— Rolf, ställ väskan försiktigt, där har jag min lyxiga ansiktskräm, om du krossar den får du aldrig råd att ersätta den! — svägerskans röst skar genom lugnet i hallen med samma självklarhet som en husmor som återvänder till sitt rike.
Jag lade ifrån mig skräddarsaxen. Att skära silke på snedden är en känslig historia som inte tål stress, och stress hade precis smällt igen ytterdörren och vällt in i hallen tillsammans med två stora resväskor.
I dörröppningen stod Ulrika. Trettionio år, ingen dag med vit anställning de senaste fem åren, och en evig roll som “missförstådd musa”. Bakom henne skruvade sig min man, flitigt undvikande min blick.
— Ebba, hon är ju min syster, — mumlade Rolf skuldmedvetet och tog över väskhandtaget. — Hon har en jobbig period. Behöver någonstans att bo.
— Jag bor hos er tills han kryper tillbaka och ber om ursäkt, — förkunnade Ulrika och sparkade av sig skorna mitt i gången. — Rolf, bär in grejorna i sovrummet med balkongen. Jag behöver frisk luft för min meditation.
Hon marscherade ut i köket utan att ens titta åt mitt håll. Jag betraktade lugnt denna absurditetens parad. Som sömmerska med tjugo års erfarenhet vet jag att om tyget är ruttet spelar det ingen roll hur noga du tråcklar – det spricker ändå i sömmen. Min mans släkt blandade ofta ihop min artighet med ryggradslöshet.
Det small i kylskåpsdörren.
— Ebba! — hördes det därifrån. — Varför har ni ingen havremjölk? Jag behöver den till min smoothie. Och den där hyllan tar jag bort, här ska mina detox-geler stå. Din falukorv har jag ställt ut på balkongen, den stör min aura.
Jag gick lugnt in i köket. Min rökta falukorv låg verkligen ensam på fönsterbrädan.
— Ulrika, — sa jag stilla och flyttade tillbaka korven på sin plats. — Din aura störs nog mest av sysslolöshet. Och hyllan kommer du inte att tömma, för där står mina varor, köpta för mina pengar. Havremjölk finns i butiken runt hörnet.
Svägerskan förde teatraliskt händerna till bröstet.
— Rolf! Hör du hur hon tar emot mig? Jag kommer till er med öppen själ, sargad av min makes svek, och så får jag höra om falukorv!
Rolf kilade besvärat in sig mellan oss:
— Ebba, men låt henne flytta grejorna lite. Hon har det ju jobbigt nu.
— Hon har jobbigt att bära väskor, Rolf. Men att bo hos oss kommer att vara väldigt enkelt för henne, — log jag mitt allra soligaste leende. — Om hon går med på reglerna i vårt lilla pensionat, förstås.
Ulrika fnös och visade med hela sin uppenbarelse att hon nedlät sig till att samtala med mig enbart av nåd.
På kvällen ringde svärmor. Astrid ringde alltid på högtalare för att hennes välsignande röst skulle låta desto mer betydelsefull. Hon älskade att vara generös och ädel, men helst på andras bekostnad.
— Ebba, lilla vän, — sjöng luren. — Visa nu lite kvinnlig visdom. Omgärda Ulrika med omsorg. Det är vår heliga familjeplikt. Flickan måste återhämta sig, servera henne frukost på sängen, låt henne sova ut. Jag skulle ta henne hit, men du vet, mitt blodtryck stiger av oljud, du förstår.
— Självklart, Astrid, — svarade jag fredligt. — Ta hand om dig. Ulrika har det bra hos oss.
Nästa morgon, en lördag, steg jag upp tidigt. Stekte pannkakor och bryggde riktigt kaffe. Doften spred sig genom lägenheten och snart kom Ulrika glidande in i köket insvept i min favoritfilt i ull.
— Åh, frukost! — hon sträckte sig efter tallriken. — Men varför pannkakor utan lingonsylt?
Jag ställde tyst en kopp svart kaffe framför henne och sköt fram ett papper fullskrivet med prydlig handstil.
