Grinden hos Bertil hade inte gått att stänga sedan förra sommaren. Regeln hade gått sönder när han tryckte till den med axeln, för händerna var fulla med hinkar. Sedan dess hängde grinden på ett gångjärn, och vinden slog i den om nätterna, som om någon kom och gick utan att våga sig in.
Bertil hade vant sig. Han hade överhuvudtaget lätt att vänja sig vid saker. Att hustrun dött för tre år sedan. Att sonen ringde en gång i månaden, på söndagar, och samtalet rymdes på fyra minuter. Att trädgården växte igen med svinmålla, för ryggen gav inte med sig för att böja sig, och att anlita hjälp var att erkänna att man inte orkade.
Katten kom i september. Grå, med en vit fläck på bröstet och ett rivet öra. Den satte sig på farstukvisten och stirrade på dörren. Jamade inte. Gnuggade sig inte mot benen. Bara satt, som om den hade kommit i ett ärende och väntade på audiens.
Bertil gick ut, såg på den och sa:
– Jag har knappt mat till mig själv.
Katten gick inte.
Han gick in i huset, tog en bit kokt torsk ur kylskåpet, lade den på en tidning och bar ut den på farstukvisten. Katten åt fisken, slickade sig om munnen och satte sig på samma ställe igen.
– Så sitt du, sa Bertil.
I oktober bodde den i huset. Inte för att Bertil hade bjudit in den, utan för att han en morgon öppnade dörren och upptäckte att katten sov på dörrmattan i hallen. Hur den hade tagit sig in var oklart. Dörren hade varit stängd. Sedan märkte han att fönstret i köket inte gick att stänga ordentligt, och förstod.
Han lagade inte fönstret.
Grannpojken Tomas gick förbi Bertils hus varje dag. Han var nio år gammal, gick i tredje klass och tog genvägen genom gränden för att det var kortare. Grinden med det trasiga reglet låg precis på hans väg. Tomas tittade alltid in på gården – inte av nyfikenhet, utan för att Bertil hade ett gammalt äppelträd bakom boden, och på hösten låg det äpplen under det, gula, små, sura, men Tomas plockade upp dem och åt dem ändå.
Nu fanns inga äpplen. Men vanan att titta fanns kvar.
Den torsdagen gick Tomas från skolan och såg Bertil stå på farstukvisten med en säckvävspåse i händerna. Påsen rörde sig.
Tomas stannade vid grinden. Påsen i Bertils händer ryckte till, och något innanför skrapade, dovt, som naglar mot en bräda.
Bertil såg inte pojken. Han gick ner från farstukvisten, korsade gården till bilen – en gammal Volvo som stod vid staketet, täckt av en skorpa lera. Han öppnade bakdörren, lade påsen på sätet och gick tillbaka in i huset.
Tomas stod stilla. Hjärtat bankade som om han hade sprungit, fast han stod stilla. Han hade sett katten hos Bertil förut. Den gråa, med vita fläcken. Den satt ibland i fönstret och tittade ut. Tomas hade en gång vinkat åt den, och katten hade lutat på huvudet, som om den inte förstod.
Påsen. Katten i påsen. Tomas visste vad det innebar. Mormor hade berättat att förr i tiden drunknade man kattungar i ån. Inte av ondska, utan för att ingen kunde föda dem. Mormor sa det lugnt, som om det var väder, och Tomas hade inte kunnat somna förrän midnatt, för han föreställde sig en säck som sänktes ner i svart vatten.
Bertil kom ut igen. Nu hade han en kartong i händerna. Han ställde den på baksätet bredvid påsen, satte sig bakom ratten och startade motorn. Volvon hostade, frustade och kröp ut från gården genom de öppna grinden.
Tomas tryckte sig mot staketet så att bilen inte skulle snudda honom. Bertil åkte förbi utan att vända på huvudet.
Pojken sprang hem.
Modern, Ulla, stod i köket och skar lök. Ögonen röda, men inte av gråt, utan av löken. Tomas rusade in i hallen utan att ta av sig skorna och ropade redan från tröskeln:
– Mamma, Bertil stoppade katten i en påse och åkte iväg med den!
Ulla lade ifrån sig kniven.
– Vilken katt?
– Den gråa med vita fläcken! Den bodde hos honom! Han stoppade den i en påse och i bilen!
– Tomas, ta av dig skorna. Du får hela golvet…
– Mamma! Han åkte för att drunkna den! Eller slänga den i skogen!
Ulla torkade händerna på en handduk. Såg på sonen. Han stod med öppen jacka, ryggsäcken hängande på ena axeln, och underläppen darrade. Han grät inte, men var på gränsen.
– Tomas, sätt dig. Vi vet inte vart han åkte. Kanske till veterinären.
