Grinden hos Sven hade inte gått att stänga sedan förra sommaren. Haspen hade lossnat när han knuffade den med axeln, för händerna var fulla med hinkar. Sedan dess hängde dörren på ett enda gångjärn, och vinden slog igen den om nätterna som om någon kom och gick utan att riktigt våga sig in.
Sven hade vant sig. Han vande sig fort vid det mesta. Vid att frun dött för tre år sedan. Vid att sonen ringde en gång i månaden, på söndagar, och samtalet tog fyra minuter. Vid att trädgården växte igen med målla, för ryggen tillät inte att han böjde sig, och att leja hjälp var att erkänna att han inte klarade sig.
Katten kom i september. Grå, med en vit fläck på bröstet och ett rivet öra. Den satte sig på trappan och stirrade på dörren. Den jamade inte. Den gned sig inte mot benen. Den bara satt där, som om den kommit i ett ärende och väntade på att bli insläppt.
Sven kom ut, tittade på den och sa:
– Jag har knappt mat till mig själv.
Katten gick inte.
Han gick in, tog en bit kokt torsk ur kylskåpet, lade den på en tidning och bar ut den på trappan. Katten åt fisken, slickade sig om munnen och satte sig igen på samma ställe.
– Nå, sitt du då, sa Sven.
I oktober bodde den inne. Inte för att Sven hade bjudit in den, utan för att han en morgon öppnade dörren och fann att katten sov på hallmattan. Hur den kommit in var oklart. Dörren var stängd. Sedan märkte han att köksfönstret inte gick att stänga ordentligt, och han förstod.
Han lagade inte fönstret.
Grannpojken Tim gick förbi Svens hus varje dag. Han var nio år, gick i trean och tog genvägen genom gränden för att det var kortast. Grinden med den lösa haspen låg precis på hans väg. Tim tittade alltid in på gården – inte av nyfikenhet, utan för att Sven hade ett gammalt äppelträd bakom boden, och på hösten låg äpplena under det, gula, små och sura, men Tim plockade ändå upp dem och åt.
Nu fanns inga äpplen. Men vanan att titta fanns kvar.
Den torsdagen gick Tim från skolan och såg Sven stå på trappan med en säck i händerna. Säcken rörde sig.
Tim stannade vid grinden. Säcken i Svens händer ryckte, och något inne i den krafsade, dovt som naglar mot en bräda.
Sven såg inte pojken. Han gick ner från trappan, över gården till bilen – en gammal Volvo som stod mot staketet, täckt av ett lager smuts. Han öppnade bakdörren, lade säcken på sätet och gick tillbaka in.
Tim stod stilla. Hjärtat slog som om han sprungit, fast han stod på samma ställe. Han hade sett katten hos Sven. Den gråa med den vita fläcken. Den satt ibland i fönstret och tittade ut. Tim hade en gång vinkat åt den, och katten hade lutat på huvudet som om den inte förstod.
Säcken. Katten i säcken. Tim visste vad det betydde. Mormor hade berättat att förr i tiden dränkte man kattungar i ån. Inte av elakhet, utan för att ingen hade råd att föda upp dem. Mormor sa det lugnt, som om hon pratade om vädret, och Tim hade inte kunnat somna förrän midnatt den kvällen för att han föreställde sig en säck som sjönk ner i det svarta vattnet.
Sven kom ut igen. Nu hade han en kartong i händerna. Han ställde den på baksätet bredvid säcken, satte sig bakom ratten och startade motorn. Volvon hostade, frustade och rullade ut genom den öppna grinden.
Tim tryckte sig mot staketet så att bilen inte skulle nudda honom. Sven åkte förbi och vände inte på huvudet.
Pojken sprang hem.
Mamman, Karin, stod i köket och skar lök. Ögonen var röda, men inte av gråt, utan av löken. Tim flög in i hallen utan att ta av sig skorna och ropade från dörren:
– Mamma, Sven har stoppat katten i en säck och åkt iväg!
Karin lade ifrån sig kniven.
– Vilken katt?
– Den gråa med vita fläcken! Den som bodde hos honom! Han stoppade den i en säck och in i bilen!
– Tim, ta av dig skorna. Du har smutsat ner hela golvet…
– Mamma! Han åkte för att dränka den! Eller slänga den i skogen!
Karin torkade händerna på handduken. Tittade på sin son. Han stod i en öppen jacka, med skolväskan på ena axeln, och underläppen darrade. Han grät inte, men var nära.
– Tim, sätt dig. Vi vet inte vart han åkt. Kanske till veterinären.
