga man” får mig att darra. Han är femtiosex, med mage som hänger, rött ansikte, påsar under ögonen – inte ung. Men för henne är han ung, för han betalar. Och betalar han med mina pengar – de sista tre åren har han inte fört in hälften av lönen på kontot, ”till bensin och lunch”.
Jag känner ett klick i tinningarna. Inte i hjärtat – i tinningarna. Som om någon knäpper med fingrarna inuti skallen.
– Viktor, var vänlig gå ut och ta med din flickvän. Du får papprena genom domstol.
– Vad menar du?!
– Genom domstol, Viktor. Jag ger dig allt via domstol: skjortor, strumpor, den del av lägenheten som du påstår dig äga. På en lista med stämpel och underskrift.
Kristina fnissar:
– Tror du verkligen att vi kan vinna något? Lägenheten är skriven på honom.
– Fröken, vänder jag mig till dig, och du rycker lite bakåt, säger jag, – gå till korridoren. Jag pratar med min man. Formellt är han fortfarande min.
Viktor drar henne i ärmen. Hon går ut på trappan. Han blir kvar.
– Alfhild, gör inte dumheter. Vi kan lösa det normalt.
– Vi kan. Men normalt betyder inte ”ge lägenheten och passet”. Normalt betyder ”räkna vad vi båda har lagt in och dela”. Räkna?
Han är tyst.
– Du vill inte räkna. Då räknar jag själv. Jag är bra på det, du vet.
Jag stänger dörren bakom honom, vrider låset två varv. Jag lutar mig mot dörren.
Lägenheten är tyst. Kylskåpet susar i köket som alltid. Doften av ärtsoppa, som jag inte har ätit sedan i lördags, fyller rummet.
Jag glider ner på golvet vid dörren och sitter i fem minuter. Jag gråter inte. Jag räknar i huvudet: två miljoner sjuhundratusen plus reparationen 2012 – fyra hundra, plus köket 2015 – tvåhundra tio, plus balkongen 2019…
Redovisningsmannen i mig arbetar. Hustrun är tyst.
Sen reser jag mig, tar telefonen och ringer en låssmed. Han kommer en timme senare och byter låscylindern. Två tusen trehundra kronor. Jag skriver noteringen i min anteckningsbok – en vana.
På kvällen ringer min dotter.
– Mamma, pappa säger att du inte släpper in honom.
– Jag släpper inte in.
– Mamma, hur kan du, han…
– Alva, jag har en begäran till dig. Bli inte inblandad, snälla. Jag klarar det själv.
Hon tystar, sedan säger hon:
– Okej, mamma.
Det där ”okej” värmer mig första veckan.
Två veckor senare får jag en domstolsinkallelse: ”Stämning om bodelning”. Viktor kräver halva lägenheten, halva sommarstugan (som vi egentligen inte har – han la in den för att låta som om det finns), och dessutom ”ersättning för sveda” för att jag bytte låset.
Jag läser den och skrattar, ärligt talat. För första gången på en månad.
Jag går till en jurist. Inte någon bekant, utan en främling som annonserat. En ung kvinna, fyrtio år gammal, i en grå kavaj. Hon heter Irina Svensson.
Jag lägger ut en hög med papper framför henne. Den samma stapeln som jag samlat i arton år. Redovisningsvanan att spara allt.
– Arvbevis från tvåtusen sju, säger jag och lägger blad för blad. – Bankutdrag på två miljoner sjuhundratusen på mitt konto. – Köpekontrakt för lägenheten – samma summa, månad för månad. – Fakturor på reparationerna, allt från tvåtusen tolv. – Kvitton för köket. – Avtal med hantverkare för balkongen. – Räkningar för el och vatten – som jag själv betalat de sista sex åren med min lön på femtioåtta tusen kronor, medan han ”investerade i förhållandet”.
Irina bläddrar tyst, sedan ser hon upp.
– Alfhild, varför har du sparat allt detta?
– Jag är redovisningskonsult, svarar jag. – Jag sparar allt.
Hon ler – ett riktigt leende, som om hon ser en person som kommit med tomma händer för första gången.
– Du har en stark position. Jag tror vi kan få tillbaka hela, inte bara hälften.
Jag nickar och säger sedan:
– Irina, en sista sak. Jag är borgenär på hans billån. Sedan tvåtusen tjugotvå, Toyota, tre år, elva månader kvar. Kan jag bli av med det?