– Till veterinären kör man inte i en påse! Man har en bur!
Och Ulla visste inte vad hon skulle svara. För sonen hade rätt. Till veterinären kör man inte i en påse.
– Okej, sa hon. Jag pratar med Bertil när han kommer tillbaka.
– Tills dess kan det vara för sent?
– Tomas.
– Tills dess kan det vara för sent, mamma?
Ulla tog av sig förklädet.
– Gör dig i ordning. Vi åker.
Hon visste inte varför hon gjorde det. Bertil hade varit granne i tjugo år. Tyst, fåordig man som förut jobbat som mekaniker på fabriken och nu levde på pension och lagade småsaker åt grannarna för en symbolisk summa. Drack inte. Bråkade inte. Efter hustruns död blev han ännu tystare, som om ljudet hade skruvats ner några steg. Ulla brukade ge honom burkar med sylt till nyår, och varje gång sa han samma sak: “Men kära Ulla, det behövdes inte.” Han tog emot. Och nästa gång sa han samma sak.
Han såg inte ut som en man som drunknar katter.
Men påsen hade rört sig. Tomas hade sett det.
Ulla backade ut bilen ur garaget. Tomas satte sig bredvid, spände fast sig och tittade ut genom fönstret, som om katten kunde finnas någonstans på vägen. De visste inte vart Bertil hade vänt. Mot ån? Mot skogen? Mot landsvägen?
– Till ån, sa Tomas med bestämdhet.
– Varför till ån?
– För mormor sa att man alltid åkte till ån.
Ulla svängde mot ån. Inte för att hon trodde på mormors historier. Utan för att hon inte hade någon annan plan, och Tomas tittade på henne med den blick barn har när de väntar sig att en vuxen ska fixa allt.
Vägen till ån gick över en åker, sedan genom en björkdunge, sedan brant ner mot en bro. Bron var gammal, i trä, man körde över den bara på sommaren. Nu för tiden tog man omvägen via Kvarnby, en omväg på åtta kilometer, men det var asfalt.
Det fanns ingen Volvo vid bron.
– Han är inte här, sa Ulla.
Tomas svarade inte. Han tittade på ån. Den var inte frusen, för februari hade varit mild, och vattnet flöt grumligt, gråbrunt, med mörka fläckar vid stränderna.
– Vi åker tillbaka, sa Ulla mjukt.
– Via Kvarnby, bad Tomas.
De åkte via Kvarnby.
De såg Volvon på vägen tillbaka. Den stod vid vägkanten i utkanten av Kvarnby, framför en lång envåningsbyggnad med en skylt: “Veterinärstation”. Skylten var gammal, bokstäverna blekta. Utanför dörren satt ett anslag på ett A4-papper, men på avstånd gick det inte att läsa.
Ulla stannade.
– Tomas, vänta i bilen.
– Nej.
– Jag följer med dig.
Hon argumenterade inte.
Inne luktade det klor och något sött, som det luktar på apotek. Bakom disken satt en kvinna i blå rock och skrev i en journal. I korridoren fanns inga stolar med patienter. Bakom en stängd dörr med skylten “Mottagning” hördes en röst. Ulla kände igen den direkt.
Bertil.
Hon gick fram till dörren och stannade. Tomas stod bredvid, hört i hennes arm.
Dörren var på glänt.
Bertil satt på en pall framför ett metallbord. På bordet, på en ren vaxduk, låg katten. Grå, med vit fläck på bröstet. Levande. Veterinären, en yngre man med glasögon, kände på dess mage. Katten låg lugnt, bara svansen ryckte.
– När märkte ni det? frågade veterinären.
– För tre dagar sedan. Den slutade äta. Sedan började den gömma sig. Under en låda kröp den, och ville inte komma ut. Jag fick ut den med möda.
– Vad for ni i?
– En påse. Jag har ingen bur. Skulle ha köpt en, men i vår lanthandel finns det inga, och åka in till stan… Jag gjorde hål i påsen så den kunde andas. Och la en filt inuti.
Veterinären nickade. Tryckte på kattens mage och höll kvar handen.
– Bertil, er katt är inte sjuk. Er katt har ungar. Om en vecka, kanske tio dagar.
Bertil tog av sig mössan. Gnuggade pannan. Satte på den igen.
– Ungar?
– Tre eller fyra, känns det som. Den är inte gammal, frisk, förlossningen borde gå bra.
– Jag trodde den höll på att dö, sa Bertil tyst. Åt inte. Gömde sig. Jamade om nätterna, lågt, som om den klagade. Jag trodde allt var slut.
Veterinären log.
– Inte slut. Tvärtom. Början.