– Man åker inte till veterinären med en säck! Man har en bur!
Och Karin hade inget svar. För sonen hade rätt. Man åker inte till veterinären med en säck.
– Okej, sa hon. Jag pratar med Sven när han kommer tillbaka.
– Tills dess är det för sent?
– Tim.
– Men tills dess är det för sent, mamma?
Karin tog av sig förklädet.
– Gör dig redo. Vi åker.
Hon visste inte varför hon gjorde det. Sven hade varit granne i tjugo år. En tyst, fåordig man som tidigare jobbat som mekaniker på fabriken och nu levde på pensionen och lagade småsaker åt grannarna för en symbolisk summa. Han drack inte. Han bråkade inte. Efter fruns död blev han ännu tystare, som om man skruvat ner volymen några steg. Karin brukade ge honom burkar med sylt till nyår, och varje gång sa han samma sak: “Men Karin, det behövdes inte.” Han tog emot dem. Och nästa gång sa han samma sak igen.
Han var inte en man som dränkte katter.
Men säcken hade rört sig. Tim hade sett det.
Karin backade ut bilen ur garaget. Tim satte sig bredvid, spände fast sig och stirrade ut genom fönstret som om katten skulle dyka upp någonstans på vägen. De visste inte vart de skulle åka – de visste inte vart Sven hade svängt. Mot ån? Mot skogen? Mot stora vägen?
– Mot ån, sa Tim med övertygelse.
– Varför just ån?
– För mormor sa att det alltid var ån.
Karin svängde mot ån. Inte för att hon trodde på mormors berättelser. Utan för att hon inte hade någon annan plan, och Tim såg på henne som barn gör när de väntar sig att en vuxen ska lösa allt.
Vägen till ån gick över ett fält, genom en björkdunge och sedan brant ner mot en bro. Bron var gammal och i trä, man körde bara på den på sommaren. Nu tog de flesta omvägen via Kärrby, en extra åtta kilometer, men med asfalt.
Vid bron fanns ingen Volvo.
– Han är inte här, sa Karin.
Tim svarade inte. Han tittade på ån. Den hade inte frusit, för februari var ovanligt mild, och vattnet rann grumligt, gråbrunt, med mörka fläckar vid strandkanten.
– Vi åker tillbaka, sa Karin mjukt.
– Via Kärrby, bad Tim.
De åkte via Kärrby.
De såg Volvon på hemvägen. Den stod vid vägkanten i utkanten av Kärrby, framför en lång envåningsbyggnad med skylten “Veterinärstation”. Skylten var gammal, bokstäverna blekta, och “station” såg ut som “tation”. Vid dörren satt ett anslag på ett A4-papper, men på håll gick det inte att läsa.
Karin stannade.
– Tim, vänta i bilen.
– Nej.
– Jag går med dig.
Hon orkade inte bråka.
Inne luktade det klor och något sött, som på apoteket. Bakom disken satt en kvinna i blå rock och skrev i en journal. I korridoren satt ingen på stolarna. Bakom en stängd dörr med skylten “Mottagning” hördes en röst. Karin kände igen den direkt.
Sven.
Hon gick fram till dörren och stannade. Tim stod bredvid, hårt knuten i hennes hand.
Dörren var på glänt.
Sven satt på en pall framför ett metallbord. På bordet, på en ren duk, låg katten. Grå, med vit fläck på bröstet. Levande. Veterinären, en ung man med glasögon, kände på dess mage. Katten låg stilla, bara svansen ryckte.
– När märkte ni det? frågade veterinären.
– För tre dagar sedan. Den slutade äta. Började gömma sig. Kröp in under en trälåda och vägrade komma ut. Jag fick ut den med möda.
– Vad transporterade ni den i?
– En säck. Jag har ingen bur. Hade köpt en om det funnits i affären här, men det fanns inte, och åka in till stan… Jag gjorde hål i säcken så den fick luft. Och lade in en filt.
Veterinären nickade. Tryckte på kattens mage och höll kvar handen.
– Sven, er katt är inte sjuk. Er katt har ungar. Om en vecka, kanske tio dagar.
Sven tog av sig mössan. Torkade pannan. Satte på den igen.
– Ungar?
– Tre eller fyra, känns det som. Den är inte gammal, frisk, förlossningen borde gå bra.
– Jag trodde den höll på att dö, sa Sven tyst. Åt inget. Gömde sig. Jamade om nätterna, svagt, som om den klagade. Jag trodde det var slut.
Veterinären log.
– Inte slut. Tvärtom. Början.
Sven tittade på katten. Den vred på huvudet och kisade mot honom, som om den sa: “Nå, fattar du nu?”
