Förut var jag en orm och en latmask för min svärmor. Nu är jag nästan ett helgon – hon ringer mig nästan varje dag och ber om ursäkt. Men jag tror inte ett ord. Jag vill bara säga: ”Det var erat eget fel! Skörda vad ni sått!”
År 2017 gifte jag mig med Per. Vi pluggade tillsammans, träffades första året på universitetet och gifte oss direkt efter kandidatexamen. Jag är inte stockholmare från början – jag kom till Göteborg från en liten by i Småland.
Eftersom vi fortfarande var studenter och inte hade några pengar, bestämde vi oss för att bo hos svärmor. Gunilla hade en trea i centrum med fin renovering. Jag gick med på det – då skulle vi snabbare kunna spara ihop till en egen lägenhet, istället för att betala hyra.
Men svärmor accepterade mig inte. Hon skämdes inte för att säga att hon önskat sig en bättre kvinna till sin ende son:
– Du är en oborstat lantisen. Här i stan gäller andra regler, kära du. Trodde du att du skulle gifta dig för att få en lägenhet? Det går inte!
Fast jag hade redan fått jobb som assistent på en översättningsbyrå. Och efter jobbet försökte jag städa och laga mat hemma. Men jag kunde aldrig göra svärmor nöjd.
– Vad är det här för diskvatten?
– Det är köttsoppa, precis nykokt.
– Du har väl kokat sådan soppa åt grisarna!
Per försökte inte ens prata med sin mamma – han var livrädd för henne. Han var orolig att hon skulle kasta ut oss.
Illustrativ bild. Bilden är inte en dokumentär bekräftelse på den beskrivna situationen.
Men problemen tog inte slut där. Efter ett år hade vi sparat ihop en rejäl summa, men alla pengarna gick till renovering hos svärmor. Vi köpte nytt kylskåp, mikrovågsugn, diskbänk, fläkt och skåp. Det gamla kylskåpet slängde hon inte – hon ställde in det i vårt sovrum. Där förvarade vi all vår mat. En gång tog jag en bit smör från henne – då blev det ett sånt liv, som om jag hade rånat henne!
Jag levde i det där dårhuset i tre år till. När viruset kom gick allt åt skogen. Per blev uppsagd och satt hemma hela tiden. Jag jobbade på distans, fick en arbetsdator.
Men svärmor klagade ändå:
– Är det där jobb? Ställ dig och diska i stället!
– Strax. Bara fyller i de här papperen.
– Och matlagning? Se på Per, han har blivit så smal! Du är en dålig husmor!
Då sprack det för mig. Jag packade mina saker och flyttade hem till mina föräldrar i byn. Per ringde bara en gång – och bad mig försonas med hans mamma.
Så skildes vi. Tack och lov hade jag jobbat bra, så jag kunde köpa en lägenhet i Göteborg. Nyligen köpte jag också bil. Nu bor jag i stan, driver min egen översättningsbyrå och har fantastiska medarbetare.
För en månad sedan ringde svärmor oväntat:
– Ylva, du är så klok. Jag har hört att du har ett bra jobb. Jag har alltid sagt att du skulle nå långt i livet.
Jag blev mållös – jag mindes hur hon ”berömde” mig förr.
– Tack…
– Är du fortfarande ogift?
– Nej. Vad angår det er?
– Per tynar bort utan dig. Kanske ni skulle träffas?
Det visade sig att Per efter skilsmässan varken hittat någon kvinna eller jobb. Alla år satt han på mammas nacke, bara med en och annan tillfällig inkomst.
Och antagligen hade svärmor fått veta om mitt företag och lägenheten, så hon ville ”försonas”. Nu ringer hon nästan varje dag. Det tröttnade jag på och bestämde mig för att sätta punkt:
– Vet ni, ni har nog glömt hur ni kallade mig för oborstat lantisen, hur ni kritiserade min mat. Hur ni skällde på mig för jobbet!
– Det var länge sen. Det som varit, är glömt.
– Nej, så funkar det inte. Gud har straffat er för det! Sköt er lilla gosse och hitta en värdig kvinna åt honom. För jag är ju oborstat lantisen!
Jag skäms inte ett dugg för att jag sa ifrån till svärmor – eller ex-svärmor. Hon förstörde vår familj själv, och nu vill hon plötsligt bli sams? Tack, men som man säger – man går inte över samma flod två gånger.