Bertil såg på katten. Den vände huvudet och kisade mot honom, som om den sa: “Nå, fattar du?”
Han sträckte fram handen och strök den mellan öronen. En gång. En gång till. Katten pressade öronen bakåt och spann, och ljudet gick genom metallbordet som en vibration.
Tomas utanför dörren slutade andas. Han hade hört allt. Ulla lade handen på hans axel och kände hur pojken slappnade av, som om en stav som hållit honom upprätt den senaste timmen hade tagits bort.
Hon sköt upp dörren.
Bertil vände sig om. Såg Ulla. Såg Tomas. Blev förvånad.
– Ulla? Vad gör du här?
Ulla öppnade munnen och stängde den. För att säga “vi trodde du åkte och drunknade katten” var pinsamt, dumt och omöjligt. Men Tomas hann före.
– Bertil, jag såg när ni stoppade katten i en påse. Jag trodde ni skulle… ja.
Han fick inte fram resten. Bertil såg på pojken, och i hans ansikte hände något långsamt och komplicerat, som om han satte ihop en hel bild av enskilda ord.
– Du trodde jag skulle drunkna den?
Tomas nickade.
Bertil teg. Sedan reste han sig, gick fram till pojken och satte sig på huk. Knäna knakade, och Bertil grimaserade, men reste sig inte.
– Tomas. Jag skulle aldrig. Hör du? Aldrig någonsin.
– Jag vet. Nu vet jag.
– Påsen, för att jag inte har någon bur. Hon gillar inte att bli hållen. Hon sliter sig. Men i påsen är det mörkt och lugnt. Jag la en gammal tröja där, så att det var mjukt.
– Jag såg att påsen rörde sig. Och blev rädd.
Bertil lade handen på pojkens axel. Handflatan var stor, tung, med gula valkar.
– Det var rätt att bli rädd, sa Bertil allvarligt. Rätt att springa iväg. Om det hade varit på riktigt så, hade du hunnit.
Katten på bordet slutade spinna och såg på dem, som om den förstod vad de pratade om. Veterinären antecknade tyst i journalen.
Ulla vände sig mot fönstret. Utanför föll första snön, fin och torr, och lyktan vid veterinärstationens trappa liknade en svag sol i ett vitt moln.
Kartongen som Bertil ställt i bilen efter påsen stod på golvet bredvid bordet. Öppen. Inuti låg en gammal handduk, en skål med vatten, täckt med en plastpåse så att det inte skulle skvätta, och en påse kattmat. Katmat som i deras by bara såldes i en butik, hos tant Rut, och kostade mycket. Bertil hade köpt den i förväg.
Hemåt åkte de i mörkret. Tomas satt i baksätet och teg. Sov inte, bara teg, som en vuxen vars ord tagit slut medan tankarna inte var färdiga.
– Mamma, sa han när de närmade sig huset, får jag gå till Bertil när ungarna är födda?
– Det får du, om han inte har något emot det.
– Han har inget emot det.
Ulla frågade inte varifrån den säkerheten kom. För hon hade sett hur Bertil såg på pojken inne på veterinärmottagningen, och i den blicken fanns något hon inte lagt märke till hos grannen på länge. Inte tacksamhet. Något enklare och viktigare. Som om han för första gången på tre år hade blivit sedd inte över staketet, utan på nära håll.
Kattungarna kom nio dagar senare. Fyra stycken. Tre grå och en vit, med en mörk fläck på ryggen, som en bläckplump.
Tomas kom samma kväll. Bertil öppnade dörren och släppte in honom utan ett ord. Pojken satte sig på golvet bredvid kartongen där katten låg med ungarna, och satt där i en halvtimme utan att röra sig.
– Den där påminner om dig, sa Bertil och pekade på den vita. Lika livlig.
– Den bara ligger.
– Vänta.
Grinden lagade Bertil. Tomas hjälpte till, höll gångjärnet medan Bertil skruvade fast det. Det nya reglet köpte Ulla. Hon kom med det i en påse, tillsammans med en burk sylt. Bertil sa “Men kära Ulla, det behövdes inte.” Men reglet satte han dit samma dag.
Nu stängdes grinden ordentligt, och vinden slog inte i den om nätterna längre. Men Tomas gick ändå genom den varje dag efter skolan. Öppnade, gick in, stängde efter sig. Reglet klickade till, jämnt och kort, som en punkt i slutet av en mening.
Den vita kattungen tog Tomas med sig när den vuxit till sig. Han kallade den Pelle. Bertil hörde namnet, smålog och sa inget. Bara strök katten som satt i fönsterbrädan och såg pojken bära bort hennes son över gården.
Katten följde dem med blicken ända till grinden. Sedan vände den sig om och rullade ihop sig på fönsterbrädan.
