Hörru, du skulle bara veta vad som hände mig på nyårsafton. Det var den 31 december, ledig dag, mitt på dagen. Utanför fönstret var det verkligen vinter, snön låg djup överallt och stora snöflingor virvlade mot rutorna. Riktig frost där ute, och jag kände precis samma frost innanför bröstet. Du vet hur det är på nyårsafton en sån där vacker snöig dag? Jo, precis så var det. Jag hade gjort slut med min tjej och hade absolut ingen att fira med.
Och åka till släkten ville jag inte. Orkade inte höra deras frågor om mitt liv, mina svar och sen deras medlidsamma blickar. Ute och i hjärtat var det bara kyla. Så var det.
Då kom jag att tänka på min moster Märta. Hon var världens godaste människa, må hon vila i frid. Ända till sin sista dag hjälpte hon alla hon kunde, och hon sa alltid till mig: “På självaste nyårsafton måste du samla ihop allt du kan – god mat, filtar – och gå ut. Du ska mata varenda katt och varenda hund du möter, och lägga ut varma filtar åt dem.” Och det gjorde hon.
Men jag latmask. Hade bara sprungit förbi parken ett par gånger och strött ut torrfoder på olika ställen.
Men nu kände jag att det var min tur. Dags att minnas moster Märtas råd och hedra henne. Jag packade två stora kassar – i den ena kokt kyckling och massa torrfoder, i den andra handdukar och ett par gamla filtar.
Jag drog på mig en varm jacka med huva och gick ut. Vinden med snö slog mig i ansiktet. Huttrade till och började gå. Jag letade länge men hittade inget. Antingen hade katterna gömt sig från kylan, eller så var jag bara dålig på att hitta dem. Till slut var jag helt slut och visste inte vad jag skulle göra med grejerna, så jag gick till en liten park.
Och vet du vad som var märkligt? Överallt yrde snön och en isande vind ven, men här sprack molnen upp och en enda solstråle landade på marken och stannade kvar. Och i den strålen stod en bänk mitt i parken, och på bänken satt en människa.
Jag gick fram och satte mig bredvid. Var så skönt att vila, och det kändes bra att sitta i den där milda solfläcken.
Det var en konstig gammal gubbe med stickad mössa, han höll en bukett tulpaner och stirrade rakt fram.
“Skönt här”, sa jag mest i luften. “Varmt och skönt”, svarade han.
“Varför går du inte och firar nyår?” frågade jag. “Jo, jag ska strax”, sa den gråhårige, “jag har mycket att göra, ska bara röka klart och avsluta en grej.” Han såg på mig. “Och du, varför går inte du?” log han. “Jag har ingen att fira med”, mumlade jag. “Och min moster sa ju…” Jag visade kassarna.
Moster sa att du på självaste nyårsafton ska samla ihop allt du kan – god mat, filtar – och gå ut och dela ut till hemlösa katter och hundar, fortsatte den gråhårige och såg mig rakt i ögonen.
Jag tappade hakan, cigaretten trillade ur handen. “Hur vet du det?” utbrast jag. I gubbens ögon glimtade det plötsligt stjärnor. “Gå nu”, sa han. “Du måste skynda dig, för någon väntar på dig. Och tänk på moster din ibland. Hon var en sann god själ.” Han reste sig, lämnade tulpanbuketten på bänken och gick rakt fram – ut ur solstrålen, över vägen och försvann bakom en buss som körde förbi. Som om han löstes upp i luften.
Jag reste mig från bänken och fick plötsligt syn på fyra katter som stirrade på mina kassar med hungriga ögon. Antagligen kände de doften av kycklingen. Först kom två lurviga skönheter med yviga svansar. Sen hoppade två till ur buskarna, roligt plumsande i drivorna.
“Det är precis er jag letar efter”, sa jag till dem och bredde ut maten och filtarna under ett litet tak som skyddade mot snön.
Med lätt hjärta gick jag hemåt, slängde tomkassarna. Men jag förbannade mig själv för att jag inte frågade den gråhårige gubben med stjärnor i ögonen vad han menade med “någon väntar”. Och om moster borde jag ha frågat. Så är jag alltid – glömmer det viktigaste och blandar ihop allt. Hela livet så här, skällde jag på mig själv.
Utan att märka det bar benen mig hem, och när jag kom fram till porten såg jag ner. Där i en buske, i en snödriva, satt en pytteliten grå kattunge och grät, med vänster tass tryckt mot sig.
Jag satte mig på huk framför den. “Vad är det, lilla vän?”
Kattungen snyftade och sträckte fram en liten blöt tass, iskall. Jag tog upp båda händerna ur fickorna och höll om den. Och helt plötsligt, utan att jag tänkte, sa jag:
“Pappas händer är väldigt helande. Nu ska solen göra dig bättre.”
Försiktigt lyfte jag den darrande lilla kroppen i båda handflatorna, tryckte den mot mig och gick in i porten.
Nu hade jag något att göra – och någon att fira nyår med.
Och minsann, den där gråhårige gubben med stjärnor i ögonen hade inte ljugit. Någon väntade på mig. Verkligen väntade. Och det är det viktigaste – att någon väntar.