— Vad är det här? — Ulrika tog motvilligt upp pappret med två fingertoppar och sina perfekta naglar.
— Det här, Ulrika, är en räkning.
Svägerskan blinkade oförstående med sina lösögonfransar.
— En modern kvinna ska respektera sina gränser och leva i flöde, inte räkna kronor! — drog hon igång sin vana refräng. — Jag lever på kosmisk energi, det materiella är låga vibrationer som blockerar chakrana!
— Dina chakran blockerades när du slutade på logistikfirman för fyra år sedan för att “hitta dig själv”, — kontrade jag lugnt och tog en klunk kaffe. — Och den kosmiska energin betalar tyvärr inte elräkningen. Förresten har vi individuell mätning på vatten och el.
— Din materialistiska, andefattiga sömmerska! Du kan bara tänka på dina tyger! — pep Ulrika och blev alldeles rödflammig i ansiktet.
Hon reste sig tvärt, frustrerat vidgande näsborrar som en tax som blivit nekad en leverpastejmacka.
Jag rörde inte en min.
In i köket tittade en sömndrucken Rolf.
— Ebba, vad gör du? En hyra? Hon är ju på besök!
— En gäst, Rolf, — vände jag mig mot min man, — är någon som kommer med en ask praliner, fikar, berömmer värdinnan och går hem till sig. Men någon som dyker upp med två resväskor med vinterkläder i mitten av maj, tar ett helt sovrum i beslag och kräver havremjölk – det är en inneboende.
Ulrika drog efter andan för en ny utbrott.
— Jag är släkt! Jag har rätt! Min bror bor ju här!
— Han bor här, Ulrika, — höll jag med lugnt. — Men det gör inte min lägenhet till ett familjehotell. Nu går vi igenom räkningen. Första punkten – hyra för rum. Andra punkten – mat från mina varor. Tredje punkten – vatten och el. Och fjärde punkten – städning. Om du inte vill betala för städhjälp har jag ett schema: idag är det du som skurar toaletten och spisen.
— Hur vågar du?! — flämtade svägerskan. — Rolf! Din fru kastar ut mig!
Rolf växlade blick från mitt lugna ansikte till sin systers röda, förvridna av ilska.
— Ulrika, — sa han med oväntad bestämdhet. — Ebba har rätt. Du har inte kommit till ett hotell. Vill du bo hos oss får du respektera värdinnan och husets regler.
Det var en kniv i ryggen som Ulrika inte hade väntat sig. Jag gav min man ett gillande leende och lade till slutargumentet:
— Och om du, Rolf, av medlidande bestämmer dig för att betala din systers vistelse ur egen ficka, drar vi av summan från vår budget för din nya bil. Enkel matematik.
Rolf, för vilken en ny bil varit en dröm i tre år, korsade resolut armarna och visade med hela sitt kroppsspråk att han inte tänkte sponsra sin systers nycker.
Utan stöd från sin bror, gratis logi och hembiträde i min gestalt, grep Ulrika panikslaget telefonen och ringde sin mor.
— Mamma! De mobbar mig! De tvingar mig skura toaletter! Jag kommer till dig!
Ur luren hördes ett hastigt kuttrande från Astrid:
— Men Ulrika lilla, jag har ju precis satt igång renovering i hallen! Det luktar färg, jag får allergi! Stanna hos Ebba nu, var snäll och duktig! — och samtalet bröts tvärt.
Ulrika stod mitt på köksgolvet och höll i sin döda telefon. Allt patos hade runnit ur henne och blottade en enkel, obehaglig sanning: en vuxen kvinna som vant sig vid att åka snålskjuts på andras bekostnad hade plötsligt upptäckt att skjutsen smorts in med såpa.
Fyrtio minuter senare rullade resväskorna ilsket ut genom ytterdörren. Och Ulrika hade som det visade sig på kvällen ändå hittat någonstans att bo. Hos en kompis. Utan havremjölk, lånad ullfilt eller gratis hemhjälp.
