Det var nyårsafton. 31 december. Ledig dag. Mitt på dagen. Utanför fönstret var det riktig vinter, allt var täckt av snö. I luften virvlade stora snöflingor och slog mot rutorna – äkta frost i naturen, och jag kände tydligt frost i hjärtat. Vet du hur det är på nyårsafton en sådan vacker snövit dag? Just så var det den här dagen. Jag hade gjort slut med min kvinna och hade absolut ingen att fira med.
Till släkten ville jag inte åka. Orkade inte höra deras frågor om mitt liv, mina svar, och sedan se deras medlidsamma blickar. Ute och i hjärtat var det frost. Så var det.
Jag tänkte på min moster. Den godaste själ, må hon vila i frid. Ända till sin sista dag hjälpte hon alla hon kunde, och sa alltid till mig: – På själva nyårsafton ska du samla ihop allt du kan. God mat, filtar, och gå ut. Mata varje katt och varje hund du möter, och lägg ut ett varmt täcke åt dem. Så gjorde hon.
Men jag är en latmask. Bara några gånger skyndade jag till vår park och strödde ut torrfoder på olika ställen.
Nu var det visst min tur, tänkte jag. Dags att minnas min goda mosters råd och hedra henne. Jag packade två stora påsar. I ena fanns kokt kyckling och massor av torrfoder, i den andra handdukar och ett par gamla filtar.
Jag tog på mig en varm jacka med huva och gick ut. Vinden med snö slog mig i ansiktet. Huttrade, men gick. Jag letade länge och utan resultat. Antingen hade katterna gömt sig för kylan, eller så kunde jag bara inte hitta dem. Trött till slut och utan att veta vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen, kom jag fram till en liten park.
Det var märkligt. Överallt yrde det och blåste kall vind, men här skingrades molnen, en enda solstråle nådde marken och stannade, och i det ljuset fanns en bänk mitt i parken och en person som satt där.
Jag gick fram och satte mig bredvid. Ville vila, och det var så skönt att sitta i den milda strålen.
Det var en märklig äldre man i stickad mössa, i händerna höll han en bukett tulpaner och såg rakt fram.
– Här är det fint, sa jag tomt i luften. – Behagligt och varmt, svarade han.
– Varför går du inte och firar nyår? frågade jag. – Jag går alldeles strax, svarade den gråhårige mannen. Jag har mycket kvar att göra, ska bara röka klart och avsluta en av sakerna. Han såg på mig. – Varför går inte du? log han. – Jag har ingen att fira med, tvekade jag. Och min moster brukade säga… Jag visade påsarna.
– Din moster sa att du på själva nyårsafton ska samla allt du kan. God mat, filtar, gå ut och ge allt till hemlösa katter och hundar, fortsatte den gråhårige mannen och såg mig rakt i ögonen.
Hakan föll ner, cigaretten trillade ur handen. – Hur vet du det? utbrast jag. I den gråhårige mannens ögon blixtrade plötsligt stjärnor. – Gå, sa han. Du måste skynda dig, för du är mycket efterlängtad. Tänk ofta på din moster. Hon var den godaste själ. Han reste sig, lämnade tulpanbuketten på bänken, gick framåt, ut ur solstrålen, korsade vägen och försvann plötsligt bakom en förbipasserande buss. Som om han upplöstes i luften.
Jag reste mig från bänken och såg fyra katter som stirrade på mina påsar med giriga ögon. Kanske doften av kyckling nått dem.
Först kom två lurviga skönheter med fluffiga svansar.
Sedan från buskarna, hoppande lustigt i snödrivorna, anslöt ytterligare två.
– Det är er jag behöver, sa jag till dem och lade ut allt gods och alla filtar under en liten bod som skyddade katterna från den ymniga snön.
Med lätt hjärta gick jag hem, slängde de tomma påsarna. Bara att jag förebrådde mig själv för att jag inte frågat den gråhårige mannen med stjärnor i ögonen vad han menade med att jag var efterlängtad. Och om moster borde jag ha frågat. Så är jag alltid. Glömmer allt, det viktigaste, och blandar ihop det. Hela livet, sa jag till mig själv.
Utan att märka det bar mina ben mig hem, och jag var redan på väg in i porten när min blick föll ner.
Där i buskarna, i en snödriva, satt en liten, grå kattunge och grät, med vänster tass tryckt mot bröstet.
Jag satte mig på huk framför den och frågade: – Vad har hänt, lilla vän?
Kattungen snörvlade till och sträckte fram en liten, våt och iskall tass. Jag drog upp båda händerna ur fickorna och tog den i mina händer. Och plötsligt. Helt plötsligt slapp det ur mig:
– Pappas händer är väldigt läkande. Nu blir du snart bättre, solstråle.
Jag tog försiktigt den lilla skälvande kroppen i båda handflatorna, tryckte den mot mig och gick in i porten.
Nu hade jag någon att ta hand om och fira nyår med.
Den gråhårige mannen med stjärnor i ögonen ljög ändå inte. Jag var efterlängtad. Mycket efterlängtad. Och det är det viktigaste. Att någon väntar på dig.