Hon funderar.
– Du kan inte ensidigt släppa borgen. Men du kan skriva till banken om förändrade omständigheter – skilsmässa. Banken kräver då en ny borgenär eller förtida återbetalning. Om han inte kan det…
– De tar bilen?
– De tar den.
Jag ser ut genom fönstret. Snön faller, smälter snabbt på fönsterkarmen. Jag tänker på Kristina i den vita kappan, på hur hon säkert gillar att köra Toyota. På hur Viktor körde mig två gånger – till vårdcentralen och till min mors begravning.
– Låt oss skriva, säger jag.
Irina skriver.
På kvällen kommer jag hem, brygger te i en liten kopp med blåa violer – den han alltid kritiserat – och dricker vid fönstret.
Lägenheten är tyst. Min morgonrock hänger på en krok. Ingen kallar den ”soffrock”.
Jag inser att det inte är så farligt att vara ensam. Det som var farligt var trettiotvå år i rad att laga två köttbiffar och bara få en sked uppmärksamhet.
Telefonen ringer. Okänt nummer.
– Vad har du gjort, gammal? ropar Kristina i luren.
Jag drar bort telefonen, försiktigt som en redovisningskonsult som lägger bort felaktiga siffror.
– Fröken, jag har en förfrågan, säger jag lugnt. Ring mig bara via min advokat. Irina Svensson, jag kan diktera numret.
Jag lägger på.
Ett skott låter. Det första.
Rättegången är i februari.
Viktor kommer i sin enda kostym – mörkblå, samma som han bar på vår systermössa för fyra år sedan. Kostymen sitter tajt, kavajen hänger på magen.
Kristina är inte där. Jag får senare veta att de grälade dagen innan.
Jag går in i en vanlig kjol och vit skjorta. Utan morgonrock, naturligtvis. Viktor ser på mig och blir förvirrad. Han hade förväntat sig den ”pensionärskona”. Men framför honom sitter en kvinna som i trettiotvå år har skött någon annans bokföring och nu hanterar sin egen för första gången.
Irina talar i tjugo minuter, lugnt, med dokumenten i handen. Arvbevis – ett. Bankutdrag – två. Fakturor – en tjugotvå tusen sida dokument. Räkningar – en pärm till.
Jag tittar på Viktor. Han blir röd, blir blek. En gång försöker han ta fram valeriankraft ur fickan – men hittar den inte, för jag brukar lägga den där.
Domaren lyssnar, ser på honom över glasögonen.
– Svarande, har du något att invända mot sakfrågan?
– Jo… det är gemensamt förvärvat…
– Med vilka medel köptes lägenheten?
– Med gemensamma.
– I handlingarna finns arvbeviset och bankutdraget. Två miljoner sjuhundratusen på min konto år tvåtusen sju. Lägenheten köptes år tvåtusenåtta för två miljoner sjuhundratusen. Har du bevis på ditt deltagande?
– Inga bevis?
– Inga.
Vi vinner domen. Fullständigt. Lägenheten blir min. Plus ersättning för reparationer jag betalat med mitt kort – sexhundratusen kronor som han skulle ha betalat inom ett halvår.
Viktor lämnar rummet först. Jag sitter kvar och skriver under pappren.
När jag går ut i korridoren står han vid fönstret och tittar på innergården. Skuldrorna sjunker. Kostymen hänger som en påse.
– Alfhild, säger han utan att vända sig, – du kan ju inte göra så här.
– Hur menar du?
– Allt är i varje krona. Jag är inte din främling. Vi har ett barn tillsammans.
Jag går närmare, ställer mig bredvid honom. Och då, jag svär, säger jag det som jag aldrig tidigare vågat säga.
– Viktor, jag har varit din ”pensionär” i trettiotvå år. Jag blev främling på en lördag. Kommer du ihåg att du sa att du inte kan bo med en pensionär? Jag är ingen pensionär, jag är femtiofyra, har sex år kvar till pension. Men även om jag vore det, förlåt mig aldrig för de orden. Inte en krona. Och ditt billån, jag har skrivit till banken om skilsmässa. Borgen är borttagen. Du får snart ett samtal om förtida återbetalning eller ny borgenär.Jag släcker lampan, hänger min gröna morgonrock på galgen och går ut i den kalla höstluften, fri från alla löften.
