Förut var jag en orm och en latmask för min svärmor. Nu har jag blivit ett helgon – hon ringer mig nästan varje dag och ber om förlåtelse. Men jag tror inte ett ord av vad hon säger. Jag vill bara säga en sak: “Det är bara rätt åt er! Skörda era egna frukter!”
Så år 2017 gifte jag mig med Per. Vi studerade tillsammans, lärde känna varandra första året på universitetet. Efter kandidatexamen gifte vi oss. Jag är inte härifrån – jag kom till Stockholm från en liten by i Småland.
Eftersom vi fortfarande var studenter och inte hade mycket pengar, bestämde vi oss för att bo hos svärmor. Ingrid Andersson hade en trerumslägenhet i centrala Stockholm med fin renovering. Först gick jag med på det äventyret – vi skulle snabbare kunna spara till vårt eget boende istället för att hyra.
Men svärmor accepterade mig inte. Hon skämdes inte för att säga att hon önskade en bättre kvinna åt sin ende son: – Otvättad lantis! Här i staden gäller andra lagar, kära du. Trodde du att du kunde gifta dig för att ta över lägenheten? Det går inte!
Visserligen hade jag vid den tiden redan hittat ett jobb som assistent på en översättningsbyrå. Och efter det försökte jag städa hemma och laga mat. Men jag kunde ändå inte behaga svärmor: – Vad är det där för skurvatten? – Det är soppa, nykokt precis. – Du har väl lagat sådan soppa åt grisarna!
Per försökte inte ens prata med sin mamma, för han var väldigt rädd för henne. Han oroade sig för att hon skulle kasta ut oss från lägenheten.
Illustrativt foto. Bilden är inte en dokumentär bekräftelse på den beskrivna situationen.
Men våra problem slutade inte där. Efter ett år hade vi lyckats spara ihop en rejäl summa, men alla pengarna gick till renovering åt svärmor. Vi köpte ett nytt kylskåp, mikrovågsugn, diskho, fläkt och skåp. Men det gamla kylskåpet slängde svärmor inte – hon flyttade in det i vårt sovrum. Där förvarade vi all vår mat. En gång tog jag en bit smör från henne – då gjorde hon ett sådant väsen, som om jag hade rånat henne!
Jag levde i det där dårhuset i ytterligare tre år. När viruset bröt ut gick allt helt över styr. Per blev uppsagd och satt hemma hela tiden. Jag jobbade på distans, fick en arbetsdator. Men svärmor började klaga igen: – Är det där jobb? Bättre att du ställer dig och diskar! – Snart, jag ska bara fylla i dessa papper. – Och laga mat? Titta på Per, han har blivit så smal! Du är en dålig husmor!
Så jag orkade inte mer, packade alla mina saker och återvände till mina föräldrar i byn. Per ringde mig bara en gång då – han bad mig försonas med hans mamma. Så vi skilde oss. Tack och lov jobbade jag bra, jag kunde köpa en lägenhet i stan. Och nyligen köpte jag också en bil. Nu bor jag i Stockholm, har startat min egen översättningsbyrå och har fantastiska medarbetare.
Och så för en månad sedan ringde svärmor mig oväntat: – Sanna, du är så duktig. Jag har hört att du har ett bra jobb. Jag sa alltid att du skulle nå långt i livet. Jag tappade nästan talet, för jag mindes hur hon tidigare ‘berömde’ mig. – Tack… – Är du inte gift än? – Nej. Vad angår det er? – Per tynar bort utan dig. Kanske ni kunde träffas?
Det visade sig att Per efter skilsmässan inte hade hittat någon – varken kvinna eller jobb. Alla dessa år satt han på mammas nacke, klarade sig med tillfälliga inkomster. Och troligen fick svärmor reda på mitt företag och min lägenhet, så hon bestämde sig för att ‘försonas’. Nu ringer hon nästan varje dag. Det har tröttnat mig, och jag bestämde mig för att sätta punkt för detta meningslösa samtal.
– Vet ni, ni har nog glömt hur ni kallade mig för en otvättad lantis, hur ni kritiserade min mat. Hur ni till och med klagade på mitt jobb! – Det var länge sedan. Det som varit är glömt. – Nej, så fungerar det inte. Gud har straffat er för det! Ni får själva passa er lilla son och hitta en värdig kvinna åt honom. För jag är ju en otvättad lantis!
Jag skäms inte ett dugg över att jag sa så till svärmor – eller snarare, före detta svärmor. Hon förstörde själv vår familj, och nu vill hon plötsligt försonas? Tack, men som man säger – man går inte i samma flod två gånger. Det är en lärdom: man får skörda det man sår, och man måste veta sitt eget värde.
