— Försiktigt med väskan, Erik, min lyxiga kräm är i den – om du skadar den blir du skyldig mig i evighet! — svägerskans röst skar genom lugnet i vår hall med en självsäkerhet som om hon vore husfrun som återvänt till sitt rike.
Jag lade ifrån mig skräddarsaxen. Att klippa siden på snedden är en känslig process som inte tål stress, och stressen hade just slagit igen ytterdörren och vällt in i hallen tillsammans med två jätteväskor.
I dörröppningen stod Maja. Trettionio år, inte en dag formell anställning på de senaste fem åren och evigt fast i rollen som ”missförstådd musa”. Bakom henne trampade min man oroligt från den ena foten till den andra och försökte tålmodigt undvika min blick.
— Siv, hon är ju min syster, — mumlade Erik skuldmedvetet och tog tag i väskans handtag. — Hon går igenom en jobbig period. Hon behöver nånstans att vara.
— Jag bor hos er ett tag tills han kryper tillbaka och ber om ursäkt, — förkunnade Maja och sparkade av sig skorna mitt i gången. — Erik, bär in grejerna i sovrummet med balkongen. Jag behöver frisk luft för min meditation.
Hon svassade ut i köket utan att ens titta åt mitt håll. Jag iakttog denna parodi av absurditet med ett lätt leende. Som sömmerska med tjugo års erfarenhet vet jag mycket väl: är tyget ruttet, spelar ingen sömteknik någon roll – det spricker ändå. Min mans släkt blandade ofta ihop min artighet med ryggradslöshet.
Kylskåpsdörren slog igen i köket.
— Siv! — ljöd det därifrån. — Varför har ni ingen mandelmjölk? Jag måste ha den till min smoothie. Och den här hyllan rensar jag ur, här ska mina detox-geler stå. Din korv har jag ställt ut på balkongen, den stör min aura.
Jag gick lugnt in i köket. Min rökta korv låg verkligen övergiven på fönsterbrädan.
— Maja, — sa jag stillsamt och flyttade tillbaka korven till sin rätta plats. — Din aura blir störd av sysslolöshet. Och hyllan rensar du inte, för där står mina varor, köpta för mina pengar. Mandelmjölk finns i mataffären runt hörnet.
Svägerskan förde teatraliskt händerna till bröstet.
— Erik! Hör du hur hon tar emot mig? Jag kommer till er med öppet hjärta, sårad av min mans svek, och så får jag förebråelser för en korv!
Erik trängde sig stressat emellan oss:
— Siv, låt henne byta plats på grejerna. Hon har det tufft nu.
— Det är tungt för henne att bära väskan, Erik. Men att bo hos oss kommer bli mycket lätt för henne, — log jag mitt allra mildaste leende. — Om hon går med på reglerna i vårt anspråkslösa pensionat.
Maja fnös och visade med hela sin attityd att hon endast av medlidande sänkte sig till att samtala med mig.
På kvällen ringde svärmor. Ulla ringde alltid på högtalartelefon för att hennes välsignade välgörarröst skulle låta tyngre. Hon älskade att vara generös och ädel, men alltid på någon annans bekostnad.
— Siv, älsklingen, — sjöng luren. — Var nu en klok kvinna och omge Maja med omsorg. Det är vår heliga familjeplikt. Flickan måste återhämta sig, servera henne frukost, låt henne sova ut. Jag skulle ta henne själv, men du vet hur mitt blodtryck reagerar på oljud.
— Jag förstår, Ulla, — svarade jag vänligt. — Ta hand om dig själv. Maja kommer inte att gå under hos oss.
Nästa morgon, en lördag, steg jag upp tidigt. Lagade ostkakor, bryggde riktigt gott kaffe. Doften spred sig genom lägenheten, och snart svävade Maja in i köket insvept i min älskade kashmirfilt.
— Åh, frukost! — sträckte hon sig efter tallriken. — Varför är ostkakorna utan kokossötad mjölk?