Han sträckte fram handen och strök den mellan öronen. En gång. En gång till. Katten tryckte ihop öronen och spann, och ljudet gick genom metallbordet som en vibration.
Tim utanför dörren slutade andas. Han hade hört allt. Karin lade handen på hans axel och kände hur pojken slappnade av, som om den spänning som hållit honom uppe den senaste timmen bara rann ur honom.
Hon öppnade dörren.
Sven vände sig om. Såg Karin. Såg Tim. Blev förvånad.
– Karin? Vad gör du här?
Karin öppnade munnen och stängde den. För att säga “vi trodde du åkte för att dränka katten” var pinsamt, dumt och omöjligt. Men Tim hann före.
– Sven, jag såg när ni stoppade katten i säcken. Jag trodde ni skulle… ja…
Han fick inte fram resten. Sven tittade på pojken, och i hans ansikte hände något långsamt och komplicerat, som om han satte ihop en bild av spridda ord.
– Du trodde jag skulle dränka den?
Tim nickade.
Sven teg. Sedan reste han sig, gick fram till pojken och satte sig på huk. Knäna knakade, och Sven grimaserade, men han rätade inte på sig.
– Tim. Jag skulle aldrig. Hör du? Aldrig någonsin.
– Jag vet. Nu vet jag.
– Säcken, för att jag inte har någon bur. Den gillar inte att bli hållen. Den kliar sig loss. Men i en säck är det mörkt och lugnt. Jag la en gammal tröja där, så den skulle vara mjukt.
– Jag såg att säcken rörde sig. Blev rädd.
Sven lade handen på pojkens axel. Handflatan var stor, tung, med gula valkar.
– Det var bra att du blev rädd, sa Sven allvarligt. Bra att du sprang. Om det verkligen hade varit så, hade du hunnit.
Katten på bordet slutade spinna och tittade på dem, som om den förstod vad de pratade om. Veterinären antecknade tyst i journalen.
Karin vände sig mot fönstret. Utanför föll första snön, fin och torr, och lyktan vid veterinärstationens trappa såg ut som en svag sol i ett vitt moln.
Kartongen som Sven ställt i bilen efter säcken stod på golvet bredvid bordet. Öppen. Inuti låg en gammal handduk, en skål med vatten täckt med en plastpåse så det inte skulle skvätta, och ett påse kattmat. Den sorten som bara såldes i en affär i byn, hos moster Lovisa, och kostade mycket. Sven hade köpt den i förväg.
Hemåt åkte de i mörkret. Tim satt i baksätet och teg. Han sov inte, han bara teg som en vuxen vars ord tagit slut men tankarna inte.
– Mamma, sa han när de närmade sig hemmet, får jag gå till Sven sen? När katterna är födda?
– Om han inte har något emot det.
– Det har han inte.
Karin frågade inte var han fick den vissheten ifrån. För hon hade sett hur Sven tittat på pojken inne på veterinärstationen, och i den blicken fanns något hon inte lagt märke till hos grannen på länge. Inte tacksamhet. Något enklare och viktigare. Som om någon för första gången på tre år sett honom inte över ett staket, utan på nära håll.
Kattungarna föddes nio dagar senare. Fyra stycken. Tre grå och en vit, med en mörk fläck på ryggen som liknade en bläckplump.
Tim kom samma kväll. Sven öppnade dörren och släppte in honom utan ett ord. Pojken satte sig på golvet bredvid kartongen där katten låg med ungarna, och satt så i en halvtimme utan att röra sig.
– Den där ser ut som du, sa Sven och pekade på den vita. Lika livlig.
– Den ligger ju.
– Vänta bara.
Grinden lagade Sven. Tim hjälpte till, höll i gångjärnet medan Sven skruvade. Den nya haspen köpte Karin. Hon kom med den i en påse tillsammans med en burk sylt. Sven sa: “Men Karin, det behövdes inte.” Men haspen satte han dit samma dag.
Nu stängdes grinden ordentligt, och vinden slog inte igen den om nätterna. Men Tim gick ändå in genom den varje dag efter skolan. Öppnade, gick in, stängde efter sig. Haspen klickade till, kort och rent, som en punkt i slutet av en mening.
Den vita kattungen tog Tim med sig när den blivit tillräckligt stor. Han döpte den till Vite. Sven hörde namnet, grymtade och sa inget. Bara strök katten som satt i fönstret och såg pojken bära hennes son tvärs över gården.
Katten följde dem med blicken ända till grinden. Sedan vände den sig om och rullade ihop sig på fönsterbrädet.
