— Att vid fyrtiotvå års ålder gifta sig med en välbeställd man är onekligen att hoppa på sista tåget, Eva.
Min svåger, mannens storebror, förkunnade detta muntert för hela bordet medan han öste upp en rejäl portion potatissallad på tallriken.
— Så du får nog passa upp på Erik, du. Han är en stilig karl, vet du. Det är lätt hänt att han byter ut dig mot en yngre.
Hans ansikte strålade av samma självgodhet som en skolgårdsmobbare som nyss vunnit en kamp om gungan.
Vid bordet blev det en kort tystnad.
Sedan skrattade hans fru Kerstin och brödernas syster Nina till på ett sätt som lät mekaniskt, som om de inte hade något val.
Min nyblivne man Erik log urskuldande. Som för att säga: »Vad ska man göra, han är sådan.«
Jag lade försiktigt ner gaffeln på tallrikskanten.
Det var vår första stora familjemiddag efter bröllopet, och makthalansen framstod glasklar.
— Vid fyrtiotvå har jag i alla fall gift mig av kärlek, sa jag med stadig röst. — Ni däremot, Per, måste vid femtio fortfarande hävda er på kvinnors bekostnad. Se upp så att Kerstin inte en dag inser hur tyst och skönt det är utan era skämt.
Leendet försvann från familjens store skämtare som om det blåsts bort av en vindil.
Han blev röd i ansiktet och stirrade förorättat på sin mor.
Min svärmor såg på mig som om jag just börjat stycka upp en rågris på duken.
Erik bytte hastigt samtalsämne, men luften i rummet blev tung av spänning.
I bilen på vägen hem suckade min man tungt:
— Eva, varför var du så hård? Per skämtar bara, så här pratar vi i familjen. Ta det inte så allvarligt.
— Erik, svarade jag utan att höja rösten. — En familj där kvinnorna förväntas le när de blir hånade kallas inte för en sammansvetsad familj. Den kallas för drillad.
Jag gjorde en paus och såg honom rakt i ögonen.
— Jag har inte anmält mig till er cirkus med dresserade pudlar. Om din bror inte kan hålla käften, kommer han att få svar på tal varje gång. Inför alla. Och du måste bestämma dig för vems sida du står.
Erik mumlade något försonande och lovade att prata med sin bror.
Han pratade. Men som det visade sig en månad senare, vid grillfesten på landet, hade samtalet inskränkt sig till ett ynkligt: »Per, låt bli min fru, hon är känslig av sig.«
Problemet var, som det visade sig, inte mig det var fel på.
Per, som hindrats från att hacka på den nya svägerskan, tog ut det på de sina. Först gick han lös på systern Nina:
— Vadå, Nina, har du bytt stötdämpare på bilen själv igen? Ja, med din läggning är det väl skiftnyckeln du får sova med, eftersom du inte kunde behålla din man.
Sedan fick hans egen fru Kerstin för att hon marinerat köttet fel:
— Min fru är ju helt handikappad i köket. Hade det inte varit för mig hade vi levt på snabbmakaroner.
Kvinnorna drog på sig sina porslinsleenden igen.
Pers humor påminde om en gräsklippare som slitt sig — högljudd, trubbig och alltid på levande materia.
Jag hade redan tänkt säga ifrån, men Erik grep mig hårt i armen under bordet och viskade enträget:
— Snälla, gör inte en stor sak av det här.
Jag drog lugnt bort min arm.
— Jag gör ingen stor sak. Jag lämnar bara stället där oförskämdheter kallas för humor.
Jag tog handväskan och gick mot grinden.
Min sorti såg inte ut som en flykt, utan snarare ett lugnt steg åt sidan — jag lämnade dem helt enkelt att koka i sin egen buljong.
På kvällen hemma blev det ett kort samtal.
— Jag åker inte på någon mer familjeträff förrän du själv täpper till den där oförskämdhetskranen från din bror, sa jag kärvt. — Försök inte övertala mig. Mitt »nej« är bergfast.
Dagen därpå ringde Eriks syster Nina.
— Eva, tack, sa hon med darrande röst. — Vi har tålt hans spydigheter i åratal, för mammas skull, för att undvika bråk. Men igår, när du gick, bråkade Kerstin med honom på allvar för första gången i bilen hem.
Det visade sig att missnöjet hade grott länge. Det som saknats var bara den rätta gnistan.
Jag hade inte tänkt vara någon riddare på vit häst, men jag tänkte inte heller betala för andras bekvämlighet med mina nerver.
Erik förstod att jag inte bluffade. Hotet svävade inte över familjeträffarna, utan över vårt äktenskap. En man som inte kan försvara sin fru i sin egen släkts flock upphör att vara en trygghet.