Jag ställde tyst en kopp svart kaffe framför henne och sköt fram ett papper prydligt skrivet i liten text.
— Vad är det där? — Maja tog motvilligt upp papperet mellan två perfekt manikyrerade fingrar.
— Detta, Maja lilla, är vår budget.
Svägerskan blinkade oförstående med sina lösfransar.
— En modern kvinna ska respektera sina gränser och leva i flöde, inte räkna kronor! — började hon sin vana litania. — Jag lever på universums energi, det materiella är låga vibrationer som blockerar chakrorna!
— Dina chakran blockerades när du sade upp dig från logistikjobbet för fyra år sen för att ”hitta dig själv”, — kontrade jag lugnt och tog en klunk kaffe. — Och universums energi betalar tyvärr inte elräkningarna. Förresten har vi individuell mätning på vatten och el.
— Du är en materialistisk, andefattig sömmerska! Du tänker bara på dina tyglappar! — skrek Maja och blev fläckig röd i ansiktet.
Hon for upp från stolen, frustrerat vidgande näsborrar som en renrasig mops som fått en skorpa istället för anklever.
Jag blinkade inte ens.
I dörröppningen dök en sömndrucken Erik upp, lockad av oväsendet.
— Siv, vad sysslar du med? Hyra? Hon är ju på besök!
— En gäst, Erik, — vände jag mig mot min man. — En gäst är någon som kommer med en kaka, dricker te, berömmer värdinnan och går hem och sover i sin egen säng. Någon som släpar hit två vinterväskor i mitten av maj, tar över ett helt rum och kräver mandelmjölk – det är en inneboende.
Maja drog efter andan, redo för ett nytt utbrott.
— Jag är familj! Jag har rätt! Min bror bor ju här!
— Han bor här, Maja, — instämde jag lugnt. — Men det gör inte min lägenhet till ett familjehotell. Nu återgår vi till budgeten. Punkt ett – hyra för rummet. Punkt två – kost från mina varor. Punkt tre – vatten och el. Och punkt fyra – städning efter dig själv. Om du inte vill betala för städning, här är städschemat: idag diskar du spisen och skurar toastolen.
— Hur vågar du?! — flämtade svägerskan. — Erik! Din fru kastar ut mig!
Erik såg från mitt lugna ansikte till sin systers röda, förvridna min.
— Maja, — sa han oväntat bestämt. — Siv har rätt. Du kom inte till ett hotell. Vill du bo hos oss – respektera värdinnan och husets regler.
Det var ett slag i ryggen som svägerskan inte väntat sig. Jag nickade gillande åt min man och la till den sista stöten:
— Och om du, Erik, av medlidande betalar din systers uppehälle ur din plånbok, drar vi den summan från vår budget för din nya bil. Enkel matematik.
Erik, för vilken en ny bil varit en dröm i tre år, korsade bestämt armarna över bröstet och visade med hela sin hållning att han inte tänkte sponsra sin systers nycker.
Utan stöd från brodern, gratis pensionat och tjänstefolk i min gestalt, grep Maja desperat telefonen och ringde sin mor.
— Mamma! De mobbar mig! De tvingar mig att skura toastolar! Jag kommer till dig!
Från högtalaren hördes Ullas brådskande kluckande:
— Men Maja lilla, vet du, jag har precis påbörjat renovering i hallen! Luktar färg, du får allergi! Stå ut hos Siv ett tag, var nu snäll! — och samtalet bröts tvärt.
Maja stod mitt i köket med slocknad telefon. Pampigheten tömdes ur henne och lämnade en enkel, föga smickrande sanning: en vuxen kvinna, van att åka snålskjuts på andras bekostnad, hade plötsligt upptäckt att skjutsen var insmord med tvål.
Fyrtio minuter senare rullade väskorna ilsket ut i trapphuset. Och Maja, visade det sig på kvällen, hade ändå hittat boende. Hos en väninna. Visserligen utan mandelmjölk, egen filt och gratis tjänstefolk.
