Anders tyckte mest om sommarens mete, men han gav sig ut ett par gånger på vintern också. Som han själv sa, “för att få sig en rejäl köldknäpp”. Fisk fick han sällan med sig hem, men nog blev det soppa åt familjen, och lite över till katterna i grannskapet.
Nu hade Anders sett att isen på Storsjön var tillräckligt tjock och började göra sig redo för nästa tur. På morgonen smög han ut fiskespöna, tog några smörgåsar ur kylen och gick ut på tå i farstun – hans fru Maja och barnen sov fortfarande som stockar.
Det var ingen annan på sjön heller. Tydligen föredrog även de mest hängivna sportfiskarna att sitta hemma med julskinka och sill framför att frysa i vinterkylan. Men Anders blev inte det minsta besviken.
“Desto mer fisk åt mig”, tänkte han och började lugnt rigga grejerna.
Ungefär samtidigt såg han något röra sig nere vid stranden. En stor, raggig hund hasade sig försiktigt ut på isen och stirrade rakt på Anders. Allt tydde på att vovven hade tillbringat många dagar i skogen: en ovårdad päls, insjunkna sidor och en försiktig blick.
Hunden närmade sig Anders försiktigt, viftade lite på svansen som för att visa att den inte var aggressiv. Anders hade förstått redan tidigare att hunden förmodligen varit tam – en vild en hade stuckit i väg långt innan den försökte bli kompis.
Hunden följde fisket med stor uppmärksamhet. Den blev särskilt glad när Anders drog upp en abborre ur hålet. Varje gång hoppade den upp och viftade på svansen som om den jublande över fiskelyckan.
Smörgåsarna delade de lika – tur att Maja hade packat extra gott. Mot slutet av måltiden blev hunden så modig att den nosade på termosen med kaffe. Den drycken uppskattade den inte.
Det blev besvärligt när Anders skulle packa ihop för att åka hem. Hunden visade inga tecken på att vilja gå sin väg, utan höll sig tätt intill bilen. Anders tvekade: att ta med sig en fullvuxen hund hem låg inte i planen.
När bilen rullade iväg trippade vovven efter längs vägrenen, trampande i snön.
Anders vände sig om en gång, stirrade sedan dystert på vägen, men efter ett par minuter kunde han inte låta bli att kasta en blick bakåt. Hunden, trots att den var mager, hängde med. Anders suckade och bromsade in.
Fiskaren möttes hemma av hela familjen: barnen och Maja hade just ätit frukost och kommit ut för att bygga en snögubbe.
“Nå, hur stor blev dagens fångst?” log Maja mot Anders. “Fisk blev det inte så mycket. Men en riktigt stor rackare fastnade på kroken”, skrattade Anders och öppnade bakdörren på bilen. Hunden stack försiktigt fram huvudet och började vifta på svansen…
Ett par veckor senare var alla tvivel om att behålla hunden borta. Vovven, som fick det ovanliga namnet Abborre, hade redan vant sig vid tomten och tillät till och med barnen att rida på den. Veterinären konstaterade att hunden var frisk, bara mager. Men det skulle snart bli bättre med husbondens mat – för hemma hos oss går ingen hungrig.