Inför svärmors födelsedag kom han fram till mig, såg mig rakt i ögonen och medgav:
— Jag fattar att jag bara gjorde allt värre. Det är inte du som är känslig — Per är ohygglig, och jag bad dig stå ut för att göra det bekvämare för mig själv. På kalaset stoppar jag honom själv. Vid första pik.
— Bra, nickade jag. — En chans. Men kom ihåg: att ta illa upp av sanningen är en skatt på dålig uppfostran. Tiger du igen åker jag ensam hem. Då diskuterar vi inte längre Per, utan vårt äktenskap.
Festen började stillsamt. Per höll sig hyfsad fram till varmrätten, men sen tog hans natur över.
När han såg att syster Nina tackade nej till en andra bit tårta gapskrattade han:
— Precis, Nina, du ska inte trycka i dig! Rumpan är redan som en soffa, ingen vettig karl nappar på en sådan självständig pråm!
Då satte Erik, utan att se åt mitt håll, bestämt ner sitt vinglas.
— Håll käften, Per. Det är inte roligt. Sluta förnedra vår syster.
Vid bordet blev det så tyst att man kunde ha hört en knappnål falla.
Per stirrade storögt, som om han fått en blöt disktrasa i ansiktet.
— Vad sysslar du med, bror? fräste han. — Har den där nya haggan satt dig i bur helt och hållet? Hon kommer hit som en drottning och hetsar alla mot mig! Kerstin, Nina, säg nu ifrån! Vi har ju alltid skämtat så här!
Han vände sig mot kvinnorna för att få sin vanliga uppbackning. Men katastrofen var ett faktum: den vanliga stödgruppen hade kollapsat.
— Det har aldrig varit ett skämt, Per, sa systern tyst men bestämt. — Det har alltid bara varit elakt.
Hans fru Kerstin sänkte blicken och tillade:
— Jag skrattade för att du inte skulle skälla hemma om att vi var korkade och inte förstod humor.
Befriad från sin svit flög Per i vredesmod. Han vände sina blodsprängda ögon mot mig, redo att spy ur sig all galla:
— Vem fan tror du att du är?! En gammal frånskild kärring som tränger sig in i en annan familj och bestämmer regler!
Jag rörde inte en min.
Jag betraktade honom med samma uppriktiga, forskande intresse som man tittar på en sprucken ballong — igår stor och högljudd, idag bara en patetisk gummiflärp.
— Oförskämdhet, Per, är som billig rakvatten: den som använder det tror fullt och fast att han doftar underbart, medan omgivningen bara mår illa, sa jag med ett leende som bara nådde läpparna.
Jag lutade mig en aning framåt.
— I åratal har du valt dig till mål som inte svarade. Så fort kvinnorna slutade skratta visade det sig att du inte är någon skämtare. Bara en fegis.
Någon vid bordet, en av männen, harklade sig högt och tydligt. Detta skratt på hans bekostnad, mot familjens store skämtare, blev spiken i kistan.
Per flög upp och välte stolen.
— Erik! Säg åt din fru att be om ursäkt, annars ser ni mig aldrig mer! skrek han.
Erik såg på sin bror med en fullkomligt lugn, kall blick.
— Eva talade sanning. Den ende som borde be om ursäkt här är du. Till henne, till Kerstin och till Nina.
Svärmor, som hela livet varit apostel för frasen »ni är ju en familj, var klokare«, sa först som vanligt:
— Per, lägg av nu.
Men han fortsatte att frusta tungt och krävde ursäkter och stöd.
Då rättade modern plötsligt till servetten och sade:
— Gå och lugna ner dig. Du har förstört min födelsedag.
Kvällens huvudperson stod mitt i rummet. Han väntade på att någon skulle kasta sig fram och trösta honom, stoppa honom, säga att allt var ett missförstånd.
Men kvinnorna teg.
Kerstin sköt undan tallriken och sa tyst:
— Jag åker hem med taxi. Vänta inte på mig.
Per vände om och flög ut ur lägenheten, smällande igen dörren efter sig.
Ingen sprang efter honom. Spänningen i rummet löstes upp på en minut. Nina andades ut med lättnad, Erik hällde upp mineralvatten åt sin mor, och Kerstin log för första gången på hela kvällen — ett äkta, avslappnat leende.
Nästa familjemiddag hölls utan Per. Ingen ringde för att övertala honom att komma tillbaka, och Kerstin kom tillsammans med Nina. Utan den store skämtaren vid bordet kunde man äntligen samtala utan att vänta sig nästa förnedring.
Så fort kvinnorna slutade skratta visade det sig att familjens store clown bara var en vanlig drummel, som ingen ville ha tillbaka vid bordet.
